Lärdomar från Europas Historia och Nutid förmedlat av ögonvittnen

På 1840-talet grundade Lars Johan Hierta Liljeholmens Stearinljusfabrik som idag är marknadsledande inom sin bransch. Han blev den förste som tillverkade och sålde stearinljus i Sverige med kommersiell framgång. Inspirationen till denna satsning hade han fått under sina resor på den europeiska kontinenten där en resa till England 1837 sådde det första fröet till det som skulle bli Liljeholmens Stearinljusfabrik. Det blev likväl ingen omedelbar succé, utan snarare en mycket kostsam historia under lång tid. Något som hans antagonister i tidningsvärlden och politiken livligt kommenterade och som man ingående kan läsa om i hans självbiografi som nu finns i nyutgåva. Det var först efter nya resor i Europa som han fann de senaste innovationerna inom stearinljusproduktion och verksamheten fick ordentlig fart. Detta skedde först på 1860-talet, då Hierta hade sålt sitt älskade Aftonbladet, och ägnade sig åt diverse företagsprojekt och politik i den högsta församlingens kammare.

En annan som hämtade inspiration och visdomar från Europa samtida med Hierta var författaren Karl Kullberg, en av Sveriges mest lästa författare vid denna tid. Han passerade många gränser under sin stora Europaresa 1842, inte minst då Tyskland ännu inte hade enats, så inte heller Italien. Schweiz ägnade Kullberg mycken tid och tanke åt under sin resa. Som föregångsland i Europa visade landet vägen inom ett flertal områden in i det industriella samhället.

Han beskriver fascinerat Schweiz med följande ord: ”Man spårar dem ännu i Schweiz fornlämningar, i dess historiska minnesmärken, dess ståtliga riddarborgar, i ruiner eller bibehållna beklädda tinnar av de berg, i vars nejder herdar tillkämpade sig seger över Europas mest krigsvana furstar. Feodalism råder på höjderna, demokrati nere i dalen.” (En reseskildring från Europa 1842 av Karl Kullberg). Det han finner är ett land fyllt med kontraster, vilket är kännetecknande för föregångsländer i uppbrottstider, är hästdragna vagnar utan fjädring som förutom passagerartrafik också transporterar gods från en gryende industri. Detta är bara ett exempel av en mångfald av iakttagelserna på vägen mellan München till Lausanne. I vilken läsaren i den sistnämnda staden får ta del av en inträngande gestaltning av religionens illdåd och makt, i sann kullbergsk berättarstil.

Vägleder vi dessa observationer till vår egen tid så kan man dra sig till minnes från tidigare inlägg, här på gränsfararebloggen, Hiertas kamp för folklig representation och demokratiska val till styrande församlingar. De frön som såddes under Hiertas levnad slog slutligen ut i full blom 1921. Samtidigt äger Kullbergs beskrivning från Schweiz med demokrati i dalen och feodalism på höjderna sin giltighet Sveriges politiska liv idag. Eftersom det fungerar som en sinnebild över representationens brister på inre demokrati. Då fria och demokratiska val äger rum i dalen var fjärde år, men medborgarna som lägger sin röst representeras sedan från höjderna av politiska partier inom vilken en feodal ordning råder med mycket liten påverkansmöjlighet för det stora flertalet. Detta i en tid när digital teknik skulle kunna ge verklig demokrati även till denna representation. Likväl så är det nog så att troligtvis varken kan eller vill dessa organisationer reformeras än mindre genomgå den nödvändiga transformeringen. För på den feodala hierarkins höjder finns herrar och damer som håller sin karriär alltför kär. Istället visar Emmanuel Macrons En Marche- och liknande rörelser vägen till den digitala tidsålderns politiska liv: Gränsöverskridande och empatisk och öppen för framtidens och nutidens utmaningar och problemlösning.

Bokutgivning som en källa till framgång Del 2

Författaren Karl Kullberg skrev 1844 följande om hur Lars Johan Hierta förändrade förlagsbranschen:

”Han (Hierta) är, i bredd härmed, Sveriges störste bokförläggare, och Svenska Litteraturen står i verklig tacksamhet till honom för den höjning han givit åt de förut ytterligt låga författararvodena. Nu betalas de bättre och mera omtyckta svenska originalförfattarnas arbeten med 100 franker för tryckt ark; Balzac t. ex. har, för de flesta av sina skrifter, fått nöja sig med denna summa fördubblad. Således, då folkmängden förhåller sig, som ett till tio, förhålla sig författararvodena, som ett till två – ett ganska hedrande resultat för den mindre, men mera läsande nationen.” Karl Kullberg (1844)

En annan innovation som Hierta genomförde vid sidan av de tekniska som beskrevs i första delen av detta blogginlägg var de framgångsrika satsningarna på att översätta utländsk litteratur och sedan bidra till att öka läsandet genom att sätta priset lågt. Detta i ett land där folkskolereformen var två år gammal när Karl Kullberg skrev ovanstående, och tidigare läsandet bland gemene man hade bestått av studier av bibeln inför de återkommande husförhören, och på grund av kyrkans i allmänhet starka ställning vid denna tid. Med denna bakgrund kan man säga att Lars Johan Hierta starkt bidrog till att sätta omvärldens perspektiv i händerna på kunskapstörstande medborgare, vars land vid början av Hiertas verksamhet tillhörde de fattigaste i Europa. Men som genom industrialismen kom att resa sig ur fattigdomen och bli en av de mest välmående och öppna nationer, och detta baserades på bejaka innovation för effektiv produktion, handelsutbyte och senare också invandring.

Hierta beskriver i sin självbiografi framgången med denna satsning på utländska författare med följande ord:

”De första arbeten som utskickades i världen var av Washington Irving, Walter Scott, Edvard Lytton Bulwer, och amerikanen Fenimore Cooper, och de första måste omtryckas och det hela gav god förtjänst i flera år.”

Likväl förlagsverksamheten skapade även mycket huvudbry och hot, vid flera tillfällen mot Hiertas person, i kampen mellan de bakåtblickande och de framåtsträvande. I sanning kunde hans verksamhet ha blivit mycket kort, vilket man bland mycket annat kan läsa i hans självbiografi.

Idag stöps åter bokutgivningen om i sina grundvalar, för att återknyta till Kullbergs ord om hur Hierta bidrog till höjda författararvoden så rapporterade bokbranschens främsta magasin i Sverige, Boktugg, för några dagar sedan om ett nytt brittiskt förlag, DML, som betalar romanförfattare per månad under arbetet med sina verk. Därtill erbjuder förlaget kurser under arbetet för bästa möjliga utfall.  Ersättningen ligger på cirka 20 000 kronor (£2000). När alla kostnader har betalts får sedan författaren 50% av vinsten. Likväl, testerna för att bli antagen är omfattande och inledningsvis omfattar denna möjlighet att förverkliga sina författardrömmar tio platser.

Freja en litterär kraftkälla i skuggan av Aftonbladet

August Strindberg var sin generations litterära gigant som med en sylvass pennspets avslöjade orättvisor och andra misshagligheter. Vilhelm Moberg kom efter honom med likartat skrivuppdrag och med samma unika glans. Men fanns det någon i generationen före som kan nämnas i samma andetag dessa kritiska samhällsskildrare? Upptäckten av Karl Kullbergs författarskap och gärning kan ge svaret. Man får här betänka att under 1830- och 40-talen när Kullberg påbörjade sin författargärning kunde en pennspets riktad mot de maktägande medföra brutala straff. Därför skrev Kullberg liksom hans vän och författarkollega August Blanche (och andra) ofta under pseudonym eller publicerade osignerat.

Strax efter sin debutroman 1835-36 hade publicerats som var en trilogi med titeln ”En ung mans memoirer. Skildringar ur Stockholmslifvet” och gavs ut under pseudonym startade Karl Kullberg den litterära tidskriften Freja. Trilogin kom snabbt att bli en framgång där exempelvis Aftonbladet skrev följande om den då 22 årige författarens verk:

”författaren visade tecken till verklig talang och människokännedom. Hans skildringar är tecknade med humor, sanning, och ganska konsterfaren hand.”

En synnerligen välformulerad beskrivning av en debut som kom att växa till ett stort författarskap.

Freja innehöll inledningsvis noveller av litterär natur i samma anda som trilogin. Likväl, kom hans rättspatos efter några år att bli en viktig ingrediens i tidningens innehåll, följande ord från Kullbergs hand 1840 kan ses som en programförklaring för denna strävan.

”Nöden spelar i människosläktets hävder en stor, en mäktigt ingripande roll. Knappt finnes det någon vrå i världen, dit han icke sträcker sin segrande inflytelse och ej sällan förefaller det motstånd, varigenom man, med ytliga statsekonomiska teorier tillrättesnöre eller en ofta nog obetänkt välgörenhet till vägledare, här och var söker bjuda hans framgångar spetsen (…) Nöden har för mycket tagit överhand inom mänskligheten, för att detta giftämne någonsin skulle kunna fullt avsöndras ur dess ådror.”

Med sin juridikexamen från Uppsala och sin vassa penna riktad mot sociala orättvisor kom Kullberg skriva en rad skarpsinniga betraktelser i Frejas kommande nummer. Något som också kom att locka flera av tidens andra stora författare till tidskriften, exempelvis August Blanche och G.H Mellin, och Freja kom på så sätt att bli kraftfull röst i 1840-talets turbulenta tidningsliv i Stockholm. I samma samhällskildrande anda utkom också bland annat Kullbergs roman ”En sommar i Småland”, som nu finns i nyutgåva. Del II av detta inlägg följer inom kort och fokuserar på Freja och övriga Stockholms tidningar, liksom Kullbergs aktualitet i vår tid.

Moberg sa ”vänskapskorruption” i sanningens namn

Orättvisor och rättsskandaler är ett återkommande tema här på gränsfararebloggen. Fenomenet som följer i dess spår och som ofta är den bärande orsaken till att det kan fortgå fick sin egen beteckning i mitten av 1900-talet, nämligen vänskapskorruption. Där den som först myntade begreppet var Vilhelm Moberg. Efter att ha tagit sig an kommunism, socialism, nazism och fascism på 1930-40-talen, ägnade han på 1950-talet mycket tid åt rättsrötan i det svenska samhället till de maktägandes förtret. Flera välkända rättsfall med ”politiska” domslut togs upp och fick ett annat perspektiv under Mobergs vassa pennspets.

Från USA hade Moberg sett rättsskandal efter rättsskandal rullas upp i Sverige, medan han själv samlade material till utvandrarsviten. Och 1950 fattade han själv pennan för en artikel i Dagens Nyheter som enligt författaren Göran Elgemyr kan ses som en programförklaring till den flod av artiklar och föredrag som skulle följa under 1950-talet. Han skriver: ”Vi måste vara övertygade om att polisen icke tar hänsyn till person, utan behandlar oss alla lika, alla utan undantag…” (citerat från Göran Elgemyrs bok ”Vilhelm Moberg och Radion – Dramatikern och den obekväme sanningsägaren”). Dessa för en demokrati och dess rättsstat självklara rader skulle visa sig vara helt eller delvis åsidosatta när en maktfullkomlig statsapparat i form av kungahus, byråkrati och det maktägande politiska partiet var inblandade.

Likväl, tillskillnad från de rättsskandaler som rullades upp under Lars Johan Hiertas tid på mitten av 1800-talet, då straffen för liknande opposition mot de maktägande hade renderat i straffarbete, landsförvisning och dödsstraff. Så hade statsmakten hundra år senare en annan metod att bestraffa misshagliga element, man satte dem helt sonika på sinnessjukhus. Med allt vad det innebar under tiden som intagen och förlorat socialt anseende när personen i fråga väl kom ut. För att använda Mobergs egna ord från hans skrift ”Komplotterna”: ”Låt oss försöka tänka oss in i denna ohyggliga situation: Att gå omkring med den osynliga stämpeln SINNESSJUK på sin panna.”

Vilhelm Moberg själv som vid denna tid var en lika känd som omtyckt författare och skribent vågade man sig inte på med denna brutala metod. Istället fick han som sanningens fanbärare löpa gatlopp i debatten med tillmälen som bråkmakare och rättshaverist. Och ganska ofta stängdes han helt ute från det offentliga rummet när rättsrötan skulle diskuteras. Bland hans främsta antagonister tillhörde Dagens Nyheters legendariske chefredaktör Herbert Tingsten. Om allt detta kan ingående läsas i Göran Elgemyrs bok ”Vilhelm Moberg och Radion – Dramatikern och den obekväme sanningsägaren” där även de rättsfall som Moberg engagerade sig i ges nyans, bland annat Lundqvist-Unmanaffären som Moberg skildrar i romanen ”Det gamla riket” och Haijbyaffären.

Nästa gång vi berör detta tema här på gränsfararebloggen kommer vi att flytta ett halvsekel framåt i tiden.

Grundaren till Sveriges moderna journalistik

Riddarhuset 1885

De flesta känner Lars Johan Hierta som Aftonbladets grundare. Med stolthet framhäver fortfarande både Aftonbladet och Liljeholmens Stearinljusfabrik som han också grundade sitt ursprung, och de har all anledning till att vara stolta. Färre känner likväl till Hiertas gärning vid sidan av att ha grundat två idag marknadsledande företag. För det finns mer allomfattande orsaker till hans ständiga aktualitet trots att det nu är 145 år sedan han avled.

Lars Johan Hierta var nämligen den främsta drivkraften för att göra yttrande- och tryckfrihetslag-stiftningen från 1809 till allmängods, och han bidrog även på ett betydande sätt till den allmänna moderniseringen av Sverige i den gryende industrialismens fotspår. Sanning är att de sakområden han drev frågor inom, skulle fungera väl även i dagens riksdag. Såsom social rättvisa, rättstrygghet, näringsfrihet, frihandel och jämställdhet. Liksom utrikes, med hotet från Ryssland lika aktuellt nu som då, och hans övertygelse att det gryende europeiska statsförbundet som under 1800-talet växte fram var lösningen för både handel och fred. Men vi vet nu att slutet av 1800-talet och större delen av 1900-talet istället kom att helt kontrolleras av hegemoniska nationalstater. Krigen följde i dess fotspår som en osalig ande och förtryck av hela folk var ej ovanlighet.

Den politiska scenen under Hiertas tid var minst sagt dynamisk och ofta vandrande den i gränslandet till våldsam. De ständigt hätska debatterna i Riddarhuset kunde urarta när som helst. Ett exempel på detta var under kampen för avskaffandet av ståndsrepresentationen. En spetsig artikel i Aftonbladet dagarna före debatten hade trissat upp stämningen ytterligare bland präster och adeln som verkade för att bevara sina privilegier och därmed också den traditionella representationen. Plenumet fortgick utan avbrott i tolv timmar där 28 talare uppträdde mot avskaffandet av ståndsrepresentationen och uttryckte avsky, hotelser och anklagelser om att förslaget gränsade till landsförräderi.

Så blev det Lars Johan Hiertas tur att få ordet och han började med att recensera tonläget i debatten med att säga: ”Består icke vår tids ridderlighet till stor del i humanitet och tolerans? Några har försökt uppvärma majoritetens känslor medelst antydningar på hotelser, som skulle ha skett utanför detta hus.” Harald Wieselgren som skrev en biografi om Hierta efter hans död skriver vidare: ”Som åska rullade stampningarna och vreda ljud över riddarhussalen vid dessa ord ur Hiertas mun. Häftiga skrik. ’Ut med honom!’ ropades från flera håll. Hierta stod upprätt i sin grevebänk, med orubbat lugn, under det att bullret pågick.” Därefter tog han åter till orda och började tala om framåtskridande och tidsanda, fenomen som egentligen inte fanns i hans antagonisters sinnevärld, nu när deras egen lilla maktbas stod under belägring och hotades att svepas bort.

Hiertas röst har tystnat, men mycket inspiration kan hittas i nyutgåvan av hans självbiografi, där också exempel på hans journalistiska och satiriska skrivande finns inbakat. Detta från mannen som grundlade inte bara det som ovan nämnts, utan också Sveriges moderna journalistik.

Gränsfarare och den allmänna meningen

Dess namn är den allmänna meningen. Den upprätthålls med vördnad. Den upplöser alla problem. Vissa anser att det är guds röst som talar, skriver Mark Twain med sin spetsiga penna. I denna samling noveller undersöker jag vilka uttryck dessa tidlösa ord kan ge. Så förbered Er på en svindlande resa genom tid och rum för att kasta ljus på en kamp som alltid är fast förankrad kring sitt eget nav. Den snurrar runt runt som en gigantisk karusell men kommer ingenstans någonsin. Det är således inte den allmänna meningen som här är ljuset, alltså det fyrtorn som vägleder och driver historierna vidare. Istället är det rebeller eller gränsfarare om man så vill, och deras envisa ofta bittra kamp för upprättelse och utveckling i frihetens namn. Detta är en ädel konstart för den inger hopp. Ett flertal kända historiska röster liksom okända människor påminner i dessa noveller om denna kraft och att historien ofta återkommer i nutid ges här slående bevis. Alla begränsande gränser finns till för att passeras. Det är gränsfararnas devis.

Detta är förordet till novellsamlingen Gränsfarare – noveller som rör sig genom tid och rum. Där dessa ord inte bara förkunnar upptakten till novellsamlingen utan också början på gränsfarareserien. I vilken det genomgripande temat berör människor som stått upp mot gamla ingrodda förtryckande samhällsstrukturer och kulturer, där deras kamp alltför ofta har medfört att de fått betala ett högt pris. Inte minst flera av de gränsfarande människor som läsaren får möta i novellsamlingen där psykiskt våld och ibland fysiskt våld är vardag från de som genomlever sina liv i nostalgi och avund mot utvecklingens otyg.

Till vänster ser vi två gränsfararedeviser författade av Karl Kullberg och Lars Johan Hierta, motton som förkunnar delar av gränsfararnas mentalitet, under hösten kommer vi att fylla på med fler.

I maktens slutna rum – Hiertas iakttagelser och dagens verklighet

Maktutövning är ett fascinerande ämne som engagerat och förfärat i alla tider. Machiavellis råd i ”Fursten” och Erasmus som i ”Dårskapens lov” ger råd till hur en kristen prins bör uppfostras med fokus på bildning i humanistisk inriktning är bara två av en ständig ström av exempel. I novellen ”Nattfjärilen” i novellsamlingen ”Gränsfarare” får vi följa Erasmus i slutet av hans levnad när renässansens humanistiska ideal eroderade till förmån för religiösa dogmer och en misstolkad munk. Erasmus såg hur renässansens ljus höll på att förbytas i mörker in i en ny tid.

I samma anda, fast i omvänd riktning och utgångspunkt, inträdde Lars Johan Hierta maktens salar på 1820-talet. Feodala gamla maktstrukturer låg som en missfärgad matta över det gryende industrisamhället, samtidigt som ett alternativt system var under framväxt som var bättre anpassat till den nya tiden. Hierta skriver i sin självbiografi, som nu finns tillgänglig i nyutgåva, om sin tid som Riddarhuskanslist i unga år. Om hur besluten fattades av ett lyckligt fåtal under slutna middagar på kvällstid på statens bekostnad i sann feodal anda för att nästa dag hålla en politisk teaterföreställning i Riddarhuset. Denna beskrivning utgör även en påminnelse om hur de politiska partierna fungerar än idag. Där de feodala herrarna och damerna i toppen, vilken politisk nivå det än handlar om, har betydligt närmare över partigränserna än till de egna vanliga partimedlemmarna.

Lars Johan Hierta var en av de som gick i spetsen för att driva fram den evolution där det politiska systemet och dess sammanslutningar anpassades till den ekonomiska evolution som industrialiseringen innebar. Idag ser vi samma sak hända igen i Frankrike med Emmanuel Macrons framtidsinriktade och hoppingivande politiska rörelse och program som främsta förebild, men det finns fler. Graden av öppenhet, medbestämmande och framtidsvision är tre av de ingredienser som kommer skilja mellan de politiska partier som överlever och får framgång, för den digitala tidsåldern kräver det.

Polemik, det fria ordet och straffskalan för dess utövande

1840 hotades Lars Johan Hierta av landsförvisning i egenskap av bokförläggare. Han hade ända sedan 1829 med växande framgång arbetat med att omvandla bokmarknaden, vilket läsaren av den nyutkomna självbiografin kan läsa om i bland annat förordet av den samtida författaren Karl Kullberg. Denne författare som gav ut första utgåvan av sin reseskildring från Europa på Hiertas förlag (boken finns nu i nyutgåva med titeln ”En reseskildring från Europa 1842”). Vid sidan av ett flertal svenska författare som den nämnde Kullberg och Fredrika Bremer, så översatte och gav Hierta ut böcker från ett flera populära utländska författare som t ex Walter Scott och Edward Lytton Bulwer. Likväl, förlagsverksamheten ledde också till huvudbry för honom eftersom det blev ytterligare en källa för statsmakten att attackera hans företag och person. Där ett av de tryckfrihetsmål han var utsatt för hade kunnat leda till landsförvisning, han skriver:

»Den andra artikeln som föranledde tryckfrihetsåtal var den år 1840 på mitt förlag utgivna översättning av Strauss och Evangelierna i sammandrag. Det är bekant att denne författare i ett större arbete försökt bevisa att en mängd av de dogmer som tillhör den ortodoxa kyrkan, icke kunna förstås bokstavligen, utan måste uppfattas mytiskt. Det är lätt förklarligt att ett sådant arbete skulle uti vår kyrkostat som hållit så absolut på de symboliska böckernas bokstav. Att det skulle väcka bitterhet med möjlighet att bestraffa med landsförvisning, i samma mån som det var svårt att vederlägga Strauss med logiska argument.»

Med mycken ansträngning lyckades dock Lars Johan Hierta undvika landsförvisning, om detta och övriga tryckfrihetsåtal mot honom skriver han ingående om i den nyutkomna självbiografin. Själv hotades han likväl aldrig av dödsstraff för något han skrivit eller yttrat, andra hade inte samma lycka, vilket han beskriver i boken. Denna rättsröta och inhumanitet gav också ytterligare bränsle för honom att påbörja och fortsätta sin verksamhet mot ett mer jämställt och humant Sverige, av motståndet följde segrarna i denna riktning.

Nu finns självbiografin Lars Johan Hierta – Med egna ord även ute hos alla välsorterade bokhandlare i tryckt version …