En reseskildring från Europa 1842 – smakprov

En reseskildring från Europa 1842 - läs inledningen

Klicka här för mer information och för att köpa från förlagets egna webbutik.

Europa i en omvälvande tid, men likväl fredstid. Det fanns en utvecklingsiver som delade samhället i tre grupper precis som idag (se citat nedan). När vi nu har facit bekräftar det Karl Kullbergs klarsynta analysförmåga vid sidan hans enastående berättarkraft. Hans reseskildring från Europa är ett lysande exempel på detta. Många av hans tankar och insikter är högaktuella i den omvälvande tid vi ni lever i.

»Den allmänna jäsningsanda, som i detta ögonblick genomgår Europa, skaffar sig allt mera och mera luft, ty det ligger i sakens natur, att en hel tidsandas strävande framåt icke skall kunna motarbetas varken av dem, som står i portgången och ropa över tidens murkenhet, eller av ett ”tiers parti”, dessa amfibier, som vilja allt och kunna intet.»

Karl Kullberg

Sällan har någon fångat inte bara händelseutvecklingen utan också själva känslan i samhällsandan i en omvälvande tid som Karl Kullberg. Det var en uppbrottstid med många likheter med den vi nu lever. Då hade precis övergången från bondesamhällets inrutade värld till industrisamhällets rovdrift påbörjats.

Läs gärna de första sidorna i boken nedan för att göra bekantskap med ett unikt författarskap …

En reseskildring från Europa 1842 flipbook

Europa innan nationalismens elände

Europa innan nationalismens eländeNär författaren Karl Kullberg 1842 reste genom ett tämligen fredligt Europa såg kartan betydligt annorlunda ut än idag. Tyskland hade exempelvis cirka trettio år kvar till sitt slutliga enande och Italien cirka tjugo år. Både före och efter omvälvningarna vid mitten av 1800-talet har Europas inre gränser varit i ständig rörelse, och nästan uteslutande på grund av segrar och förluster på slagfältet. Ett faktum som fick EU Kommissionens ordförande, Jean-Claude Juncker, att utnämna nationella gränser till den sämsta uppfinningen som någonsin har skapats av politiker. I synnerhet då inte bara på det sätt de oftast har kommit till, utan också att de födde en ideologi som har skapat och skapar så mycket elände i Europa, nämligen nationalismen. Denna ism som därutöver både nazism/fascism och kommunism grundas på i sitt praktiska genomförande.

En framstående filosof, Ernest Renan, beskrev 1882, alltså 40 år efter Kullbergs resa, nationen som en daglig folkomröstning, och skriver vidare i sin berömda essä ”Vad är en nation?”: “A province means to us its inhabitants; (…) The people’s wish is after all the only justifiable criterion, to which we must always come back.” Detta var nu i en tid när nationalismens murar byggdes allt högre inom vilka den moderna national staten föddes och samlade olika provinser till en enhet. De många brutala och allomfattande krigen under 1900-talet avslöjar dess brister. Dessa brister höll den forne franske presidenten Francois Mitterrand ett glödande tal emot i Europaparlamentet 1995, se gärna det här, talet är på franska och textat till engelska, och borde vara en naturlig del i skolans historieundervisning. Mitterrand själv var en av dem som överlevde de nazistiska koncentrationslägren, och han avslutar talet med orden; ”nationalism är krig”. Hans egen bevisföring i talet och 1900-talets hela historia ger handfasta bevis på att han talade sanning.

Likväl, 1842 ligger den europeiska kontinenten öppen för Karl Kullbergs insiktsfulla blick och talangfulla skrivande. Färden går genom den tyska gemenskapens stater, som exempelvis Sachsen, Preussen och Bayern, och vidare till Schweiz. En del av hans insikter överensstämmer väl med dagens forskning och föreställningar, medan andra går på tvärs mot desamma. En av orsakerna till detta är att Kullberg upplevde skeendet på plats och genom den tidens nyhetsförmedling, medan nutidens forskare och författare gör tolkningar på avstånd. En annan skillnad är att dagens historiker ofta medvetet eller omedvetet skriver utifrån ett nationellt perspektiv, så fanns inte detta perspektiv på Kullbergs tid, i synnerhet inte för honom, vars humanism lyser igenom i hela hans författargärning.

Förebilden för demokrati och frihet i industrisamhällets barndom– Ögonvittnen berättar

Förebilden för demokrati och frihet i industrisamhällets barndom– Ögonvittnen berättar

Författares sökande efter frihet och förebilder för mänsklig utveckling är tidlös. I mitten av 1800-talet under industrisamhällets pionjärår var Schweiz en sådan plats som författare och andra resande vallfärdade till. En av dem var Karl Kullberg vars resa genom Schweiz började vid den franska gränsen och avslutades med en längre vistelse i Lausanne. Allt finns beskrivet i boken ”En reseskildring från Europa 1842”. Fjorton år senare besökte Fredrika Bremer landet och hon inleder sin betraktelse på följande sätt:

”Det är ett litet land, beläget — så där i hjärtat av Europa; dess omkrets är ringa, och ringa är dess folkmängd i förhållande till de mäktiga staters som omge det, Frankrike, Tyskland, Italien; men dess berg är högst av alla Europas, och väldiga floder ha där sitt ursprung. Dess folk, ett herdefolk, har gått främst i kampen för folkens högsta skatter: politisk frihet och samvetsfrihet. Genom berg och dalar, genom olikhet i folkstammar, tungomål och religionsbekännelser åtskilt i flera folkfamiljer och stater, är detta folk av många folkslag dock ett i kärlek för friheten och för det gemensamma fosterlandet — det lilla Schweiz. Och över de i seder, språk och kyrka skilda staterna råder, med magiskt förenande, förbindande makt, ett ord, ett namn, lika gällande för dem alla; — de kalla sig Edsförbundna. När stridande element söndra dem för en tid, återförenas de uti detta. ”Sönderbunden” upplösas av de eviga — förbunden.

Jag befann mig i det lilla landet i början av sommaren 1856. — Liksom drömmande om våren, låg Djurgårdens sköna ekparker vid Stockholms fjärd, när jag lämnade dem, i slutet av maj. En grågrön slöja låg över den nordiska jorden. Två dagar senare, i Tyskland, fann jag sommar och hö på slag; men mycket regn och oändliga järnvägar tröttade mig så, att jag mer än en gång måste fråga mig: ”Månne jag icke är för gammal att företaga en längre resa? Vid en viss ålder torde man dock göra bäst i att bli stilla hemmavid!

Vid Neckars strand återsåg jag chevalier Bunsen; det var för mig en solstråle. Jag hade sett honom för få år sedan, såsom preussisk minister i London, och då nedtryckt av de politiska förvecklingar som inträtt, det blodiga, stora krig som han såg komma — det orientaliska, — lidande även till hälsan, så att jag med oro tänkte: ”han lever visst icke länge!” Bland vingårdarna vid Heidelberg återfann jag honom nu, men frisk, glad, ungdomlig, full av liv och arbetslust. Han syntes mig ha blivit tjugo år yngre. Han hade övergivit den diplomatiska banan och med full energi inträtt på den vetenskapliga litteraturens såsom kämpe för tankens och samvetets frihet i kyrka och stat. Han hade begynt stora och viktiga arbeten. Måtte han få tid och kraft att fullborda dem! — Allt hos honom, anlete, sinnesstämning, omgivning, ja, själva hans arbetsrum hade ett uttryck, och detta var — ljust.”

Historiska ögonvittnesskildringar som Karl Kullbergs och Fredrika Bremers med flera, i synnerhet med deras skarpa författarögon och överlägsna förmåga att berätta, är den ädlaste och intressantaste sättet för att dyka ner i historien. För historien handlar inte bara om händelser, årtal och dokument, den handlar atmosfär, samhällsmiljöer, känslor och människor. Det är just det som utgör det främsta medvärdet i dessa reseskildringar vid sidan av berättarkraften.