Grundaren till Sveriges moderna journalistik

Riddarhuset 1885

De flesta känner Lars Johan Hierta som Aftonbladets grundare. Med stolthet framhäver fortfarande både Aftonbladet och Liljeholmens Stearinljusfabrik som han också grundade sitt ursprung, och de har all anledning till att vara stolta. Färre känner likväl till Hiertas gärning vid sidan av att ha grundat två idag marknadsledande företag. För det finns mer allomfattande orsaker till hans ständiga aktualitet trots att det nu är 145 år sedan han avled.

Lars Johan Hierta var nämligen den främsta drivkraften för att göra yttrande- och tryckfrihetslag-stiftningen från 1809 till allmängods, och han bidrog även på ett betydande sätt till den allmänna moderniseringen av Sverige i den gryende industrialismens fotspår. Sanning är att de sakområden han drev frågor inom, skulle fungera väl även i dagens riksdag. Såsom social rättvisa, rättstrygghet, näringsfrihet, frihandel och jämställdhet. Liksom utrikes, med hotet från Ryssland lika aktuellt nu som då, och hans övertygelse att det gryende europeiska statsförbundet som under 1800-talet växte fram var lösningen för både handel och fred. Men vi vet nu att slutet av 1800-talet och större delen av 1900-talet istället kom att helt kontrolleras av hegemoniska nationalstater. Krigen följde i dess fotspår som en osalig ande och förtryck av hela folk var ej ovanlighet.

Den politiska scenen under Hiertas tid var minst sagt dynamisk och ofta vandrande den i gränslandet till våldsam. De ständigt hätska debatterna i Riddarhuset kunde urarta när som helst. Ett exempel på detta var under kampen för avskaffandet av ståndsrepre

Lars Johan Hierta Med egna ord – Självbiografi

sentationen. En spetsig artikel i Aftonbladet dagarna före debatten hade trissat upp stämningen ytterligare bland präster och adeln som verkade för att bevara sina

privilegier och därmed också den traditionella representationen. Plenumet fortgick utan avbrott i tolv timmar där 28 talare uppträdde mot avskaffandet av ståndsrepresentationen och uttryckte avsky, hotelser och anklagelser om att förslaget gränsade till landsförräderi.

Så blev det Lars Johan Hiertas tur att få ordet och han började med att recensera tonläget i debatten med att säga: ”Består icke vår tids ridderlighet till stor del i humanitet och tolerans? Några har försökt uppvärma majoritetens känslor medelst antydningar på hotelser, som skulle ha skett utanför detta hus.” Harald Wieselgren som skrev en biografi om Hierta efter hans död skriver vidare: ”Som åska rullade stampningarna och vreda ljud över riddarhussalen vid dessa ord ur Hiertas mun. Häftiga skrik. ’Ut med honom!’ ropades från flera håll. Hierta stod upprätt i sin grevebänk, medLars Johan Hierta Med egna ord – Självbiografi orubbat lugn, under det att bullret pågick.” Därefter tog han åter till orda och började tala om framåtskridande och tidsanda, fenomen som egentligen inte fanns i hans antagonisters sinnevärld, nu när deras egen lilla maktbas stod under belägring och hotades att svepas bort.

Hiertas röst har tystnat, men mycket inspiration kan hittas i nyutgåvan av hans självbiografi, där också exempel på hans journalistiska och satiriska skrivande finns inbakat. Detta från mannen som grundlade inte bara det som ovan nämnts, utan också Sveriges moderna journalistik.

 

Lars Johan Hierta – Ett liv i rörelse för att få Sverige i rörelse

Lars Johan Hierta – Om att få Sverige i rörelse
Lars Johan Hierta – Ett liv i rörelse för att få Sverige i rörelseDen samtida författaren August Blanche som arbetade för Aftonbladet och som även arbetade med Lars Johan Hierta i riksdagen beskriver honom på följande sätt: »Vill man se en fullt levande bild av verksamhet, betrakta då Hierta, antingen han går, står eller sitter. Han går, som bure han på sin rygg hela världen – hans gång är ett avbrutet fallande – men inga fötter löpa snabbare än hans; även däruti är det svårt att följa honom.» Denna ständiga rörelse som publicist, som riksdagsman, som entreprenör var delar av en grundläggande personlig mission, en mission att göra Sveriges grundlag från 1809 till verklig sanning både till sin bokstav och anda. I smakprovet från hans självbiografi som kostnadsfritt finns att ladda ner som ebok (i epub-format) kan man läsa om hur de maktägande från det gamla bondesamhället kringgick grundlagen och även med diverse dödsdomar m.m. försökte skrämma människor till tystnad. Hela eboken finns tillgänglig i alla välsorterade eboksbutiker liksom den tryckta versionen av boken.

Det var som sagts först under 1830-talet som grundlagen från 1809 sakta kom att börja omsättas i praktiken, och då med Lars Johan Hierta och hans Aftonblad som främsta ledsagare. Han utbildade i lättillgänglig form folket att folkstyre, yttrandefrihet och näringsfrihet faktiskt var möjlig.

Men den snabbt ökande läsekretsen och populariteten till trots fortsatte de maktägandes trakasserier. Bland annat genom den s.k. indragningsmakten och vid några tillfällen fanns även reella underliggande dödshot mot Hiertas person m.m. Författaren Karl Kullberg beskriver detta år 1844 på följande sätt. Citatet är hämtat från förordet till nyutgåvan av Hiertas självbiografi: »Tidningens nu ägande namn, det tjugoförsta Aftonbladet, utvisar tillräckligt hur många åskstrålar av vederbörandes missnöje och vrede bladet haft att uthärda innan det hunnit till höjden av sin nuvarande, utomordentliga popularitet.»

Om detta och mycket annat kan man läsa i nyutgåvan hans självbiografi: Lars Johan Hierta -Med egna ord – Självbiografi och utvalda texter. Fler inlägg om Hierta och hans samtid och i gränsfarareperspektiv kommer att publiceras fortlöpande här på bloggen.

Samhällsnära berättande med spets och kraft

Litteraturens kraft är besynnerlig. För den kan verka på så många olika nivåer där själva budskapet förstärks av estetik både i form av bilder och skrivkonst, filosofi och engagerande berättelser. Minst lika viktigt är att den ger läsaren tid för reflektion i kontrast till de korta ofta rubrikbaserade budskapen i massmediernas och politikens värld. I gränsfarareserien inom vilken hittills fyra böcker har utgivits har vi tagit fasta på detta under mottot samhällsnära berättande. (Ytterligare en titel väntas komma ut under hösten, samt översättningen till engelska av novellsamlingen Gränsfarare under titeln Bordertraveller.) Böckerna i gränsfarareserien är ett utmärkt exempel på när författaren fungerar som vägledare och öppnar fältet för läsaren för egen eftertanke och reflektion. Nedan följer fem citat från Lars Johan Hierta, Karl Kullberg, Vilhelm Moberg och Per Ahlmark som manar till reflektion inför valet om samhället i stort.


”Den allmänna jäsningsanda, som i detta ögonblick genomgår Europa, skaffar sig allt mera och mera luft, ty det ligger i sakens natur, att en hel tidsandas strävande framåt icke skall kunna motarbetas varken av dem, som står i portgången och ropa över tidens murkenhet, eller av ett ”tiers parti”, dessa amfbier, som vilja allt och kunna intet.”
Karl Kullberg, i förordet till En reseskildring i Europa 1842


”Om vi icke kunna förneka, att en och annan icke oväsentlig förändring är önskvärd i den grundlag, enligt vilken vi är hitkomna , så är dock en stor sak redan vunnen däri, att ingen numera utövar riksdagsmannakallet på grund av börd eller särskilda privilegier, utan alla i följd av medborgarnas förtroende till insikter, förstånd och nit för det allmänna bästa.”
Lars Johan Hiertas ord efter att slutligen efter decennier av kamp lyckats avskaffa ståndsriksdagen till förmån för en representativ dito. Läs gärna självbiografin Lars Johan Hierta – Med egna ord.


”I en demokratur råder allmänna och fria val, åsiktsfrihet råder formellt men politiken och massmedia domineras av ett etablissemang som anser att bara vissa meningsyttringar skall släppas fram. Konsekvensen blir att medborgarna lever i en föreställning att de förmedlas en objektiv och allsidig bild av verkligheten. Åsiktsförtrycket är väl dolt, den fria debatten stryps. Dock skall tilläggas att det i definitionen för demokratur finns med det faktum att majoriteten av människorna i detta samhällstillstånd själva inte uppfattar att de lever i en demokratur.”
Vilhelm Moberg


”En enkel sanning är att allt nytt blir gammalt.”
Vilhelm Moberg, Sänkt sedebetyg


”Den som vägrar lära sig hur mycket som kommunism, fascism och nazism har slitit sönder står i regel rådvill inför konfrontationer i vår tid. Han tar stora steg tillbaka från de insikter som 1900-talet borde ha tvingat på oss alla.”
Per Ahlmark, Det öppna såret

Ett stort hjärta i ett hjärtlöst samhällssystem

Lars Johan Hierta skriver i sin självbiografi »Till det livliga intresse som den nyfödda pressen väckte, bidrog också synnerligen några ryktbara rättegångsmål. Dessa spelade vid denna tid en stor roll i det offentliga livet.»

Det s.k. Wermdömålet räknas enligt Hierta till det som fick mest uppmärksamhet och det handlade om att en kronobetjänt genom övertalning och misshandel hade försökt tvinga en fattig torpare och hans fru att erkänna ett mord som de var oskyldiga till. Historien slutade likväl inte med att torparparet frikändes och att kronobetjänten efter flera turer tvingades inställa sig i rätten. Hierta kom senare själv i sin tjänsteutövning hos justiekanslern Bergenschöld 1824 att träffa på den fattige torparen på ett besök i ett fängelse. Han hade åter omhändertagits och det skulle visa sig, av ingen orsak alls. Det var statsmaktens hämnd för att man inte lyckats göra den oskyldige skyldig och den uppmärksamhet man fått utstå i pressen på grund av detta.

Hierta fick likväl ut den fattige torparen ur häktet, men repressalierna kom nu att riktas mot Hierta själv, hela historiens turer tar läsaren del av i ”Lars Johan Hierta – Med egna ord – Självbiografi & utvalda texter”, liksom flera andra liknande mål där ”brottet” som ofta var helt ovidkommande, inte alls stod i proportion till straffet. Och alla var inte lika lyckligt lottade som den fattige torparen som mer av slump räddades två gånger från orättvisan. Med tanke på att pressen vid denna tid ändå var kraftigt kringskuren, så kan man undra hur många regelrätta justitiemord som gjordes mot människor i det fattiga torparparets situation?

Denna typ av skenrättegångar och justitiemord på 1820- och 30-talen var likväl bara en av de metoder som den svenska statsmakten försökte skydda sig själv mot den allmänna samhällsutvecklingen. En anda som det finns paralleller till i vår egen tid. Vi kommer att återkomma till detta på gränsfararebloggen.

Bokutgivning som en källa till framgång

År 1829 köpte Lars Johan Hierta ett boktryckeri, vilket kan ses som starten på hans entreprenöriella bana, och samtidigt startade han sin förlagsverksamhet (något år efter det grundades även Aftonbladet). Redan fyra år senare konkurrerade han om första platsen i förlagsvärlden i Stockholm med P.A. Nordstedts & Söner. Hemligheten till framgångarna kan spåras i följande ord från en av hans levnadstecknare:

”Han förstod den svåra konsten, att för litet ge mycket och ändå vinna därpå.”

Detta gjordes möjligt tack vare Hiertas ständiga vision om att förändra och förbättra, och innovationerna vid denna tid fanns ofta att finna i Europa. Under sina sommarresor spanade han ständigt efter intryck och teknik som kunde förbättra hans förlagsaffär. Som 1833 när han importerade den första maskinpressen i Sverige från England, och 1838 när han köpte en stereotyperingsuppfinning från Frankrike, och böckerna liksom Aftonbladet fick en ny unik stil. Även med trycksvärtan kom Hierta att starta produktion i Sverige efter nya spaningar nere på kontinenten. På så sätt tog förlagsverksamheten ett stort språng in i den nya tiden med ny hårdvara i form av tryckpressen, ”mjukvara” med trycksvärtan, och unika designmöjligheter. Detta är tre hörnstenar för omvandlingen av bokutgivning även i den digitala tidsåldern.

Likväl är det nu precis som då innehållet som är grunden för framgången. Ett av koncepten Hierta arbetade efter var att översätta utländska författare och sedan sälja böckerna till överkomligt pris. Bland de författare som efter några år ingick i Hiertas utgivning var Walter Scott, Charles Dickens och dansken Bernhard Severin Ingemann. Svenska författare som gavs ut var bland annat Karl Kullberg och då hans reseskildring från Europa 1842 som nu finns i nyutgåva, Carl Johan Love Almqvist om vilken Hierta berättar i sin självbiografi hur han hjälpte fly från landet, och ytterligare en av svenska litteraturhistoriens förgrundsgestalter som enligt hans egna ord var hans personliga favorit, och många andra. När han sålde sin förlagsverksamhet året innan han avled 1872 fanns 750 skrifter från hans förlag.

 

Europeisk gemenskap nu och då: Humanism och hot

Igår firade Europeiska Unionen 60-årsjubileum med marscher för europeisk gemenskap, fred, utveckling och det öppna samhället över hela kontinenten. På Lars Johan Hiertas och Karl Kullbergs tid var även då Europa relativt fredligt och präglat av utveckling och framtidstro. Ett statsförbund, en förlaga till EU, fungerade som medlare mellan nationerna, och frihandel eller åtminstone kraftigt minskade tullar förhandlades mellan europeiska nationer. På liknande sätt som idag EU förhandlar fram frihandelsavtal med nationer runt om i världen, senast var det Kanada, inom kort med all sannolikhet Mexiko, Japan och Australien med flera. Samtidigt var hotbilden mot de fria europeiska nationerna liknande som i vår tid, Lars Johan Hierta skriver i sin självbiografi:

”…att göra motarbetandet av Rysslands erövringspolitik till sitt förnämsta ögnamärke och högsta politiska uppgift, emedan vara eller icke vara därmed är sammanbunden.” Och han menar att Sverige ska använda sin röst och inflytande i det europeiska statsförbundet, och ”oavlåtligt arbeta på ett anti-ryskt system i Europa.”

Det europeiska statsförbundet bröt senare istället samman och nationalismen började slå slag på slag med sin splittrande blodiga hand och förde Europa in i förödelsen av krig på krig. I Karl Kullbergs reseskildring från Europa 1842 (som i sin första upplaga kom ut på Hiertas förlag) beskrivs detta ingående utifrån ett europeiskt perspektiv, både genom det författaren finner längs sin väg, men också genom ingående politiska och ekonomiska analyser av de platser han besöker och ledande personligheter och händelser.

Exempelvis skriver han med stor beundran om den parisiska teaterscenens främsta aktriser, Rachel, som var uppväxt på gatan och hade fått klara sig från unga år. När Kullberg besöker Paris är hon Frankrikes mest lysande och bäst betalda stjärna, han skriver: ”Hon hade trätt in som drottning för att berömmas som aktris. Hon var alltför van vid allmänhetens entusiasm för att därav bringas ur sin roll. Hon avbröt själv bifallsropen i det hon började dialogen.” Detta är även en bild av hur humanisten Karl Kullberg träder fram, människorna är alltid drivkraften i hans framställning, det är där källan till utveckling ligger, på gott och ibland på ont, för inspirationens och lärdomens skull.