En betraktelse av en av dåtidens mest lästa författare

En betraktelse av en av dåtidens mest lästa författare - Småland författare

”Ovanför en vacker insjö av de många, vilka i Småland omgärdas av
vackra skogsdungar, vänligt grönskande kullar och frodiga ängar, där
änderna muntert plaska i vassen och fisken, skimrande, vänder sig vid vattenytan,
låg på en sakta sluttande höjd det gamla herresätet Segerstad. Förr i
tiden hade Segerstad, en stolt riddarborg, varit beläget alldeles invid sjön och
speglat sina skinande koppartäckta torn i dess lugna vatten. Men nu skymtade
endast några mossiga ruiner fram mellan ekskogens yppiga grönska och
skänkte genom avbrottet en förhöjd glans åt det lantligt vackra landskapet.
Korparna hade efterträtt feodalherrarna i de taklösa salarna.”

Så inleder Karl Kullberg sin roman ”En sommar i Småland” vars handling äger rum under det svältfyllda missväxtåret 1846. Som ögonvittne till misären och samhällslivet i övrigt skildrar Kullberg även det fortgående uppbrottet från det gamla feodala bondesamhällets inrutade liv mot det gnisslande ånglok som bar industrisamhällets namn. Om hur olika samhällsskikt påverkades och hur man försökte ta sig vidare. Denna tid har skildrats ingående av flera författare, inte minst med utgångspunkt från Småland, där det mest kända litterära verket är Vilhelm Mobergs ”Utvandrarna”. Likväl, Karl Kullberg bodde själv i Småland under tiden för handlingen i boken och beskriver med insiktsfull skärpa inte bara misären, utan även grymheten, inskränktheten som blandas med medmänsklighet och tvåsamhetens traditionsbundna begränsningar och möjligheter. Liksom en iver att finna lösningar som hör det småländska kynnet till.

Sällan har någon fångat inte bara händelseutvecklingen utan också själva känslan i samhällsandan i en omvälvande tid som Karl Kullberg. Då hade precis övergången från bondesamhällets inrutade värld till industrisamhällets rovdrift påbörjats. Boken sammanför det bästa en historisk roman kan erbjuda, det är en insiktsfull ögonvittnesskildring som beskriver händelseutvecklingen ur olika perspektiv och olika sinnesstämningar. Där människorna i boken med all sannolikhet hade verkliga förebilder som levde i Småland vid denna tid. Inte minst har en av personligheterna starka drag av författaren själv. Och som alla stora verk finns det även många tidlösa betraktelser som ger inspiration för vår egen omvälvande tid.



Boken finns ute hos alla välsorterade bokhandlare, klicka på omslagen för mer information om boken och var man kan köpa den. Förbered Er på en stor läsupplevelse!

Polemik, det fria ordet och straffskalan för dess utövande

1840 hotades Lars Johan Hierta av landsförvisning i egenskap av bokförläggare. Han hade ända sedan 1829 med växande framgång arbetat med att omvandla bokmarknaden, vilket läsaren av den nyutkomna självbiografin kan läsa om i bland annat förordet av den samtida författaren Karl Kullberg. Denne författare som gav ut första utgåvan av sin reseskildring från Europa på Hiertas förlag (boken finns nu i nyutgåva med titeln ”En reseskildring från Europa 1842”). Vid sidan av ett flertal svenska författare som den nämnde Kullberg och Fredrika Bremer, så översatte och gav Hierta ut böcker från ett flera populära utländska författare som t ex Walter Scott och Edward Lytton Bulwer. Likväl, förlagsverksamheten ledde också till huvudbry för honom eftersom det blev ytterligare en källa för statsmakten att attackera hans företag och person. Där ett av de tryckfrihetsmål han var utsatt för hade kunnat leda till landsförvisning, han skriver:

»Den andra artikeln som föranledde tryckfrihetsåtal var den år 1840 på mitt förlag utgivna översättning av Strauss och Evangelierna i sammandrag. Det är bekant att denne författare i ett större arbete försökt bevisa att en mängd av de dogmer som tillhör den ortodoxa kyrkan, icke kunna förstås bokstavligen, utan måste uppfattas mytiskt. Det är lätt förklarligt att ett sådant arbete skulle uti vår kyrkostat som hållit så absolut på de symboliska böckernas bokstav. Att det skulle väcka bitterhet med möjlighet att bestraffa med landsförvisning, i samma mån som det var svårt att vederlägga Strauss med logiska argument.»

Med mycken ansträngning lyckades dock Lars Johan Hierta undvika landsförvisning, om detta och övriga tryckfrihetsåtal mot honom skriver han ingående om i den nyutkomna självbiografin. Själv hotades han likväl aldrig av dödsstraff för något han skrivit eller yttrat, andra hade inte samma lycka, vilket han beskriver i boken. Denna rättsröta och inhumanitet gav också ytterligare bränsle för honom att påbörja och fortsätta sin verksamhet mot ett mer jämställt och humant Sverige, av motståndet följde segrarna i denna riktning.

Nu finns självbiografin Lars Johan Hierta – Med egna ord även ute hos alla välsorterade bokhandlare i tryckt version …

Förebilden för demokrati och frihet i industrisamhällets barndom– Ögonvittnen berättar

Författares sökande efter frihet och förebilder för mänsklig utveckling är tidlös. I mitten av 1800-talet under industrisamhällets pionjärår var Schweiz en sådan plats som författare och andra resande vallfärdade till. En av dem var Karl Kullberg vars resa genom Schweiz började vid den franska gränsen och avslutades med en längre vistelse i Lausanne. Allt finns beskrivet i boken ”En reseskildring från Europa 1842”. Fjorton år senare besökte Fredrika Bremer landet och hon inleder sin betraktelse på följande sätt:

”Det är ett litet land, beläget — så där i hjärtat av Europa; dess omkrets är ringa, och ringa är dess folkmängd i förhållande till de mäktiga staters som omge det, Frankrike, Tyskland, Italien; men dess berg är högst av alla Europas, och väldiga floder ha där sitt ursprung. Dess folk, ett herdefolk, har gått främst i kampen för folkens högsta skatter: politisk frihet och samvetsfrihet. Genom berg och dalar, genom olikhet i folkstammar, tungomål och religionsbekännelser åtskilt i flera folkfamiljer och stater, är detta folk av många folkslag dock ett i kärlek för friheten och för det gemensamma fosterlandet — det lilla Schweiz. Och över de i seder, språk och kyrka skilda staterna råder, med magiskt förenande, förbindande makt, ett ord, ett namn, lika gällande för dem alla; — de kalla sig Edsförbundna. När stridande element söndra dem för en tid, återförenas de uti detta. ”Sönderbunden” upplösas av de eviga — förbunden.

Jag befann mig i det lilla landet i början av sommaren 1856. — Liksom drömmande om våren, låg Djurgårdens sköna ekparker vid Stockholms fjärd, när jag lämnade dem, i slutet av maj. En grågrön slöja låg över den nordiska jorden. Två dagar senare, i Tyskland, fann jag sommar och hö på slag; men mycket regn och oändliga järnvägar tröttade mig så, att jag mer än en gång måste fråga mig: ”Månne jag icke är för gammal att företaga en längre resa? Vid en viss ålder torde man dock göra bäst i att bli stilla hemmavid!

Vid Neckars strand återsåg jag chevalier Bunsen; det var för mig en solstråle. Jag hade sett honom för få år sedan, såsom preussisk minister i London, och då nedtryckt av de politiska förvecklingar som inträtt, det blodiga, stora krig som han såg komma — det orientaliska, — lidande även till hälsan, så att jag med oro tänkte: ”han lever visst icke länge!” Bland vingårdarna vid Heidelberg återfann jag honom nu, men frisk, glad, ungdomlig, full av liv och arbetslust. Han syntes mig ha blivit tjugo år yngre. Han hade övergivit den diplomatiska banan och med full energi inträtt på den vetenskapliga litteraturens såsom kämpe för tankens och samvetets frihet i kyrka och stat. Han hade begynt stora och viktiga arbeten. Måtte han få tid och kraft att fullborda dem! — Allt hos honom, anlete, sinnesstämning, omgivning, ja, själva hans arbetsrum hade ett uttryck, och detta var — ljust.”

Historiska ögonvittnesskildringar som Karl Kullbergs och Fredrika Bremers med flera, i synnerhet med deras skarpa författarögon och överlägsna förmåga att berätta, är den ädlaste och intressantaste sättet för att dyka ner i historien. För historien handlar inte bara om händelser, årtal och dokument, den handlar atmosfär, samhällsmiljöer, känslor och människor. Det är just det som utgör det främsta medvärdet i dessa reseskildringar vid sidan av berättarkraften.

 

Ett stort hjärta i ett hjärtlöst samhällssystem

Lars Johan Hierta skriver i sin självbiografi »Till det livliga intresse som den nyfödda pressen väckte, bidrog också synnerligen några ryktbara rättegångsmål. Dessa spelade vid denna tid en stor roll i det offentliga livet.»

Det s.k. Wermdömålet räknas enligt Hierta till det som fick mest uppmärksamhet och det handlade om att en kronobetjänt genom övertalning och misshandel hade försökt tvinga en fattig torpare och hans fru att erkänna ett mord som de var oskyldiga till. Historien slutade likväl inte med att torparparet frikändes och att kronobetjänten efter flera turer tvingades inställa sig i rätten. Hierta kom senare själv i sin tjänsteutövning hos justiekanslern Bergenschöld 1824 att träffa på den fattige torparen på ett besök i ett fängelse. Han hade åter omhändertagits och det skulle visa sig, av ingen orsak alls. Det var statsmaktens hämnd för att man inte lyckats göra den oskyldige skyldig och den uppmärksamhet man fått utstå i pressen på grund av detta.

Hierta fick likväl ut den fattige torparen ur häktet, men repressalierna kom nu att riktas mot Hierta själv, hela historiens turer tar läsaren del av i ”Lars Johan Hierta – Med egna ord – Självbiografi & utvalda texter”, liksom flera andra liknande mål där ”brottet” som ofta var helt ovidkommande, inte alls stod i proportion till straffet. Och alla var inte lika lyckligt lottade som den fattige torparen som mer av slump räddades två gånger från orättvisan. Med tanke på att pressen vid denna tid ändå var kraftigt kringskuren, så kan man undra hur många regelrätta justitiemord som gjordes mot människor i det fattiga torparparets situation?

Denna typ av skenrättegångar och justitiemord på 1820- och 30-talen var likväl bara en av de metoder som den svenska statsmakten försökte skydda sig själv mot den allmänna samhällsutvecklingen. En anda som det finns paralleller till i vår egen tid. Vi kommer att återkomma till detta på gränsfararebloggen.