Mark Twains essä om konsten att berätta en historia

Mark Twains författarskap är till stora delar tidlöst, orden äger tyngd och finner ny näring genom decennier och sekler. Exempelvis inleds novellsamlingen Gränsfarare som är utgångspunkten för denna blogg med ord från hans flyhänta penna. Nedan följer Mark Twains essä “How to tell a story” i sin helhet som här är översatt till svenska under titeln ”Konsten att berätta en historia”.

Konsten att berätta en historia

Den humoristiska berättelsen en amerikansk utveckling.
— Dess skillnad från komiska och vitsiga berättelser.

av Mark Twain

Jag hävdar inte att jag kan berätta en historia som den borde berättas. Jag bara hävdar att jag vet hur en historia borde berättas, för jag har nästan dagligen varit i sällskap med de främsta experterna inom berättarkonsten i många år.

Det finns flera sorters berättelser, men bara en svår typ – den humoristiska. Jag kommer att tala huvudsakligen om den. Den humoristiska berättelsen är amerikansk, den komiska berättelsen är engelsk, den vitsiga historien är fransk. Den humoristiska berättelsen är beroende av dess effekter, alltså av sättet att berätta; den komiska berättelsen och den vitsiga historien är beroende av innehållet och frågorna den tar upp.

Den humoristiska berättelsen kan spinnas ut i stor längd och kan vandra runt så långt som det behagar, och har ingen särskild destination; medan komiska och vitsiga historier måste vara korta och avslutas med en punkt. Den humoristiska berättelsen bubblar försiktigt runt, de andra briserar.

Den humoristiska historien är helt och hållet ett konstverk – hög och känslig konst – och bara en konstnär kan berätta den; men ingen konst är nödvändig för att berätta komiskt eller vitsigt; vem som helst kan göra det. Konsten att berätta en humoristisk berättelse kräver förståelse, jag menar av det muntliga ordets kraft, inte det tryckta och det skapades i Amerika, och har blivit kvar hemmavid.

Den humoristiska berättelsen berättas allvarligt; berättaren gör sitt bästa för att dölja det faktum att han överhuvudtaget misstänker att det är något roligt med den. Men berättaren av den komiska historien berättar i förväg att detta är en av de roligaste sakerna han någonsin har hört, och berättar ivrigt glädjefyllt och är den första personen att skratta när han kommer igenom. Ibland, om han har haft god framgång så är han så glad att han kommer att upprepa “kärnpunkten” och låta sin blick svepa från ansikte mot ansikte i publiken samlandes applåder, och sedan upprepa den igen. Det är patetisk att se.

Mycket ofta, naturligtvis, slutar den vandrande och osammanhängande humoristiska berättelsen ändå med en kärnpunkt, en punkt, en skräll eller vad du än vill kalla det. Då måste lyssnaren vara uppmärksam, för i många fall kommer berättaren att avleda uppmärksamhet från kärnpunkten genom att lägga fram den på ett noggrant avslappnat och likgiltigt sätt, med förevändning att han inte vet att det är en kärnpunkt.

Artemus Ward använde det där tricket en hel del; då när publiken slutligen förstod skämtet såg han upp oskyldigt överraskad, som om han undrade vad de hade funnit att skratta åt. Dan Setchell använde det före honom, Nye och Riley och andra använder det idag.

Men berättaren av den komiska berättelsen försöker inte dölja kärnpunkten; han snarare ropar det till dig – varje gång Och när han trycker det, i England, Frankrike, Tyskland och Italien, kursiverar han det, sätter några skrikiga utropstecken efter det, och ibland förklarar det inom parentes. Allt detta är mycket deprimerande och gör att man vill avstå från skämt och härleda till ett bättre liv.


 

Gränsfararnas främsta vapen till framtidens lov och villospår

”Qui plume á, guerre á.” (”Den som skriver, krigar.”) skrev Voltaire. I denna anda har ordets makt, i skrift såväl som i tal, alltid haft förmågan att få orättfärdiga gränser och vanföreställningar att vittra sönder eller snabbt raseras. Efter att åter tagit professor Kurt Johannessons mästerverk ”Retorik eller Konsten att övertyga”  från bokhyllan och läst den i ett gränsfarareperspektiv som utgångspunkt. Så blir exemplen med Goebbels tal om det totala kriget 1943 och Churchills tal om nödvändigheten av ett Europas Förenta Stater 1946 i Zürich ett tidlöst dokument som olyckligtvis är alltjämt närvarande i Europa och i andra delar av världen. I det följande kommer fokus att ligga på Churchills tal och mindre på nationalismens inre krigarmentalitet.

Men låt oss först vända oss till det en av en av de äldsta och samtidigt mest omvälvande konstarters inre väsen, nämligen den klassiska retoriken. Som vi har sett ovan har använts och fortfarande används av krigshetsare och fredsduvor, murbyggare och gränsfarare, kort sagt i alla möjliga sammanhang. Dess ursprung finns att finna i det antika Grekland, dess grundläggande struktur fungerar än idag som utgångspunkt för både skrift t ex i akademiska uppsatser som i bländande tal.

Retorikens konstart kan indelas i tre olika genrer där genus judiciale efter rättegångsspråket fokuserar på att anklaga eller försvara. Det andra är rådslagen och debatternas genus deliberativum med fokus på att tillråda eller avråda. Så fanns också lovtalet genus demonstrativum med fokus på att påvisa, utpeka och åskådliggöra för att prisa eller klandra. Författaren Karl Kullberg beskriver lovtalet på följande sätt: ”Ett inom fäderneslandet mycket anlitat sätt att göra sig känd är att hålla tal vid alla möjliga tillfällen, passande, så väl som opassande, rimliga, så väl som orimliga. (…) Flera införlivar sig med vanan att på enkla ämnen spilla stora högtravande ord, så att bombasten till slut blir deras vardagsspråk och att de hela sin livstid talar som de talade på riksdagen. En före detta riksdagsman, vilken gjort sig känd som vältalare och gärna ville vid alla tillfällen hävda detta rykte, utbrast vid underrättelsen om en av sina oxars frånfälle: Han har gått att skörda lönen för sina mödor. Hans medbröders aktning följer honom; en ensam bliven kamrats saknad klagar vid hans urna.”

Likväl, lovtalet kan användas i betydligt allvarligare sammanhang som t ex det ovan nämnda talet av Goebbels som hölls strax efter nazisternas totala förlust i Stalingrad. Men istället för att fokusera på förlusten gjorde han de stupade och tillfångatagna soldaterna till hjältar i sitt heroiska fäderneslands tjänst för att vinna massans gunst. Detta för att ”sälja in” att det pågående kriget skulle övergå i det totala kriget d.v.s. ännu större eller ”total” uppoffring för gemene man.

Även Winston Churchills ovan nämnda tal i Zürich strax efter andra världskriget kan ses som ett lovtal, för Europa och för evig fred, och mot det nya hotet i öst, Sovjetunionen. Detta i en atmosfär av segeryra i ruinerna av ett fruktansvärt krig där likväl splittring fortfarande råder, hämndbegär växer bland segrarna och Nürnbergrättegångarna ännu ej är avslutade. Där talar Churchill om nödvändigheten av ett Europas Förenta Stater. Visserligen har denna vision varit en återkommande lösning för ett fredligt Europa sedan 1600-talet, där den hade tagit sin mest konkreta form i det statsförbund som existerade under första halvan av 1800-talet, som t ex Lars Johan Hierta och många andra lovprisade. Men tidpunkten verkade vara illa vald för en sådan lösning t.o.m. bland professorerna och studenterna på Zürich Universitet. Likväl, som den europeiska civilisationens främste försvarare under andra världskriget börjar han talet med följande ord: ”Jag vill tala till er idag om Europas tragedi.” Därefter följer en beskrivning av Europas storhet i form av kultur, de mångfacetterade landskapen, naturvetenskaperna, etiken och konsterna m.m. För att vinna åhörarnas intresse och gunst, därefter återvänder han till inledningen för att beskriva ”Europas tragedi” i form av de ”fasansfulla nationalistiska striderna” som har slitit kontinenten isär, ”hur de vållat fredens skeppsbrott och fördärvat hela mänsklighetens hopp inför framtiden”. Och det är just detta Churchill vill frambringa med sitt tal, att inge hopp genom sin lösning med ett Europas Förenta Stater. Där han beskriver detta på följande sätt: ”Ändå finns det ett botemedel som skulle förändra hela scenen som genom ett mirakel, om alla ville tillgripa det av sin fria vilja. Ja, det skulle på några få år göra hela Europa, eller större delen av det, lika fritt och lyckligt som Schweiz är i dag.”

Talet är ett mästerverk på alla sätt, även om det inledningsvis bemöttes med skepsis runt om Europa och ansågs som en krigsförklaring i Sovjetunionen. På sitt sätt var det också en krigsförklaring mot kommunismen, men som ganska snart fick övriga Europa att vända blicken bort från historiens oförrätter med riktning till en hoppfull framtid. Marshallhjälp, kol- och stålunion som utvecklades till EU, och som nu står i begrepp att uppfylla Churchills vision om en europeisk federation. Men i hans hemland, Storbritannien, tog ingen vältalare upp hans fallna mantel när denna högre stående civilisation sattes på spel, trots att man hade facit till hands. Både i form av Europasamarbetets fullständiga framgång i att producera ”aldrig mera krig” bland dess medlemsstater, liksom alla övriga bonusar sådan integration ger för människor, samtidigt som varför detta en gång kom till glömdes bort. Istället fick Putins trollfabrik, oetiska analysföretag, och simpel nationalism fälla avgörandet där en vältalare likt Goebbels höll i taktpinnen. Var finns hoppet i det?