Förebilden för demokrati och frihet i industrisamhällets barndom– Ögonvittnen berättar

Författares sökande efter frihet och förebilder för mänsklig utveckling är tidlös. I mitten av 1800-talet under industrisamhällets pionjärår var Schweiz en sådan plats som författare och andra resande vallfärdade till. En av dem var Karl Kullberg vars resa genom Schweiz började vid den franska gränsen och avslutades med en längre vistelse i Lausanne. Allt finns beskrivet i boken ”En reseskildring från Europa 1842”. Fjorton år senare besökte Fredrika Bremer landet och hon inleder sin betraktelse på följande sätt:

”Det är ett litet land, beläget — så där i hjärtat av Europa; dess omkrets är ringa, och ringa är dess folkmängd i förhållande till de mäktiga staters som omge det, Frankrike, Tyskland, Italien; men dess berg är högst av alla Europas, och väldiga floder ha där sitt ursprung. Dess folk, ett herdefolk, har gått främst i kampen för folkens högsta skatter: politisk frihet och samvetsfrihet. Genom berg och dalar, genom olikhet i folkstammar, tungomål och religionsbekännelser åtskilt i flera folkfamiljer och stater, är detta folk av många folkslag dock ett i kärlek för friheten och för det gemensamma fosterlandet — det lilla Schweiz. Och över de i seder, språk och kyrka skilda staterna råder, med magiskt förenande, förbindande makt, ett ord, ett namn, lika gällande för dem alla; — de kalla sig Edsförbundna. När stridande element söndra dem för en tid, återförenas de uti detta. ”Sönderbunden” upplösas av de eviga — förbunden.

Jag befann mig i det lilla landet i början av sommaren 1856. — Liksom drömmande om våren, låg Djurgårdens sköna ekparker vid Stockholms fjärd, när jag lämnade dem, i slutet av maj. En grågrön slöja låg över den nordiska jorden. Två dagar senare, i Tyskland, fann jag sommar och hö på slag; men mycket regn och oändliga järnvägar tröttade mig så, att jag mer än en gång måste fråga mig: ”Månne jag icke är för gammal att företaga en längre resa? Vid en viss ålder torde man dock göra bäst i att bli stilla hemmavid!

Vid Neckars strand återsåg jag chevalier Bunsen; det var för mig en solstråle. Jag hade sett honom för få år sedan, såsom preussisk minister i London, och då nedtryckt av de politiska förvecklingar som inträtt, det blodiga, stora krig som han såg komma — det orientaliska, — lidande även till hälsan, så att jag med oro tänkte: ”han lever visst icke länge!” Bland vingårdarna vid Heidelberg återfann jag honom nu, men frisk, glad, ungdomlig, full av liv och arbetslust. Han syntes mig ha blivit tjugo år yngre. Han hade övergivit den diplomatiska banan och med full energi inträtt på den vetenskapliga litteraturens såsom kämpe för tankens och samvetets frihet i kyrka och stat. Han hade begynt stora och viktiga arbeten. Måtte han få tid och kraft att fullborda dem! — Allt hos honom, anlete, sinnesstämning, omgivning, ja, själva hans arbetsrum hade ett uttryck, och detta var — ljust.”

Historiska ögonvittnesskildringar som Karl Kullbergs och Fredrika Bremers med flera, i synnerhet med deras skarpa författarögon och överlägsna förmåga att berätta, är den ädlaste och intressantaste sättet för att dyka ner i historien. För historien handlar inte bara om händelser, årtal och dokument, den handlar atmosfär, samhällsmiljöer, känslor och människor. Det är just det som utgör det främsta medvärdet i dessa reseskildringar vid sidan av berättarkraften.

 

Yttrandefrihetens seger signerat med ett Hierta

Mellan åren 1835 till 1838 indrogs Aftonbladet av statsmakten 17 gånger. Uppfinningsrikedomen att finna skäl till indragningarna kan med en byråkratis mått mätt ses som infallsrikt. Där allt skedde under överinseende av hovkansler August von Hartsmansdorff, som vid 1840 års riksdag, efter att ha tvingats lämna sitt ämbete, förklarade vilken den verkliga intentionen hade varit med de många indragningarna och också varför de 1838 tvingades avsluta sin kampanj. Likväl, under de tre åren, när tryckfrihetslagens praktiska utövning befann sig i skottlinjen, stod en entreprenör i ordets rätta bemärkelse i spetsen för dess försvar. Genom att ständigt finna nya vägar att ge ut sin tidning och med outtröttlig kamplust fortsatte Aftonbladet att komma ut till statsmaktens förtret.

Lars Johan Hiertas egen betraktelse av den envetna kamp går att läsa i hans självbiografi “Lars Johan Hierta – Med egna ord” som nu finns i nyutgåva. Men inte bara statsmakten hade en negativ inställning till Aftonbladet och dess ständigt ökande läsekrets, Hierta skriver: ”Såsom då biskop Tegnér en gång uti ett offentligt tal i Växjö domkyrka klagade däröver, “att Aftonbladet numera vore det svenska folkets bibel”. Det var alltså den berömde skalden Esaias Tegnér som Hierta åsyftade.

Den 14 augusti 1838 gavs det första numret med Per Jakob Rönqvist som ansvarig utgivare ut. Den fd sergeanten vid Upplands regemente kom sedan att bli kvar som utgivare fram till sin död 1847 utan vidare trakasserier från statsmakterna. Ytterligare fyra år senare sålde Lars Johan Hierta sitt älskade Aftonblad, hans konservativa motståndare deltog nu själva i debatten i tidningarna, och grunden till tryck- och yttrandefrihetens praktiska utövning var nu säkrad. De 20 år av kamp sedan Aftonbladets grundande 1831 är inte bara berättelsen om ett unikt entreprenörskap och ett viktigt steg för demokratins utveckling i Sverige, utan också två decennier av omvälvning som lade grunden till ett modernt industrisamhälle.