Europeisk gemenskap nu och då: Humanism och hot

Förra året firade Europeiska Unionen 60-årsjubileum, nästa år är det 30 år sedan Berlinmuren föll. Stödet för den Europeiska Unionen ökar bland européerna, vilket i hög grad beror på at den till stor del har infriat sina löften om fred, utveckling och försvar av det öppna samhället över hela kontinenten. Samtidigt som vissa europeiska regeringar sätter sina egna maktanspråk före samtliga ovan nämnda tre delar som utgör grunden för demokratin.

På Lars Johan Hiertas och Karl Kullbergs tid var även då Europa relativt fredligt och präglat av utveckling och framtidstro. Ett statsförbund, en förlaga till EU, fungerade som medlare mellan nationerna, och frihandel eller åtminstone kraftigt minskade tullar förhandlades mellan europeiska nationer. På liknande sätt som idag EU förhandlar fram frihandelsavtal med nationer runt om i världen. Samtidigt var hotbilden mot de fria europeiska nationerna liknande som i vår tid, Lars Johan Hierta skriver i sin självbiografi:

”…att göra motarbetandet av Rysslands erövringspolitik till sitt förnämsta ögnamärke och högsta politiska uppgift, emedan vara eller icke vara därmed är sammanbunden.” Och han menar att Sverige ska använda sin röst och inflytande i det europeiska statsförbundet, och ”oavlåtligt arbeta på ett anti-ryskt system i Europa.” Det europeiska statsförbundet bröt senare istället samman och nationalismen började slå slag på slag med sin splittrande blodiga hand och förde Europa in i förödelsen av krig på krig.

I Karl Kullbergs reseskildring från Europa 1842 (som i sin första upplaga kom ut på Hiertas förlag) beskrivs detta ingående utifrån ett europeiskt perspektiv, både genom det författaren finner längs sin väg, men också genom ingående politiska och ekonomiska analyser av de platser han besöker och ledande personligheter och händelser.

Exempelvis skriver han med stor beundran om den parisiska teaterscenens främsta aktriser, Rachel, som var uppväxt på gatan och hade fått klara sig själv från unga år. När Kullberg besöker Paris är hon Frankrikes mest lysande och bäst betalda stjärna, han skriver: ”Hon hade trätt in som drottning för att berömmas som aktris. Hon var alltför van vid allmänhetens entusiasm för att därav bringas ur sin roll. Hon avbröt själv bifallsropen i det hon började dialogen.” Detta är även en bild av hur humanisten Karl Kullberg träder fram, människorna är alltid drivkraften i hans framställning, det är där källan till utveckling ligger, på gott och ibland på ont, för inspirationens och lärdomens skull.

Kreativitet som drivkraft på artonhundratalet och idag

”Kreativiteten skapar berg av vad dumheten och trögheten anser för småstenar.”
ur Karl Kullbergs bok ”En reseskildring från Europa 1842” som nu finns i nyutgåva

Karl Kullberg använde på sin artonhundratals svenska ordet ”inbillningskraft” för att beskriva kreativitet, vilket också är ett av hans genomgående teman i sina böcker. Om hur det gamla bondesamhällets överhuvuden försökte bygga murar mot det nya annalkande industrisamhället, och hur de inledningsvis var ganska framgångsrika i att bevara och kapsla in. Det var först när Lars Johan Hierta plockade upp pennan i sitt nygrundade Aftonbladet som kampen började på allvar. 26 gånger skulle tidningen komma att dras in, 26 gånger skulle den komma tillbaka nästkommande dag med ny ansvarig utgivare och en ständigt växande popularitet. I samma anda arbetade Karl Kullberg med sitt eget litterära magasin Freja som under 1840-talet kom att utvecklas till att mer fokusera på sociala orättvisor bland annat med skribenter som G.H. Mellin och Auguste Blanche.

Vid sidan av framgångarna med Aftonbladet och sin förlagsverksamhet var Lars Johan Hierta även politiker där han inledningsvis under starkt motstånd lade fram sina förslag med ständiga bakslag. Men hans beslutsamhet att verka till att verkligen avskaffa det gamla bondesamhällets orättvisor och maktstrukturer skulle fram på 1850-60-talen skörda stora framgångar. Exempelvis med avskaffande av ståndsriksdagen, uppgradering av kvinnans rättigheter liksom frihandel och en allmän liberalisering av ekonomin så var han en av de främsta motorerna för omvandlingen. På liknande sätt som exempelvis Emmanuel Macron och Alexis Tsipiras är idag i sina länder och Europa. För vid sidan av sin envisa strävan så skänker de något till samhället som gemene man inte kan producera själva, nämligen hopp. Ett hopp, som samtidigt är ett vapen mot rädslan och egensinnigt översitteri som är tidlösa kännetecken för försvararna av de gamla hierarkierna. För att använda August Strindbergs högaktuella ord från ”Det nya riket”:

”Somliga svepte in sig i svenska riksbanéret och föllo framstupa med 25 dolkstyng framför lantmarskalken, andra kastade sig på knä och gjorde bön vid Carl XII:s stövlar, men de allra mest patriotiska framröto sin passionerade kärlek till fosterlandet som älgar i brunsttid. Den som hörde allt detta kunde i sanning fråga sig den obesvarade frågan: tro de på vad de säga? Eller äro de besatta! De voro nog besatta, ty det blir människan då hennes heligaste intressen sättas på spel: De egna.”

I denna anda skall man också minnas Lars Johan Hiertas kamp för att Sverige skulle gå med i det europeiska statsförbund som inte bara skänkte fred och handel i 1800-talets Europa. Men som också fungerade som ett värn mot ett aggressivt Ryssland. Fast istället för att fortsätta bygga på den fred, stabilitet och gryende frihandel som präglade Europa på mitten av 1800-talet, skulle istället nationalistiska krafter leda Europa och senare hela världen in i krig med alla umbäranden och död detta innebar. Strindberg avslöjade redan 1882 i ”Det nya riket” dess inre väsen liksom i andra av hans böcker.

Man kan konstatera att idag handlar och skriver åtminstone politiska redaktioner på två av Sveriges största tidningar under falsk flagg. De som båda officiellt skall vara liberala, är idag nationalistiska krafters mest idoga försvarare. Det är en omsvängning bort från framtidstro och utvecklingsiver till bitter nostalgi. Detta är en samhällssyn, för att parafrasera Karl Kullberg, baserad på en retorik av fördummande småstenar helt utan helhetssyn. Som motkraft krävs här kreativitet för att sammanfoga bilder av att människan kan så mycket mer än så.

Europa innan nationalismens elände

När författaren Karl Kullberg 1842 reste genom ett tämligen fredligt Europa såg kartan betydligt annorlunda ut än idag. Tyskland hade exempelvis cirka trettio år kvar till sitt slutliga enande och Italien cirka tjugo år. Både före och efter omvälvningarna vid mitten av 1800-talet har Europas inre gränser varit i ständig rörelse, och nästan uteslutande på grund av segrar och förluster på slagfältet. Ett faktum som fick EU Kommissionens ordförande, Jean-Claude Juncker, att utnämna nationella gränser till den sämsta uppfinningen som någonsin har skapats av politiker. I synnerhet då inte bara på det sätt de oftast har kommit till, utan också att de födde en ideologi som har skapat och skapar så mycket elände i Europa, nämligen nationalismen. Denna ism som därutöver både nazism/fascism och kommunism grundas på i sitt praktiska genomförande.

En framstående filosof, Ernest Renan, beskrev 1882, alltså 40 år efter Kullbergs resa, nationen som en daglig folkomröstning, och skriver vidare i sin berömda essä ”Vad är en nation?”: “A province means to us its inhabitants; (…) The people’s wish is after all the only justifiable criterion, to which we must always come back.” Detta var nu i en tid när nationalismens murar byggdes allt högre inom vilka den moderna national staten föddes och samlade olika provinser till en enhet. De många brutala och allomfattande krigen under 1900-talet avslöjar dess brister. Dessa brister höll den forne franske presidenten Francois Mitterrand ett glödande tal emot i Europaparlamentet 1995, se gärna det här, talet är på franska och textat till engelska, och borde vara en naturlig del i skolans historieundervisning. Mitterrand själv var en av dem som överlevde de nazistiska koncentrationslägren, och han avslutar talet med orden; ”nationalism är krig”. Hans egen bevisföring i talet och 1900-talets hela historia ger handfasta bevis på att han talade sanning.

Likväl, 1842 ligger den europeiska kontinenten öppen för Karl Kullbergs insiktsfulla blick och talangfulla skrivande. Färden går genom den tyska gemenskapens stater, som exempelvis Sachsen, Preussen och Bayern, och vidare till Schweiz. En del av hans insikter överensstämmer väl med dagens forskning och föreställningar, medan andra går på tvärs mot desamma. En av orsakerna till detta är att Kullberg upplevde skeendet på plats och genom den tidens nyhetsförmedling, medan nutidens forskare och författare gör tolkningar på avstånd. En annan skillnad är att dagens historiker ofta medvetet eller omedvetet skriver utifrån ett nationellt perspektiv, så fanns inte detta perspektiv på Kullbergs tid, i synnerhet inte för honom, vars humanism lyser igenom i hela hans författargärning.

Svenskar på europeiska kontinenten och andra betraktelser

Många betraktelser Karl Kullberg gör på sin resa genom Europa använder han samhällslivet i Sverige som jämförelse. Läsaren av reseskildringen får ta del av tidsenliga funderingar men minst lika många är tidlösa, som denna nedan från Prag, en stad som lever under ockupation och där resenären bland mycket annat finner spår av sina landsmäns framfart under trettioårigakriget. Men Kullberg gör också mer lättsamma upptäcker som han beskriver med följande vinglande ord:

”En man, antagligen från arbetsklassen, trängde sig, tämligen rusig och tämligen knapphändigt, fram på gatan som dock ingalunda kunde anses smal för någon annan än honom. Men han tycktes ha föresatt sig att utgöra en medlande princip emellan de båda husraderna, och girade ständigt och behändigt över från den ena till den andra, utan att egentligen kunna få stöd från någondera. Jag var för mycket patriot för att kunna undertrycka en känsla av glädje då jag mötte honom. Det var den första rusiga person jag såg på utländsk mark. Han påminde mig om mitt fädernesland. Leve Sverige!”

På så sätt blandar författaren lättsamheter från det lokala samhällslivet med konsten och dess utövare, med europeisk politik, och alla orättvisor och upplyftande slutsatser han finner av detta. Det är ett Europa där det fria ordet ockuperar alltfler länder, där ekonomin skakas i sina grundvalar och kontrasterna mellan de som utvecklas och frigör människors potential med de som gör allt för att behålla det gamla bondesamhällets strukturella orättvisor blir alltmer märkbar. Ett fenomen som är minst lika identifierbart i vår tid när vi nu lämnar detta gamla industrisamhälle bakom oss. Välkommen till en unik betraktelse av Europa och dess umbäranden, tidlös och tidsenlig på samma gång.

Klicka för mer information om boken

 

Amos Oz om konsten att skriva och en kur för fanatiker

Författaren Amos Oz beskriver sin barndom som i en atmosfär av Tolstojs filosofi och en daglig konflikt, och ur detta föddes hans skrivande. Staden han växte upp i var då en av de mest kosmopolitiska städerna i världen med tyska, armeniska och judiska kvarter, en grekisk och en amerikansk koloni, och så arabiska stadsdelar. Oz beskriver det som löst sammansatta grannskap under hans barndoms 1940-tal där spänningar förekom men inget våld. Staden där författaren växte upp var Jerusalem till vilken hans föräldrar under 1930-talet lyckats fly från det av nazism och andra judeförföljelser härjade Europa. I den ständigt aktuella boken ”Hur man botar en fanatiker och om att skriva”  levererar Amos Oz ett recept för att lyckas med titelns antydan.

Han skriver: ”Likriktning och konformism, längtan efter att höra hemma någonstans och lusten att få alla andra att också göra det, kan mycket väl vara den mest spridda om än inte den farligaste formen av fanatism.” Adderar man sedan personkult, totalitär ideologi, och/eller religiös fundamentalism till denna stinkande bruna soppa då har man några av fanatismens främsta ingredienser.

Oz har här som sagt en kur för att vaccinera mot fanatismen fast det är likväl en långsamt verkande medicin som består i att använda humor och fantasi. Eftersom det har egenskaper som öppnar upp gränser och sinnen, och verkar på flera nivåer i direkt kontrast till fanatismen. Litteraturen kan här vara en källa, även om den också i bjärt kontrast kan användas som propagandaskrift för nationalistiskt självförhärligande och annan extremism, Amos Oz skriver:

”Shakespeare kan vara till stor hjälp. Varje form av extremism och fanatism, varje kompromisslöst korståg slutar hos Shakespeare antingen i tragedi eller komedi. Fanatikern är aldrig lyckligare eller mer tillfredsställd i slutet, han är antingen död eller också har han blivit ett skämt. Det är en bra vaccination.”

I novellen ”Krigare” i novellsamlingen ”Gränsfarare” finner läsaren nya perspektiv på Amos Oz kur mot fanatismen. Den innehåller för att citera från novellen: ”Livets alla vackra nyanser ackompanjerat med krigets svarta natt.”

Med ryggen mot det förflutna

De blev nio till antalet. Nio inträngande berättelser varav sju tar sig an tidlösa samhällsfenomen. Inom vilka orättvisan genom historien har varit så stark att när den väl slås ut antar ny skepnad och kommer tillbaka i all sin unkenhet. Därför framskrider dessa berättelser i de flesta fall ur minst två perspektiv för att avslöja farsotens inre väsen. Som i novellen Skärvan där fladdrande tungor så gärna talar om integration och humanism, men hänger sig åt inbilsk nationalism. Det är ett samhälle vars själva skepnad stänger ute de ”obehöriga” och sedan gärna skuldbelägger dessa individer för att de står utanför.

Eller som i novellen Gamarna som går på djupet i arbetslivets problematik, där rädslan för förändring, kan generera de mest märkliga förevändningar och aktiviteter för att cementera en uttjänt konfiguration. Detta är i synnerhet påtagligt i en tid som den vi nu lever i när digitalisering och globalisering med mera lägger grunden till en ny samhällsform bortom industrisamhällets sot.

Andra samhällsfenomen som göms i novellsamlingen Gränsfarare är gränslös kärlek och dess avarter. Eller hur man som Martin Luther kan påpeka oegentligheter och sedan bli sin egen berättelses fånge och vad detta får för konsekvenser i den samhällsomvandling som nu sker. Och så Grekland, den europeiska civilisationens vagga, vars mystik och skönhet, blev inspirationskällan till att skrivandet av novellsamlingen påbörjades.

Hela novellsamlingen inramas av en atmosfär av salt, då den börjar med Saltsmak en lugn dag på stranden och avslutas med ett skeppsbrott och Fyrtornet som leder tillbaka till land. Alla måste vi göra denna resa för det gamla industrisamhället utgör idag en förlorad värld.

Noveller i Gränsfarare 

Saltsmak
Skärvan
Gamarna
Nattfjärilen
Krigare
Hundarna i Ioannina
Vägvisaren
Andetag
Fyrtornet

(Översättning av Gränsfarare till engelska är på väg.)