Europeisk gemenskap nu och då: Humanism och hot

Förra året firade Europeiska Unionen 60-årsjubileum, nästa år är det 30 år sedan Berlinmuren föll. Stödet för den Europeiska Unionen ökar bland européerna, vilket i hög grad beror på at den till stor del har infriat sina löften om fred, utveckling och försvar av det öppna samhället över hela kontinenten. Samtidigt som vissa europeiska regeringar sätter sina egna maktanspråk före samtliga ovan nämnda tre delar som utgör grunden för demokratin.

På Lars Johan Hiertas och Karl Kullbergs tid var även då Europa relativt fredligt och präglat av utveckling och framtidstro. Ett statsförbund, en förlaga till EU, fungerade som medlare mellan nationerna, och frihandel eller åtminstone kraftigt minskade tullar förhandlades mellan europeiska nationer. På liknande sätt som idag EU förhandlar fram frihandelsavtal med nationer runt om i världen. Samtidigt var hotbilden mot de fria europeiska nationerna liknande som i vår tid, Lars Johan Hierta skriver i sin självbiografi:

”…att göra motarbetandet av Rysslands erövringspolitik till sitt förnämsta ögnamärke och högsta politiska uppgift, emedan vara eller icke vara därmed är sammanbunden.” Och han menar att Sverige ska använda sin röst och inflytande i det europeiska statsförbundet, och ”oavlåtligt arbeta på ett anti-ryskt system i Europa.” Det europeiska statsförbundet bröt senare istället samman och nationalismen började slå slag på slag med sin splittrande blodiga hand och förde Europa in i förödelsen av krig på krig.

I Karl Kullbergs reseskildring från Europa 1842 (som i sin första upplaga kom ut på Hiertas förlag) beskrivs detta ingående utifrån ett europeiskt perspektiv, både genom det författaren finner längs sin väg, men också genom ingående politiska och ekonomiska analyser av de platser han besöker och ledande personligheter och händelser.

Exempelvis skriver han med stor beundran om den parisiska teaterscenens främsta aktriser, Rachel, som var uppväxt på gatan och hade fått klara sig själv från unga år. När Kullberg besöker Paris är hon Frankrikes mest lysande och bäst betalda stjärna, han skriver: ”Hon hade trätt in som drottning för att berömmas som aktris. Hon var alltför van vid allmänhetens entusiasm för att därav bringas ur sin roll. Hon avbröt själv bifallsropen i det hon började dialogen.” Detta är även en bild av hur humanisten Karl Kullberg träder fram, människorna är alltid drivkraften i hans framställning, det är där källan till utveckling ligger, på gott och ibland på ont, för inspirationens och lärdomens skull.

Kvinnligt entreprenörskap och dess omvandlingskraft i Paris

Kvinnligt entreprenörskap och dess omvandlingskraft i ParisArtonhundratalet var en upprorisk omvandlingstid i Europa, som förutom Napoleons expansionslusta under dess inledning, till stor del var förskonade från krig. Tidigare seklers omvandling hade till stor del bestått i att flytta gränser fram och tillbaka genom krigskonst, så var artonhundratalets omvandling social, politisk, ekonomisk och demografisk. Detta gör reseskildringar från denna tid extra intressanta där de gamla imperierna fortfarande kämpar för att behålla sin position och på vars ruiner den moderna national staten föddes. När författaren Karl Kullberg reste genom Europa 1842 var denna utveckling fortfarande ojämnt fördelad och han beskriver ingående kontrasterna. Exempelvis i det av Österrike-Ungerska imperiet annekterade Prag lever människor i ofrihet och armod, till ett Schweiz med en gryende demokrati i antågande och sedan det fattiga Berlin där Kullberg förutspår stordåd. Det var dock i Paris som han stannade längst tid på sin resa. En stad där författaren identifierar kvinnorna som den främsta drivkraften och entreprenörerna bakom utvecklingen och omvandlingen. Karl Kullberg gör bland annat följande iakttagelse i sin bok ”En reseskildring från Europa 1842” som nu finns i nyutgåva.

”Snillet är ingen ovanlig arvedel för parisiskan. Denna frukt på gott och ont har hos henne någon gång lutat åt det senare hållet. Man måste dock medge att inom de parisiska hushållen av medelståndet är kvinnan ordningens och välståndets genius. Det är hon som för köpmannens böcker och säljer hantverkarens varor. I Paris har kvinnan inkräktat både pulpeten och butiken. Hon tänker för hushållet och först när det gäller handling sätts maskinen, mannen, i rörelse. På de flesta hotell, hos en mängd restauranger är det till och med endast hustrun som syns, som leder och styr. Mannens bana ligger blygsamt förblandad med jargongernas och betjäningens. Önskar man på ett värdshus någon rättelse, någon upplysning, är det alltid på kvinnosidan den står att finna. Kvinnan uppehåller flertalet av välstånd inom den parisiska så kallade petite propriete.”

Artonhundratalets Europa var också ett labb för nya styrelseformer av samhället och lite senare i boken efter ytterligare ha upphöjt kvinnans förmåga och kompetens så föreslår författaren kvinnan som statsöverhuvud. En kontroversiell åsikt vid denna tid då hennes rättigheter var kraftigt kringskurna och ibland icke existerande. Då Kullberg alltid var framåtblickande i sitt skrivande kan man undra om han någonsin funderade över hur lång tid det skulle kunna ta innan detta blev verklighet i Sverige. Att det nu är 174 år sedan hans bok först publicerades och det fortfarande inte har skett är ett faktum som gömmer en betydande tragik. Men kanske är det dags nu.

Kullberg om författarskapets vedermödor på vift i Europa

Den debuterande författaren träffar sin litteraturälskande vän som starkt ifrågasätter den förstnämndes val av sysselsättning, den senare förklarar: ”Min bror!” yttrade han med mycken värdighet, ”betänk väl, att det är en törnbeströdd bana, du står beredd att beträda. Skalden skänker den ädlaste delen av sitt väsen åt sin samtid och eftervärld, och behåller för sig själv endast uppoffringarna och lidandet.” Detta är upptakten till novellen ”En debuterande författare och han vittre vän” av Karl Kullberg som publicerades i tidskriften Bore 1850. Och fortsättningen utvecklas till en tvekamp där den vittre ”vännen” som också är litteraturkritiker lovar att hugga den debuterande författarens vidare produktion i stycken. ”Man skall tro mig vara allmänna opinionen,” framhäver han. Kullberg var då sedan länge en firad författare, men flera av hans verk hade han gett ut anonymt eller under pseudonym.

I dessa rader finner vi även flera andra intressanta aspekter från Karl Kullbergs bakgrund. Det är i hög grad en reflektion av livsval, där han från början av 1840-talet valde bort sin framgångsrika karriär inom juridiken med juridiko-filosofisk kandidatexamen 1832 och hovrättsexamen 1838 i bagaget och diverse tjänster som erfarenhet. Och istället valde han att bli författare och att arbeta på flera tidningsredaktioner. Det var orättvisorna han ville komma åt och i en tid där det fria ordet fick alltmer inflytande så blev valet slutligen tämligen enkelt. Inte minst med den omvittnade författartalang Kullberg besatt.

I samma anda återkom han ofta till det meningslösa med litteraturkritiker (liksom teaterkritiker), och skriver i novellen ovan: ”Den vittre vännen är vanligen någon så kallad ”känd signatur”, som åt sig lyckats upp bygga ett litet hönshus på litteraturens utmarker, varifrån han gal förfärligt och gör anspråk på den bildade allmänhetens uppmärksamhet.” Detta är en utan tvivel en tidlös beskrivning av en av avarterna i samhällslivet.

Längs sin väg genom Europa i ”En reseskildring från Europa 1842” träffar Kullberg flera talangfulla offer för detta ”tuppvälde”. De som försöker driva den allmänna opinionens tycke och smak, och förväntar sig att bli upphöjda av författare och teaterfolk till kungligheter för varje litet förfluget ord i positiv anda som de förmedlar. Bland annat på resan genom Alperna kommer han i samspråk med en aktris som flytt sin gamla scen och tvingas söka lyckan i Paris och läsaren får en ingående beskrivning av umbärandena. I Milano får så läsaren ett annat perspektiv på teaterlivets tillkortakommanden.