Ur Hiertas självbiografi – Om falska nyheter på 1800-talet

Ur Hiertas självbiografi - Om falska nyheter på 1800-talet

Första numret av Aftonbladet 1830

Falska nyheter var även ett problem vid det fria ordets födelse i Sverige. Här följer en beskrivning ur Lars Johan Hiertas självbiografi, mannen som mer än andra bidrog till det fria ordets förverkligande, liksom från den biografi som senare utgavs som författades av Harald Wieselgren.

Genom idogt arbete och publicistisk glöd och med väl avvägda inlägg i riksdagen började Lars Johan Hiertas självpåtagna mission att ge avtryck i det svenska samhället. Både inrikes på vägen mot folklig representation i styrande församlingar, liksom ekonomisk liberalisering i form av ökad näringsfrihet och frihandel eller åtminstone lägre tullar. De ärkekonservativas reaktion lät inte vänta på sig och deras främsta hatobjekt var Aftonbladet men även Hierta som person. Försöken till indragningar av Aftonbladet under framförallt 1830-talet, som bland annat kan läsa om i Lars Johan Hiertas självbiografi som nu finns i nyutgåva, skapade huvudbry för grundaren, men stoppade aldrig dess utgivning. Senare när denna fortsatt betydande ansamling av försvarare av det gamla insåg att deras krumbukter inte fick avsedd verkan, började man istället använda sig av det fria ordet som vapen ofta med hotbilder och smädelser mot motståndaren liksom rena falska nyheter.

I Harald Wieselgrens biografi om Lars Johan Hierta ges följande beskrivning av angreppen, där övertonerna och desperationen och osakligheten påminner starkt om det obskyra politiska parti som äntrade Sveriges riksdag för åtta år sedan. Temat för de ärkekonservativa som Wieselgren citerade var framtiden och liberaliseringen av samhället, idag har vi facit på vad som verkligen hände i kontrast till deras vision.

»…i åtta tavlor visas Sveriges framtid, ”sådan radikalismen, ohejdad, skulle densamma bereda”. Första tavlan företer en ministär Anckarsvärd, Sprengtporten, Petré, Hans Johansson, Frölich med flera (Hierta hör till ”med flera”). ”Prästerna anbefallas att övertyga nationen om dess lycksalighet genom aftonbladsartiklar, som skall uppläsas från predikstolarna i stället för evangelium . . . Karolinska institutet förklaras för medicinsk fakultet”(!!)”och Barnängen blir rikets tredje högskola” (!) . . . . Påbud utfärdas, att Aftonbladet och Läsebibilioteket skall hållas i varje folkskola och i varje politisk klubb, av vilka en skall upprättas i varje by. Aftonbladet får därigenom 300 000 prenumeranter . . . . 1845 års tavla visar oss finansminister Lars Johan Hierta inför en ”folkvald” riksdag av sämsta beskaffenhet. De radikalas (läs liberalas) regering har gjort nöden i landet förfärlig. För att lindra den föreslår Hierta upprättande av offentliga spelhus och försäljning till England av Gotland, Karlskrona, Göteborg, Marstrand, Dannemora och Persbergs gruvor. Fastän med motvilja, så antager riksdagen förslaget . . . . 1846 är äktenskapet upplöst, kvinnor talar i riksförsamlingen . . . 1847, 48 härskar en fullkomlig skräckregering – Hierta lever nu med sina rikedomar i London . . . 1849 kommer ryssen. Hierta skickar en not på £50 till understöd för försvaret, men det hjälper inte . . . 1850 allmän restauration, sedan utländskt biträde hjälpt Sverige på egna ben igen och det gräsligt sargade landet grundligt lärt sig avsky rabulismen (revolutionära läror eller upproriska läror).»

De ärkekonservativas desperata förhoppning om en utländsk invasion som lösning på samhällsutvecklingens, enligt deras synsätt, illdåd, ekar än idag mellan raderna. Liksom, att samma gamla skåpmat även gäller för deras hat mot fria medier, jämställdhet och personer som står upp för ett öppnare samhälle. Denna ansamling försvarare av historiens inhumanism drivs nu som då av vanföreställningar i dubbel bemärkelse, alltså både utifrån vanans maktfullkomlighet och dess sjukliga viljelöshet till utveckling. Detta var vad Lars Johan Hierta kämpade emot, med sitt Aftonblad, övriga företagsverksamhet och i sitt riksdagsarbete. Läs hans självbiografi i nyutgåva om dessa hektiska år, och hur de genljuder in i vår tid.

Lars Johan Hierta Med egna ord – SjälvbiografiLars Johan Hierta Med egna ord – Självbiografi

Grundaren till Sveriges moderna journalistik

Riddarhuset 1885

De flesta känner Lars Johan Hierta som Aftonbladets grundare. Med stolthet framhäver fortfarande både Aftonbladet och Liljeholmens Stearinljusfabrik som han också grundade sitt ursprung, och de har all anledning till att vara stolta. Färre känner likväl till Hiertas gärning vid sidan av att ha grundat två idag marknadsledande företag. För det finns mer allomfattande orsaker till hans ständiga aktualitet trots att det nu är 145 år sedan han avled.

Lars Johan Hierta var nämligen den främsta drivkraften för att göra yttrande- och tryckfrihetslag-stiftningen från 1809 till allmängods, och han bidrog även på ett betydande sätt till den allmänna moderniseringen av Sverige i den gryende industrialismens fotspår. Sanning är att de sakområden han drev frågor inom, skulle fungera väl även i dagens riksdag. Såsom social rättvisa, rättstrygghet, näringsfrihet, frihandel och jämställdhet. Liksom utrikes, med hotet från Ryssland lika aktuellt nu som då, och hans övertygelse att det gryende europeiska statsförbundet som under 1800-talet växte fram var lösningen för både handel och fred. Men vi vet nu att slutet av 1800-talet och större delen av 1900-talet istället kom att helt kontrolleras av hegemoniska nationalstater. Krigen följde i dess fotspår som en osalig ande och förtryck av hela folk var ej ovanlighet.

Den politiska scenen under Hiertas tid var minst sagt dynamisk och ofta vandrande den i gränslandet till våldsam. De ständigt hätska debatterna i Riddarhuset kunde urarta när som helst. Ett exempel på detta var under kampen för avskaffandet av ståndsrepre

Lars Johan Hierta Med egna ord – Självbiografi

sentationen. En spetsig artikel i Aftonbladet dagarna före debatten hade trissat upp stämningen ytterligare bland präster och adeln som verkade för att bevara sina

privilegier och därmed också den traditionella representationen. Plenumet fortgick utan avbrott i tolv timmar där 28 talare uppträdde mot avskaffandet av ståndsrepresentationen och uttryckte avsky, hotelser och anklagelser om att förslaget gränsade till landsförräderi.

Så blev det Lars Johan Hiertas tur att få ordet och han började med att recensera tonläget i debatten med att säga: ”Består icke vår tids ridderlighet till stor del i humanitet och tolerans? Några har försökt uppvärma majoritetens känslor medelst antydningar på hotelser, som skulle ha skett utanför detta hus.” Harald Wieselgren som skrev en biografi om Hierta efter hans död skriver vidare: ”Som åska rullade stampningarna och vreda ljud över riddarhussalen vid dessa ord ur Hiertas mun. Häftiga skrik. ’Ut med honom!’ ropades från flera håll. Hierta stod upprätt i sin grevebänk, medLars Johan Hierta Med egna ord – Självbiografi orubbat lugn, under det att bullret pågick.” Därefter tog han åter till orda och började tala om framåtskridande och tidsanda, fenomen som egentligen inte fanns i hans antagonisters sinnevärld, nu när deras egen lilla maktbas stod under belägring och hotades att svepas bort.

Hiertas röst har tystnat, men mycket inspiration kan hittas i nyutgåvan av hans självbiografi, där också exempel på hans journalistiska och satiriska skrivande finns inbakat. Detta från mannen som grundlade inte bara det som ovan nämnts, utan också Sveriges moderna journalistik.

 

Kreativitet som drivkraft på artonhundratalet och idag

”Kreativiteten skapar berg av vad dumheten och trögheten anser för småstenar.”
ur Karl Kullbergs bok ”En reseskildring från Europa 1842” som nu finns i nyutgåva

Karl Kullberg använde på sin artonhundratals svenska ordet ”inbillningskraft” för att beskriva kreativitet, vilket också är ett av hans genomgående teman i sina böcker. Om hur det gamla bondesamhällets överhuvuden försökte bygga murar mot det nya annalkande industrisamhället, och hur de inledningsvis var ganska framgångsrika i att bevara och kapsla in. Det var först när Lars Johan Hierta plockade upp pennan i sitt nygrundade Aftonbladet som kampen började på allvar. 26 gånger skulle tidningen komma att dras in, 26 gånger skulle den komma tillbaka nästkommande dag med ny ansvarig utgivare och en ständigt växande popularitet. I samma anda arbetade Karl Kullberg med sitt eget litterära magasin Freja som under 1840-talet kom att utvecklas till att mer fokusera på sociala orättvisor bland annat med skribenter som G.H. Mellin och Auguste Blanche.

Vid sidan av framgångarna med Aftonbladet och sin förlagsverksamhet var Lars Johan Hierta även politiker där han inledningsvis under starkt motstånd lade fram sina förslag med ständiga bakslag. Men hans beslutsamhet att verka till att verkligen avskaffa det gamla bondesamhällets orättvisor och maktstrukturer skulle fram på 1850-60-talen skörda stora framgångar. Exempelvis med avskaffande av ståndsriksdagen, uppgradering av kvinnans rättigheter liksom frihandel och en allmän liberalisering av ekonomin så var han en av de främsta motorerna för omvandlingen. På liknande sätt som exempelvis Emmanuel Macron och Alexis Tsipiras är idag i sina länder och Europa. För vid sidan av sin envisa strävan så skänker de något till samhället som gemene man inte kan producera själva, nämligen hopp. Ett hopp, som samtidigt är ett vapen mot rädslan och egensinnigt översitteri som är tidlösa kännetecken för försvararna av de gamla hierarkierna. För att använda August Strindbergs högaktuella ord från ”Det nya riket”:

”Somliga svepte in sig i svenska riksbanéret och föllo framstupa med 25 dolkstyng framför lantmarskalken, andra kastade sig på knä och gjorde bön vid Carl XII:s stövlar, men de allra mest patriotiska framröto sin passionerade kärlek till fosterlandet som älgar i brunsttid. Den som hörde allt detta kunde i sanning fråga sig den obesvarade frågan: tro de på vad de säga? Eller äro de besatta! De voro nog besatta, ty det blir människan då hennes heligaste intressen sättas på spel: De egna.”

I denna anda skall man också minnas Lars Johan Hiertas kamp för att Sverige skulle gå med i det europeiska statsförbund som inte bara skänkte fred och handel i 1800-talets Europa. Men som också fungerade som ett värn mot ett aggressivt Ryssland. Fast istället för att fortsätta bygga på den fred, stabilitet och gryende frihandel som präglade Europa på mitten av 1800-talet, skulle istället nationalistiska krafter leda Europa och senare hela världen in i krig med alla umbäranden och död detta innebar. Strindberg avslöjade redan 1882 i ”Det nya riket” dess inre väsen liksom i andra av hans böcker.

Man kan konstatera att idag handlar och skriver åtminstone politiska redaktioner på två av Sveriges största tidningar under falsk flagg. De som båda officiellt skall vara liberala, är idag nationalistiska krafters mest idoga försvarare. Det är en omsvängning bort från framtidstro och utvecklingsiver till bitter nostalgi. Detta är en samhällssyn, för att parafrasera Karl Kullberg, baserad på en retorik av fördummande småstenar helt utan helhetssyn. Som motkraft krävs här kreativitet för att sammanfoga bilder av att människan kan så mycket mer än så.

Polemik, det fria ordet och straffskalan för dess utövande

1840 hotades Lars Johan Hierta av landsförvisning i egenskap av bokförläggare. Han hade ända sedan 1829 med växande framgång arbetat med att omvandla bokmarknaden, vilket läsaren av den nyutkomna självbiografin kan läsa om i bland annat förordet av den samtida författaren Karl Kullberg. Denne författare som gav ut första utgåvan av sin reseskildring från Europa på Hiertas förlag (boken finns nu i nyutgåva med titeln ”En reseskildring från Europa 1842”). Vid sidan av ett flertal svenska författare som den nämnde Kullberg och Fredrika Bremer, så översatte och gav Hierta ut böcker från ett flera populära utländska författare som t ex Walter Scott och Edward Lytton Bulwer. Likväl, förlagsverksamheten ledde också till huvudbry för honom eftersom det blev ytterligare en källa för statsmakten att attackera hans företag och person. Där ett av de tryckfrihetsmål han var utsatt för hade kunnat leda till landsförvisning, han skriver:

»Den andra artikeln som föranledde tryckfrihetsåtal var den år 1840 på mitt förlag utgivna översättning av Strauss och Evangelierna i sammandrag. Det är bekant att denne författare i ett större arbete försökt bevisa att en mängd av de dogmer som tillhör den ortodoxa kyrkan, icke kunna förstås bokstavligen, utan måste uppfattas mytiskt. Det är lätt förklarligt att ett sådant arbete skulle uti vår kyrkostat som hållit så absolut på de symboliska böckernas bokstav. Att det skulle väcka bitterhet med möjlighet att bestraffa med landsförvisning, i samma mån som det var svårt att vederlägga Strauss med logiska argument.»

Med mycken ansträngning lyckades dock Lars Johan Hierta undvika landsförvisning, om detta och övriga tryckfrihetsåtal mot honom skriver han ingående om i den nyutkomna självbiografin. Själv hotades han likväl aldrig av dödsstraff för något han skrivit eller yttrat, andra hade inte samma lycka, vilket han beskriver i boken. Denna rättsröta och inhumanitet gav också ytterligare bränsle för honom att påbörja och fortsätta sin verksamhet mot ett mer jämställt och humant Sverige, av motståndet följde segrarna i denna riktning.

Nu finns självbiografin Lars Johan Hierta – Med egna ord även ute hos alla välsorterade bokhandlare i tryckt version …

Samhällsnära berättande med spets och kraft

Litteraturens kraft är besynnerlig. För den kan verka på så många olika nivåer där själva budskapet förstärks av estetik både i form av bilder och skrivkonst, filosofi och engagerande berättelser. Minst lika viktigt är att den ger läsaren tid för reflektion i kontrast till de korta ofta rubrikbaserade budskapen i massmediernas och politikens värld. I gränsfarareserien inom vilken hittills fyra böcker har utgivits har vi tagit fasta på detta under mottot samhällsnära berättande. (Ytterligare en titel väntas komma ut under hösten, samt översättningen till engelska av novellsamlingen Gränsfarare under titeln Bordertraveller.) Böckerna i gränsfarareserien är ett utmärkt exempel på när författaren fungerar som vägledare och öppnar fältet för läsaren för egen eftertanke och reflektion. Nedan följer fem citat från Lars Johan Hierta, Karl Kullberg, Vilhelm Moberg och Per Ahlmark som manar till reflektion inför valet om samhället i stort.


”Den allmänna jäsningsanda, som i detta ögonblick genomgår Europa, skaffar sig allt mera och mera luft, ty det ligger i sakens natur, att en hel tidsandas strävande framåt icke skall kunna motarbetas varken av dem, som står i portgången och ropa över tidens murkenhet, eller av ett ”tiers parti”, dessa amfbier, som vilja allt och kunna intet.”
Karl Kullberg, i förordet till En reseskildring i Europa 1842


”Om vi icke kunna förneka, att en och annan icke oväsentlig förändring är önskvärd i den grundlag, enligt vilken vi är hitkomna , så är dock en stor sak redan vunnen däri, att ingen numera utövar riksdagsmannakallet på grund av börd eller särskilda privilegier, utan alla i följd av medborgarnas förtroende till insikter, förstånd och nit för det allmänna bästa.”
Lars Johan Hiertas ord efter att slutligen efter decennier av kamp lyckats avskaffa ståndsriksdagen till förmån för en representativ dito. Läs gärna självbiografin Lars Johan Hierta – Med egna ord.


”I en demokratur råder allmänna och fria val, åsiktsfrihet råder formellt men politiken och massmedia domineras av ett etablissemang som anser att bara vissa meningsyttringar skall släppas fram. Konsekvensen blir att medborgarna lever i en föreställning att de förmedlas en objektiv och allsidig bild av verkligheten. Åsiktsförtrycket är väl dolt, den fria debatten stryps. Dock skall tilläggas att det i definitionen för demokratur finns med det faktum att majoriteten av människorna i detta samhällstillstånd själva inte uppfattar att de lever i en demokratur.”
Vilhelm Moberg


”En enkel sanning är att allt nytt blir gammalt.”
Vilhelm Moberg, Sänkt sedebetyg


”Den som vägrar lära sig hur mycket som kommunism, fascism och nazism har slitit sönder står i regel rådvill inför konfrontationer i vår tid. Han tar stora steg tillbaka från de insikter som 1900-talet borde ha tvingat på oss alla.”
Per Ahlmark, Det öppna såret

Gränsfarare och den allmänna meningen

Dess namn är den allmänna meningen. Den upprätthålls med vördnad. Den upplöser alla problem. Vissa anser att det är guds röst som talar, skriver Mark Twain med sin spetsiga penna. I denna samling noveller undersöker jag vilka uttryck dessa tidlösa ord kan ge. Så förbered Er på en svindlande resa genom tid och rum för att kasta ljus på en kamp som alltid är fast förankrad kring sitt eget nav. Den snurrar runt runt som en gigantisk karusell men kommer ingenstans någonsin. Det är således inte den allmänna meningen som här är ljuset, alltså det fyrtorn som vägleder och driver historierna vidare. Istället är det rebeller eller gränsfarare om man så vill, och deras envisa ofta bittra kamp för upprättelse och utveckling i frihetens namn. Detta är en ädel konstart för den inger hopp. Ett flertal kända historiska röster liksom okända människor påminner i dessa noveller om denna kraft och att historien ofta återkommer i nutid ges här slående bevis. Alla begränsande gränser finns till för att passeras. Det är gränsfararnas devis.

Detta är förordet till novellsamlingen Gränsfarare – noveller som rör sig genom tid och rum. Där dessa ord inte bara förkunnar upptakten till novellsamlingen utan också början på gränsfarareserien. I vilken det genomgripande temat berör människor som stått upp mot gamla ingrodda förtryckande samhällsstrukturer och kulturer, där deras kamp alltför ofta har medfört att de fått betala ett högt pris. Inte minst flera av de gränsfarande människor som läsaren får möta i novellsamlingen där psykiskt våld och ibland fysiskt våld är vardag från de som genomlever sina liv i nostalgi och avund mot utvecklingens otyg.

Till vänster ser vi två gränsfararedeviser författade av Karl Kullberg och Lars Johan Hierta, motton som förkunnar delar av gränsfararnas mentalitet, under hösten kommer vi att fylla på med fler.

I maktens slutna rum – Hiertas iakttagelser och dagens verklighet

Maktutövning är ett fascinerande ämne som engagerat och förfärat i alla tider. Machiavellis råd i ”Fursten” och Erasmus som i ”Dårskapens lov” ger råd till hur en kristen prins bör uppfostras med fokus på bildning i humanistisk inriktning är bara två av en ständig ström av exempel. I novellen ”Nattfjärilen” i novellsamlingen ”Gränsfarare” får vi följa Erasmus i slutet av hans levnad när renässansens humanistiska ideal eroderade till förmån för religiösa dogmer och en misstolkad munk. Erasmus såg hur renässansens ljus höll på att förbytas i mörker in i en ny tid.

I samma anda, fast i omvänd riktning och utgångspunkt, inträdde Lars Johan Hierta maktens salar på 1820-talet. Feodala gamla maktstrukturer låg som en missfärgad matta över det gryende industrisamhället, samtidigt som ett alternativt system var under framväxt som var bättre anpassat till den nya tiden. Hierta skriver i sin självbiografi, som nu finns tillgänglig i nyutgåva, om sin tid som Riddarhuskanslist i unga år. Om hur besluten fattades av ett lyckligt fåtal under slutna middagar på kvällstid på statens bekostnad i sann feodal anda för att nästa dag hålla en politisk teaterföreställning i Riddarhuset. Denna beskrivning utgör även en påminnelse om hur de politiska partierna fungerar än idag. Där de feodala herrarna och damerna i toppen, vilken politisk nivå det än handlar om, har betydligt närmare över partigränserna än till de egna vanliga partimedlemmarna.

Lars Johan Hierta var en av de som gick i spetsen för att driva fram den evolution där det politiska systemet och dess sammanslutningar anpassades till den ekonomiska evolution som industrialiseringen innebar. Idag ser vi samma sak hända igen i Frankrike med Emmanuel Macrons framtidsinriktade och hoppingivande politiska rörelse och program som främsta förebild, men det finns fler. Graden av öppenhet, medbestämmande och framtidsvision är tre av de ingredienser som kommer skilja mellan de politiska partier som överlever och får framgång, för den digitala tidsåldern kräver det.

Lärdomar från Europas Historia och Nutid förmedlat av ögonvittnen

På 1840-talet grundade Lars Johan Hierta Liljeholmens Stearinljusfabrik som idag är marknadsledande inom sin bransch. Han blev den förste som tillverkade och sålde stearinljus i Sverige med kommersiell framgång. Inspirationen till denna satsning hade han fått under sina resor på den europeiska kontinenten där en resa till England 1837 sådde det första fröet till det som skulle bli Liljeholmens Stearinljusfabrik. Det blev likväl ingen omedelbar succé, utan snarare en mycket kostsam historia under lång tid. Något som hans antagonister i tidningsvärlden och politiken livligt kommenterade och som man ingående kan läsa om i hans självbiografi som nu finns i nyutgåva. Det var först efter nya resor i Europa som han fann de senaste innovationerna inom stearinljusproduktion och verksamheten fick ordentlig fart. Detta skedde först på 1860-talet, då Hierta hade sålt sitt älskade Aftonbladet, och ägnade sig åt diverse företagsprojekt och politik i den högsta församlingens kammare.

En annan som hämtade inspiration och visdomar från Europa samtida med Hierta var författaren Karl Kullberg, en av Sveriges mest lästa författare vid denna tid. Han passerade många gränser under sin stora Europaresa 1842, inte minst då Tyskland ännu inte hade enats, så inte heller Italien. Schweiz ägnade Kullberg mycken tid och tanke åt under sin resa. Som föregångsland i Europa visade landet vägen inom ett flertal områden in i det industriella samhället.

Han beskriver fascinerat Schweiz med följande ord: ”Man spårar dem ännu i Schweiz fornlämningar, i dess historiska minnesmärken, dess ståtliga riddarborgar, i ruiner eller bibehållna beklädda tinnar av de berg, i vars nejder herdar tillkämpade sig seger över Europas mest krigsvana furstar. Feodalism råder på höjderna, demokrati nere i dalen.” (En reseskildring från Europa 1842 av Karl Kullberg). Det han finner är ett land fyllt med kontraster, vilket är kännetecknande för föregångsländer i uppbrottstider, är hästdragna vagnar utan fjädring som förutom passagerartrafik också transporterar gods från en gryende industri. Detta är bara ett exempel av en mångfald av iakttagelserna på vägen mellan München till Lausanne. I vilken läsaren i den sistnämnda staden får ta del av en inträngande gestaltning av religionens illdåd och makt, i sann kullbergsk berättarstil.

Vägleder vi dessa observationer till vår egen tid så kan man dra sig till minnes från tidigare inlägg, här på gränsfararebloggen, Hiertas kamp för folklig representation och demokratiska val till styrande församlingar. De frön som såddes under Hiertas levnad slog slutligen ut i full blom 1921. Samtidigt äger Kullbergs beskrivning från Schweiz med demokrati i dalen och feodalism på höjderna sin giltighet Sveriges politiska liv idag. Eftersom det fungerar som en sinnebild över representationens brister på inre demokrati. Då fria och demokratiska val äger rum i dalen var fjärde år, men medborgarna som lägger sin röst representeras sedan från höjderna av politiska partier inom vilken en feodal ordning råder med mycket liten påverkansmöjlighet för det stora flertalet. Detta i en tid när digital teknik skulle kunna ge verklig demokrati även till denna representation. Likväl så är det nog så att troligtvis varken kan eller vill dessa organisationer reformeras än mindre genomgå den nödvändiga transformeringen. För på den feodala hierarkins höjder finns herrar och damer som håller sin karriär alltför kär. Istället visar Emmanuel Macrons En Marche- och liknande rörelser vägen till den digitala tidsålderns politiska liv: Gränsöverskridande och empatisk och öppen för framtidens och nutidens utmaningar och problemlösning.

Bokutgivning som en källa till framgång Del 2

Författaren Karl Kullberg skrev 1844 följande om hur Lars Johan Hierta förändrade förlagsbranschen:

”Han (Hierta) är, i bredd härmed, Sveriges störste bokförläggare, och Svenska Litteraturen står i verklig tacksamhet till honom för den höjning han givit åt de förut ytterligt låga författararvodena. Nu betalas de bättre och mera omtyckta svenska originalförfattarnas arbeten med 100 franker för tryckt ark; Balzac t. ex. har, för de flesta av sina skrifter, fått nöja sig med denna summa fördubblad. Således, då folkmängden förhåller sig, som ett till tio, förhålla sig författararvodena, som ett till två – ett ganska hedrande resultat för den mindre, men mera läsande nationen.” Karl Kullberg (1844)

En annan innovation som Hierta genomförde vid sidan av de tekniska som beskrevs i första delen av detta blogginlägg var de framgångsrika satsningarna på att översätta utländsk litteratur och sedan bidra till att öka läsandet genom att sätta priset lågt. Detta i ett land där folkskolereformen var två år gammal när Karl Kullberg skrev ovanstående, och tidigare läsandet bland gemene man hade bestått av studier av bibeln inför de återkommande husförhören, och på grund av kyrkans i allmänhet starka ställning vid denna tid. Med denna bakgrund kan man säga att Lars Johan Hierta starkt bidrog till att sätta omvärldens perspektiv i händerna på kunskapstörstande medborgare, vars land vid början av Hiertas verksamhet tillhörde de fattigaste i Europa. Men som genom industrialismen kom att resa sig ur fattigdomen och bli en av de mest välmående och öppna nationer, och detta baserades på bejaka innovation för effektiv produktion, handelsutbyte och senare också invandring.

Hierta beskriver i sin självbiografi framgången med denna satsning på utländska författare med följande ord:

”De första arbeten som utskickades i världen var av Washington Irving, Walter Scott, Edvard Lytton Bulwer, och amerikanen Fenimore Cooper, och de första måste omtryckas och det hela gav god förtjänst i flera år.”

Likväl förlagsverksamheten skapade även mycket huvudbry och hot, vid flera tillfällen mot Hiertas person, i kampen mellan de bakåtblickande och de framåtsträvande. I sanning kunde hans verksamhet ha blivit mycket kort, vilket man bland mycket annat kan läsa i hans självbiografi.

Idag stöps åter bokutgivningen om i sina grundvalar, för att återknyta till Kullbergs ord om hur Hierta bidrog till höjda författararvoden så rapporterade bokbranschens främsta magasin i Sverige, Boktugg, för några dagar sedan om ett nytt brittiskt förlag, DML, som betalar romanförfattare per månad under arbetet med sina verk. Därtill erbjuder förlaget kurser under arbetet för bästa möjliga utfall.  Ersättningen ligger på cirka 20 000 kronor (£2000). När alla kostnader har betalts får sedan författaren 50% av vinsten. Likväl, testerna för att bli antagen är omfattande och inledningsvis omfattar denna möjlighet att förverkliga sina författardrömmar tio platser.

Freja en litterär kraftkälla i skuggan av Aftonbladet

August Strindberg var sin generations litterära gigant som med en sylvass pennspets avslöjade orättvisor och andra misshagligheter. Vilhelm Moberg kom efter honom med likartat skrivuppdrag och med samma unika glans. Men fanns det någon i generationen före som kan nämnas i samma andetag dessa kritiska samhällsskildrare? Upptäckten av Karl Kullbergs författarskap och gärning kan ge svaret. Man får här betänka att under 1830- och 40-talen när Kullberg påbörjade sin författargärning kunde en pennspets riktad mot de maktägande medföra brutala straff. Därför skrev Kullberg liksom hans vän och författarkollega August Blanche (och andra) ofta under pseudonym eller publicerade osignerat.

Strax efter sin debutroman 1835-36 hade publicerats som var en trilogi med titeln ”En ung mans memoirer. Skildringar ur Stockholmslifvet” och gavs ut under pseudonym startade Karl Kullberg den litterära tidskriften Freja. Trilogin kom snabbt att bli en framgång där exempelvis Aftonbladet skrev följande om den då 22 årige författarens verk:

”författaren visade tecken till verklig talang och människokännedom. Hans skildringar är tecknade med humor, sanning, och ganska konsterfaren hand.”

En synnerligen välformulerad beskrivning av en debut som kom att växa till ett stort författarskap.

Freja innehöll inledningsvis noveller av litterär natur i samma anda som trilogin. Likväl, kom hans rättspatos efter några år att bli en viktig ingrediens i tidningens innehåll, följande ord från Kullbergs hand 1840 kan ses som en programförklaring för denna strävan.

”Nöden spelar i människosläktets hävder en stor, en mäktigt ingripande roll. Knappt finnes det någon vrå i världen, dit han icke sträcker sin segrande inflytelse och ej sällan förefaller det motstånd, varigenom man, med ytliga statsekonomiska teorier tillrättesnöre eller en ofta nog obetänkt välgörenhet till vägledare, här och var söker bjuda hans framgångar spetsen (…) Nöden har för mycket tagit överhand inom mänskligheten, för att detta giftämne någonsin skulle kunna fullt avsöndras ur dess ådror.”

Med sin juridikexamen från Uppsala och sin vassa penna riktad mot sociala orättvisor kom Kullberg skriva en rad skarpsinniga betraktelser i Frejas kommande nummer. Något som också kom att locka flera av tidens andra stora författare till tidskriften, exempelvis August Blanche och G.H Mellin, och Freja kom på så sätt att bli kraftfull röst i 1840-talets turbulenta tidningsliv i Stockholm. I samma samhällskildrande anda utkom också bland annat Kullbergs roman ”En sommar i Småland”, som nu finns i nyutgåva. Del II av detta inlägg följer inom kort och fokuserar på Freja och övriga Stockholms tidningar, liksom Kullbergs aktualitet i vår tid.