Grundaren till Sveriges moderna journalistik

Riddarhuset 1885

De flesta känner Lars Johan Hierta som Aftonbladets grundare. Med stolthet framhäver fortfarande både Aftonbladet och Liljeholmens Stearinljusfabrik som han också grundade sitt ursprung, och de har all anledning till att vara stolta. Färre känner likväl till Hiertas gärning vid sidan av att ha grundat två idag marknadsledande företag. För det finns mer allomfattande orsaker till hans ständiga aktualitet trots att det nu är 145 år sedan han avled.

Lars Johan Hierta var nämligen den främsta drivkraften för att göra yttrande- och tryckfrihetslag-stiftningen från 1809 till allmängods, och han bidrog även på ett betydande sätt till den allmänna moderniseringen av Sverige i den gryende industrialismens fotspår. Sanning är att de sakområden han drev frågor inom, skulle fungera väl även i dagens riksdag. Såsom social rättvisa, rättstrygghet, näringsfrihet, frihandel och jämställdhet. Liksom utrikes, med hotet från Ryssland lika aktuellt nu som då, och hans övertygelse att det gryende europeiska statsförbundet som under 1800-talet växte fram var lösningen för både handel och fred. Men vi vet nu att slutet av 1800-talet och större delen av 1900-talet istället kom att helt kontrolleras av hegemoniska nationalstater. Krigen följde i dess fotspår som en osalig ande och förtryck av hela folk var ej ovanlighet.

Den politiska scenen under Hiertas tid var minst sagt dynamisk och ofta vandrande den i gränslandet till våldsam. De ständigt hätska debatterna i Riddarhuset kunde urarta när som helst. Ett exempel på detta var under kampen för avskaffandet av ståndsrepre

Lars Johan Hierta Med egna ord – Självbiografi

sentationen. En spetsig artikel i Aftonbladet dagarna före debatten hade trissat upp stämningen ytterligare bland präster och adeln som verkade för att bevara sina

privilegier och därmed också den traditionella representationen. Plenumet fortgick utan avbrott i tolv timmar där 28 talare uppträdde mot avskaffandet av ståndsrepresentationen och uttryckte avsky, hotelser och anklagelser om att förslaget gränsade till landsförräderi.

Så blev det Lars Johan Hiertas tur att få ordet och han började med att recensera tonläget i debatten med att säga: ”Består icke vår tids ridderlighet till stor del i humanitet och tolerans? Några har försökt uppvärma majoritetens känslor medelst antydningar på hotelser, som skulle ha skett utanför detta hus.” Harald Wieselgren som skrev en biografi om Hierta efter hans död skriver vidare: ”Som åska rullade stampningarna och vreda ljud över riddarhussalen vid dessa ord ur Hiertas mun. Häftiga skrik. ’Ut med honom!’ ropades från flera håll. Hierta stod upprätt i sin grevebänk, medLars Johan Hierta Med egna ord – Självbiografi orubbat lugn, under det att bullret pågick.” Därefter tog han åter till orda och började tala om framåtskridande och tidsanda, fenomen som egentligen inte fanns i hans antagonisters sinnevärld, nu när deras egen lilla maktbas stod under belägring och hotades att svepas bort.

Hiertas röst har tystnat, men mycket inspiration kan hittas i nyutgåvan av hans självbiografi, där också exempel på hans journalistiska och satiriska skrivande finns inbakat. Detta från mannen som grundlade inte bara det som ovan nämnts, utan också Sveriges moderna journalistik.

 

Kreativitet som drivkraft på artonhundratalet och idag

”Kreativiteten skapar berg av vad dumheten och trögheten anser för småstenar.”
ur Karl Kullbergs bok ”En reseskildring från Europa 1842” som nu finns i nyutgåva

Karl Kullberg använde på sin artonhundratals svenska ordet ”inbillningskraft” för att beskriva kreativitet, vilket också är ett av hans genomgående teman i sina böcker. Om hur det gamla bondesamhällets överhuvuden försökte bygga murar mot det nya annalkande industrisamhället, och hur de inledningsvis var ganska framgångsrika i att bevara och kapsla in. Det var först när Lars Johan Hierta plockade upp pennan i sitt nygrundade Aftonbladet som kampen började på allvar. 26 gånger skulle tidningen komma att dras in, 26 gånger skulle den komma tillbaka nästkommande dag med ny ansvarig utgivare och en ständigt växande popularitet. I samma anda arbetade Karl Kullberg med sitt eget litterära magasin Freja som under 1840-talet kom att utvecklas till att mer fokusera på sociala orättvisor bland annat med skribenter som G.H. Mellin och Auguste Blanche.

Vid sidan av framgångarna med Aftonbladet och sin förlagsverksamhet var Lars Johan Hierta även politiker där han inledningsvis under starkt motstånd lade fram sina förslag med ständiga bakslag. Men hans beslutsamhet att verka till att verkligen avskaffa det gamla bondesamhällets orättvisor och maktstrukturer skulle fram på 1850-60-talen skörda stora framgångar. Exempelvis med avskaffande av ståndsriksdagen, uppgradering av kvinnans rättigheter liksom frihandel och en allmän liberalisering av ekonomin så var han en av de främsta motorerna för omvandlingen. På liknande sätt som exempelvis Emmanuel Macron och Alexis Tsipiras är idag i sina länder och Europa. För vid sidan av sin envisa strävan så skänker de något till samhället som gemene man inte kan producera själva, nämligen hopp. Ett hopp, som samtidigt är ett vapen mot rädslan och egensinnigt översitteri som är tidlösa kännetecken för försvararna av de gamla hierarkierna. För att använda August Strindbergs högaktuella ord från ”Det nya riket”:

”Somliga svepte in sig i svenska riksbanéret och föllo framstupa med 25 dolkstyng framför lantmarskalken, andra kastade sig på knä och gjorde bön vid Carl XII:s stövlar, men de allra mest patriotiska framröto sin passionerade kärlek till fosterlandet som älgar i brunsttid. Den som hörde allt detta kunde i sanning fråga sig den obesvarade frågan: tro de på vad de säga? Eller äro de besatta! De voro nog besatta, ty det blir människan då hennes heligaste intressen sättas på spel: De egna.”

I denna anda skall man också minnas Lars Johan Hiertas kamp för att Sverige skulle gå med i det europeiska statsförbund som inte bara skänkte fred och handel i 1800-talets Europa. Men som också fungerade som ett värn mot ett aggressivt Ryssland. Fast istället för att fortsätta bygga på den fred, stabilitet och gryende frihandel som präglade Europa på mitten av 1800-talet, skulle istället nationalistiska krafter leda Europa och senare hela världen in i krig med alla umbäranden och död detta innebar. Strindberg avslöjade redan 1882 i ”Det nya riket” dess inre väsen liksom i andra av hans böcker.

Man kan konstatera att idag handlar och skriver åtminstone politiska redaktioner på två av Sveriges största tidningar under falsk flagg. De som båda officiellt skall vara liberala, är idag nationalistiska krafters mest idoga försvarare. Det är en omsvängning bort från framtidstro och utvecklingsiver till bitter nostalgi. Detta är en samhällssyn, för att parafrasera Karl Kullberg, baserad på en retorik av fördummande småstenar helt utan helhetssyn. Som motkraft krävs här kreativitet för att sammanfoga bilder av att människan kan så mycket mer än så.

I maktens slutna rum – Hiertas iakttagelser och dagens verklighet

Maktutövning är ett fascinerande ämne som engagerat och förfärat i alla tider. Machiavellis råd i ”Fursten” och Erasmus som i ”Dårskapens lov” ger råd till hur en kristen prins bör uppfostras med fokus på bildning i humanistisk inriktning är bara två av en ständig ström av exempel. I novellen ”Nattfjärilen” i novellsamlingen ”Gränsfarare” får vi följa Erasmus i slutet av hans levnad när renässansens humanistiska ideal eroderade till förmån för religiösa dogmer och en misstolkad munk. Erasmus såg hur renässansens ljus höll på att förbytas i mörker in i en ny tid.

I samma anda, fast i omvänd riktning och utgångspunkt, inträdde Lars Johan Hierta maktens salar på 1820-talet. Feodala gamla maktstrukturer låg som en missfärgad matta över det gryende industrisamhället, samtidigt som ett alternativt system var under framväxt som var bättre anpassat till den nya tiden. Hierta skriver i sin självbiografi, som nu finns tillgänglig i nyutgåva, om sin tid som Riddarhuskanslist i unga år. Om hur besluten fattades av ett lyckligt fåtal under slutna middagar på kvällstid på statens bekostnad i sann feodal anda för att nästa dag hålla en politisk teaterföreställning i Riddarhuset. Denna beskrivning utgör även en påminnelse om hur de politiska partierna fungerar än idag. Där de feodala herrarna och damerna i toppen, vilken politisk nivå det än handlar om, har betydligt närmare över partigränserna än till de egna vanliga partimedlemmarna.

Lars Johan Hierta var en av de som gick i spetsen för att driva fram den evolution där det politiska systemet och dess sammanslutningar anpassades till den ekonomiska evolution som industrialiseringen innebar. Idag ser vi samma sak hända igen i Frankrike med Emmanuel Macrons framtidsinriktade och hoppingivande politiska rörelse och program som främsta förebild, men det finns fler. Graden av öppenhet, medbestämmande och framtidsvision är tre av de ingredienser som kommer skilja mellan de politiska partier som överlever och får framgång, för den digitala tidsåldern kräver det.

Gränsfararnas främsta vapen till framtidens lov och villospår

”Qui plume á, guerre á.” (”Den som skriver, krigar.”) skrev Voltaire. I denna anda har ordets makt, i skrift såväl som i tal, alltid haft förmågan att få orättfärdiga gränser och vanföreställningar att vittra sönder eller snabbt raseras. Efter att åter tagit professor Kurt Johannessons mästerverk ”Retorik eller Konsten att övertyga”  från bokhyllan och läst den i ett gränsfarareperspektiv som utgångspunkt. Så blir exemplen med Goebbels tal om det totala kriget 1943 och Churchills tal om nödvändigheten av ett Europas Förenta Stater 1946 i Zürich ett tidlöst dokument som olyckligtvis är alltjämt närvarande i Europa och i andra delar av världen. I det följande kommer fokus att ligga på Churchills tal och mindre på nationalismens inre krigarmentalitet.

Men låt oss först vända oss till det en av en av de äldsta och samtidigt mest omvälvande konstarters inre väsen, nämligen den klassiska retoriken. Som vi har sett ovan har använts och fortfarande används av krigshetsare och fredsduvor, murbyggare och gränsfarare, kort sagt i alla möjliga sammanhang. Dess ursprung finns att finna i det antika Grekland, dess grundläggande struktur fungerar än idag som utgångspunkt för både skrift t ex i akademiska uppsatser som i bländande tal.

Retorikens konstart kan indelas i tre olika genrer där genus judiciale efter rättegångsspråket fokuserar på att anklaga eller försvara. Det andra är rådslagen och debatternas genus deliberativum med fokus på att tillråda eller avråda. Så fanns också lovtalet genus demonstrativum med fokus på att påvisa, utpeka och åskådliggöra för att prisa eller klandra. Författaren Karl Kullberg beskriver lovtalet på följande sätt: ”Ett inom fäderneslandet mycket anlitat sätt att göra sig känd är att hålla tal vid alla möjliga tillfällen, passande, så väl som opassande, rimliga, så väl som orimliga. (…) Flera införlivar sig med vanan att på enkla ämnen spilla stora högtravande ord, så att bombasten till slut blir deras vardagsspråk och att de hela sin livstid talar som de talade på riksdagen. En före detta riksdagsman, vilken gjort sig känd som vältalare och gärna ville vid alla tillfällen hävda detta rykte, utbrast vid underrättelsen om en av sina oxars frånfälle: Han har gått att skörda lönen för sina mödor. Hans medbröders aktning följer honom; en ensam bliven kamrats saknad klagar vid hans urna.”

Likväl, lovtalet kan användas i betydligt allvarligare sammanhang som t ex det ovan nämnda talet av Goebbels som hölls strax efter nazisternas totala förlust i Stalingrad. Men istället för att fokusera på förlusten gjorde han de stupade och tillfångatagna soldaterna till hjältar i sitt heroiska fäderneslands tjänst för att vinna massans gunst. Detta för att ”sälja in” att det pågående kriget skulle övergå i det totala kriget d.v.s. ännu större eller ”total” uppoffring för gemene man.

Även Winston Churchills ovan nämnda tal i Zürich strax efter andra världskriget kan ses som ett lovtal, för Europa och för evig fred, och mot det nya hotet i öst, Sovjetunionen. Detta i en atmosfär av segeryra i ruinerna av ett fruktansvärt krig där likväl splittring fortfarande råder, hämndbegär växer bland segrarna och Nürnbergrättegångarna ännu ej är avslutade. Där talar Churchill om nödvändigheten av ett Europas Förenta Stater. Visserligen har denna vision varit en återkommande lösning för ett fredligt Europa sedan 1600-talet, där den hade tagit sin mest konkreta form i det statsförbund som existerade under första halvan av 1800-talet, som t ex Lars Johan Hierta och många andra lovprisade. Men tidpunkten verkade vara illa vald för en sådan lösning t.o.m. bland professorerna och studenterna på Zürich Universitet. Likväl, som den europeiska civilisationens främste försvarare under andra världskriget börjar han talet med följande ord: ”Jag vill tala till er idag om Europas tragedi.” Därefter följer en beskrivning av Europas storhet i form av kultur, de mångfacetterade landskapen, naturvetenskaperna, etiken och konsterna m.m. För att vinna åhörarnas intresse och gunst, därefter återvänder han till inledningen för att beskriva ”Europas tragedi” i form av de ”fasansfulla nationalistiska striderna” som har slitit kontinenten isär, ”hur de vållat fredens skeppsbrott och fördärvat hela mänsklighetens hopp inför framtiden”. Och det är just detta Churchill vill frambringa med sitt tal, att inge hopp genom sin lösning med ett Europas Förenta Stater. Där han beskriver detta på följande sätt: ”Ändå finns det ett botemedel som skulle förändra hela scenen som genom ett mirakel, om alla ville tillgripa det av sin fria vilja. Ja, det skulle på några få år göra hela Europa, eller större delen av det, lika fritt och lyckligt som Schweiz är i dag.”

Talet är ett mästerverk på alla sätt, även om det inledningsvis bemöttes med skepsis runt om Europa och ansågs som en krigsförklaring i Sovjetunionen. På sitt sätt var det också en krigsförklaring mot kommunismen, men som ganska snart fick övriga Europa att vända blicken bort från historiens oförrätter med riktning till en hoppfull framtid. Marshallhjälp, kol- och stålunion som utvecklades till EU, och som nu står i begrepp att uppfylla Churchills vision om en europeisk federation. Men i hans hemland, Storbritannien, tog ingen vältalare upp hans fallna mantel när denna högre stående civilisation sattes på spel, trots att man hade facit till hands. Både i form av Europasamarbetets fullständiga framgång i att producera ”aldrig mera krig” bland dess medlemsstater, liksom alla övriga bonusar sådan integration ger för människor, samtidigt som varför detta en gång kom till glömdes bort. Istället fick Putins trollfabrik, oetiska analysföretag, och simpel nationalism fälla avgörandet där en vältalare likt Goebbels höll i taktpinnen. Var finns hoppet i det?