Ett stort hjärta i ett hjärtlöst samhällssystem

Lars Johan Hierta skriver i sin självbiografi »Till det livliga intresse som den nyfödda pressen väckte, bidrog också synnerligen några ryktbara rättegångsmål. Dessa spelade vid denna tid en stor roll i det offentliga livet.»

Det s.k. Wermdömålet räknas enligt Hierta till det som fick mest uppmärksamhet och det handlade om att en kronobetjänt genom övertalning och misshandel hade försökt tvinga en fattig torpare och hans fru att erkänna ett mord som de var oskyldiga till. Historien slutade likväl inte med att torparparet frikändes och att kronobetjänten efter flera turer tvingades inställa sig i rätten. Hierta kom senare själv i sin tjänsteutövning hos justiekanslern Bergenschöld 1824 att träffa på den fattige torparen på ett besök i ett fängelse. Han hade åter omhändertagits och det skulle visa sig, av ingen orsak alls. Det var statsmaktens hämnd för att man inte lyckats göra den oskyldige skyldig och den uppmärksamhet man fått utstå i pressen på grund av detta.

Hierta fick likväl ut den fattige torparen ur häktet, men repressalierna kom nu att riktas mot Hierta själv, hela historiens turer tar läsaren del av i ”Lars Johan Hierta – Med egna ord – Självbiografi & utvalda texter”, liksom flera andra liknande mål där ”brottet” som ofta var helt ovidkommande, inte alls stod i proportion till straffet. Och alla var inte lika lyckligt lottade som den fattige torparen som mer av slump räddades två gånger från orättvisan. Med tanke på att pressen vid denna tid ändå var kraftigt kringskuren, så kan man undra hur många regelrätta justitiemord som gjordes mot människor i det fattiga torparparets situation?

Denna typ av skenrättegångar och justitiemord på 1820- och 30-talen var likväl bara en av de metoder som den svenska statsmakten försökte skydda sig själv mot den allmänna samhällsutvecklingen. En anda som det finns paralleller till i vår egen tid. Vi kommer att återkomma till detta på gränsfararebloggen.

Med ryggen mot det förflutna

De blev nio till antalet. Nio inträngande berättelser varav sju tar sig an tidlösa samhällsfenomen. Inom vilka orättvisan genom historien har varit så stark att när den väl slås ut antar ny skepnad och kommer tillbaka i all sin unkenhet. Därför framskrider dessa berättelser i de flesta fall ur minst två perspektiv för att avslöja farsotens inre väsen. Som i novellen Skärvan där fladdrande tungor så gärna talar om integration och humanism, men hänger sig åt inbilsk nationalism. Det är ett samhälle vars själva skepnad stänger ute de ”obehöriga” och sedan gärna skuldbelägger dessa individer för att de står utanför.

Eller som i novellen Gamarna som går på djupet i arbetslivets problematik, där rädslan för förändring, kan generera de mest märkliga förevändningar och aktiviteter för att cementera en uttjänt konfiguration. Detta är i synnerhet påtagligt i en tid som den vi nu lever i när digitalisering och globalisering med mera lägger grunden till en ny samhällsform bortom industrisamhällets sot.

Andra samhällsfenomen som göms i novellsamlingen Gränsfarare är gränslös kärlek och dess avarter. Eller hur man som Martin Luther kan påpeka oegentligheter och sedan bli sin egen berättelses fånge och vad detta får för konsekvenser i den samhällsomvandling som nu sker. Och så Grekland, den europeiska civilisationens vagga, vars mystik och skönhet, blev inspirationskällan till att skrivandet av novellsamlingen påbörjades.

Hela novellsamlingen inramas av en atmosfär av salt, då den börjar med Saltsmak en lugn dag på stranden och avslutas med ett skeppsbrott och Fyrtornet som leder tillbaka till land. Alla måste vi göra denna resa för det gamla industrisamhället utgör idag en förlorad värld.

Noveller i Gränsfarare 

Saltsmak
Skärvan
Gamarna
Nattfjärilen
Krigare
Hundarna i Ioannina
Vägvisaren
Andetag
Fyrtornet

(Översättning av Gränsfarare till engelska är på väg.)

Innanför gallret till ett mentalt fängelse – insikter nu och då

Under julhelgen läste jag Ingmar Karlssons mycket välskrivna och insiktsfulla bok om mellanösternkonflikten med titeln »Roten till det onda». Där 1900-talets koloniala välden med oljestinna inkomster för ögonen skapade artificiella nationer med penna och linjal. De var konstgjorda både vad det gäller inre upplevd gemenskap och yttre, med endast teoretisk handlingsfrihet, då den förstnämnda i mellanöstern ligger på ett annat plan och den andra inskränks av söndrande nationell gränsdragning och naturresurser vars avkastning inte kommer lokalbefolkningen till del. Den samhällsanda som följer av detta kan ta sig flera olika uttryck där motsatsen är inre och yttre öppenhet.

Samma mentala galler som Ingmar Karlsson beskriver i »Roten till det onda» finner även Karl Kullberg i synnerhet i en av de städer han besöker på sin resa genom Europa. Han skildrar hur människorna som lever under ockupation vänder sig inåt och söker tröst i religionen med följande illustrerande ord: »Biktstolarna är nästan alltid besatta, kapellen, helst om aftonen sedan de blivit upplysta, omgivna av knäfallande som där förrätta sin andakt. Få passerar här en helgonbild utan att med ett uttryck av vördnad som är intressant att studera, inte med vanans nästan omedvetna åtbörd, utan andaktsfullt lyfter på hatten. Man behöver inte ha rest många timmar i Böhmen för att göra den ständigt påtvungna anmärkningen, att den fattiga klassen ofta har sina plagg lappade på knäna. En omständighet som utan tvivel de täta knäfallen är orsak till.» (En reseskildring från Europa 1842 s63)

Detta mentala fängelse kan likväl också ta sig motsatta uttryck, nämligen upprorets. Det finner läsaren bland annat i novellen »Krigare» i novellsamlingen Gränsfarare. Där parallellerna mellan det småländska Dackeupprorets orsaker och Greklands frihetskamp mot det Osmanska rikets välde berörs. I båda fallen handlar det om bondeuppror mot främmande makters soldater (för man skall ej förglömma att Gustaf Vasas armé bestod i huvudsak av tyska- och danska legoknektar). Poeten Rigas Feraios ord som citeras i novellen och som var en av de som tände gnistan till det grekiska upproret beskriver på följande sätt upprorets psykologi: »En timmes tid att leva fri, är bättre än fyrtio år i fängsel och slaveri.»

Vi finner även detta i det gamla småländska bondesamhället, men från ett annat perspektiv och uttryck. Där tillsynes ytligt likartade förhållanden för torparna på angränsande gods visar sig på djupet gömma förnöjsamhetens rymder och i bjärt kontrast, hopplöshet. Karl Kullberg beskriver det bland annat på följande sätt: »Här ser du den andra sidan av medaljen. Vi är på general Stormsvärds ägor. Den sjungande är en av hans torpare. Denne med löjet kring och sången på läpparna lovprisar sitt öde. Den andre vid balklasset med förtvivlan i hjärtat och blicken förbannar sitt.» (En sommar i Småland s124)

Detta mentala fängelseperspektiv förekommer således som en av grundpelarna i samtliga av gränsfarareseriens böcker, vilket även gäller för den fjärde boken i serien som utkommer om cirka en månad. I vilken författaren bokstavligen och på flera olika sätt verkat till att få gamla genomrostade fängelsegaller att rämna genom sin egen i de flesta fall framgångsrika kamp för öppenhet och humanism.