Europeisk gemenskap nu och då: Humanism och hot

Förra året firade Europeiska Unionen 60-årsjubileum, nästa år är det 30 år sedan Berlinmuren föll. Stödet för den Europeiska Unionen ökar bland européerna, vilket i hög grad beror på at den till stor del har infriat sina löften om fred, utveckling och försvar av det öppna samhället över hela kontinenten. Samtidigt som vissa europeiska regeringar sätter sina egna maktanspråk före samtliga ovan nämnda tre delar som utgör grunden för demokratin.

På Lars Johan Hiertas och Karl Kullbergs tid var även då Europa relativt fredligt och präglat av utveckling och framtidstro. Ett statsförbund, en förlaga till EU, fungerade som medlare mellan nationerna, och frihandel eller åtminstone kraftigt minskade tullar förhandlades mellan europeiska nationer. På liknande sätt som idag EU förhandlar fram frihandelsavtal med nationer runt om i världen. Samtidigt var hotbilden mot de fria europeiska nationerna liknande som i vår tid, Lars Johan Hierta skriver i sin självbiografi:

”…att göra motarbetandet av Rysslands erövringspolitik till sitt förnämsta ögnamärke och högsta politiska uppgift, emedan vara eller icke vara därmed är sammanbunden.” Och han menar att Sverige ska använda sin röst och inflytande i det europeiska statsförbundet, och ”oavlåtligt arbeta på ett anti-ryskt system i Europa.” Det europeiska statsförbundet bröt senare istället samman och nationalismen började slå slag på slag med sin splittrande blodiga hand och förde Europa in i förödelsen av krig på krig.

I Karl Kullbergs reseskildring från Europa 1842 (som i sin första upplaga kom ut på Hiertas förlag) beskrivs detta ingående utifrån ett europeiskt perspektiv, både genom det författaren finner längs sin väg, men också genom ingående politiska och ekonomiska analyser av de platser han besöker och ledande personligheter och händelser.

Exempelvis skriver han med stor beundran om den parisiska teaterscenens främsta aktriser, Rachel, som var uppväxt på gatan och hade fått klara sig själv från unga år. När Kullberg besöker Paris är hon Frankrikes mest lysande och bäst betalda stjärna, han skriver: ”Hon hade trätt in som drottning för att berömmas som aktris. Hon var alltför van vid allmänhetens entusiasm för att därav bringas ur sin roll. Hon avbröt själv bifallsropen i det hon började dialogen.” Detta är även en bild av hur humanisten Karl Kullberg träder fram, människorna är alltid drivkraften i hans framställning, det är där källan till utveckling ligger, på gott och ibland på ont, för inspirationens och lärdomens skull.

Grundaren till Sveriges moderna journalistik

Riddarhuset 1885

De flesta känner Lars Johan Hierta som Aftonbladets grundare. Med stolthet framhäver fortfarande både Aftonbladet och Liljeholmens Stearinljusfabrik som han också grundade sitt ursprung, och de har all anledning till att vara stolta. Färre känner likväl till Hiertas gärning vid sidan av att ha grundat två idag marknadsledande företag. För det finns mer allomfattande orsaker till hans ständiga aktualitet trots att det nu är 145 år sedan han avled.

Lars Johan Hierta var nämligen den främsta drivkraften för att göra yttrande- och tryckfrihetslag-stiftningen från 1809 till allmängods, och han bidrog även på ett betydande sätt till den allmänna moderniseringen av Sverige i den gryende industrialismens fotspår. Sanning är att de sakområden han drev frågor inom, skulle fungera väl även i dagens riksdag. Såsom social rättvisa, rättstrygghet, näringsfrihet, frihandel och jämställdhet. Liksom utrikes, med hotet från Ryssland lika aktuellt nu som då, och hans övertygelse att det gryende europeiska statsförbundet som under 1800-talet växte fram var lösningen för både handel och fred. Men vi vet nu att slutet av 1800-talet och större delen av 1900-talet istället kom att helt kontrolleras av hegemoniska nationalstater. Krigen följde i dess fotspår som en osalig ande och förtryck av hela folk var ej ovanlighet.

Den politiska scenen under Hiertas tid var minst sagt dynamisk och ofta vandrande den i gränslandet till våldsam. De ständigt hätska debatterna i Riddarhuset kunde urarta när som helst. Ett exempel på detta var under kampen för avskaffandet av ståndsrepre

Lars Johan Hierta Med egna ord – Självbiografi

sentationen. En spetsig artikel i Aftonbladet dagarna före debatten hade trissat upp stämningen ytterligare bland präster och adeln som verkade för att bevara sina

privilegier och därmed också den traditionella representationen. Plenumet fortgick utan avbrott i tolv timmar där 28 talare uppträdde mot avskaffandet av ståndsrepresentationen och uttryckte avsky, hotelser och anklagelser om att förslaget gränsade till landsförräderi.

Så blev det Lars Johan Hiertas tur att få ordet och han började med att recensera tonläget i debatten med att säga: ”Består icke vår tids ridderlighet till stor del i humanitet och tolerans? Några har försökt uppvärma majoritetens känslor medelst antydningar på hotelser, som skulle ha skett utanför detta hus.” Harald Wieselgren som skrev en biografi om Hierta efter hans död skriver vidare: ”Som åska rullade stampningarna och vreda ljud över riddarhussalen vid dessa ord ur Hiertas mun. Häftiga skrik. ’Ut med honom!’ ropades från flera håll. Hierta stod upprätt i sin grevebänk, medLars Johan Hierta Med egna ord – Självbiografi orubbat lugn, under det att bullret pågick.” Därefter tog han åter till orda och började tala om framåtskridande och tidsanda, fenomen som egentligen inte fanns i hans antagonisters sinnevärld, nu när deras egen lilla maktbas stod under belägring och hotades att svepas bort.

Hiertas röst har tystnat, men mycket inspiration kan hittas i nyutgåvan av hans självbiografi, där också exempel på hans journalistiska och satiriska skrivande finns inbakat. Detta från mannen som grundlade inte bara det som ovan nämnts, utan också Sveriges moderna journalistik.

 

Gränsfararnas främsta vapen till framtidens lov och villospår

”Qui plume á, guerre á.” (”Den som skriver, krigar.”) skrev Voltaire. I denna anda har ordets makt, i skrift såväl som i tal, alltid haft förmågan att få orättfärdiga gränser och vanföreställningar att vittra sönder eller snabbt raseras. Efter att åter tagit professor Kurt Johannessons mästerverk ”Retorik eller Konsten att övertyga”  från bokhyllan och läst den i ett gränsfarareperspektiv som utgångspunkt. Så blir exemplen med Goebbels tal om det totala kriget 1943 och Churchills tal om nödvändigheten av ett Europas Förenta Stater 1946 i Zürich ett tidlöst dokument som olyckligtvis är alltjämt närvarande i Europa och i andra delar av världen. I det följande kommer fokus att ligga på Churchills tal och mindre på nationalismens inre krigarmentalitet.

Men låt oss först vända oss till det en av en av de äldsta och samtidigt mest omvälvande konstarters inre väsen, nämligen den klassiska retoriken. Som vi har sett ovan har använts och fortfarande används av krigshetsare och fredsduvor, murbyggare och gränsfarare, kort sagt i alla möjliga sammanhang. Dess ursprung finns att finna i det antika Grekland, dess grundläggande struktur fungerar än idag som utgångspunkt för både skrift t ex i akademiska uppsatser som i bländande tal.

Retorikens konstart kan indelas i tre olika genrer där genus judiciale efter rättegångsspråket fokuserar på att anklaga eller försvara. Det andra är rådslagen och debatternas genus deliberativum med fokus på att tillråda eller avråda. Så fanns också lovtalet genus demonstrativum med fokus på att påvisa, utpeka och åskådliggöra för att prisa eller klandra. Författaren Karl Kullberg beskriver lovtalet på följande sätt: ”Ett inom fäderneslandet mycket anlitat sätt att göra sig känd är att hålla tal vid alla möjliga tillfällen, passande, så väl som opassande, rimliga, så väl som orimliga. (…) Flera införlivar sig med vanan att på enkla ämnen spilla stora högtravande ord, så att bombasten till slut blir deras vardagsspråk och att de hela sin livstid talar som de talade på riksdagen. En före detta riksdagsman, vilken gjort sig känd som vältalare och gärna ville vid alla tillfällen hävda detta rykte, utbrast vid underrättelsen om en av sina oxars frånfälle: Han har gått att skörda lönen för sina mödor. Hans medbröders aktning följer honom; en ensam bliven kamrats saknad klagar vid hans urna.”

Likväl, lovtalet kan användas i betydligt allvarligare sammanhang som t ex det ovan nämnda talet av Goebbels som hölls strax efter nazisternas totala förlust i Stalingrad. Men istället för att fokusera på förlusten gjorde han de stupade och tillfångatagna soldaterna till hjältar i sitt heroiska fäderneslands tjänst för att vinna massans gunst. Detta för att ”sälja in” att det pågående kriget skulle övergå i det totala kriget d.v.s. ännu större eller ”total” uppoffring för gemene man.

Även Winston Churchills ovan nämnda tal i Zürich strax efter andra världskriget kan ses som ett lovtal, för Europa och för evig fred, och mot det nya hotet i öst, Sovjetunionen. Detta i en atmosfär av segeryra i ruinerna av ett fruktansvärt krig där likväl splittring fortfarande råder, hämndbegär växer bland segrarna och Nürnbergrättegångarna ännu ej är avslutade. Där talar Churchill om nödvändigheten av ett Europas Förenta Stater. Visserligen har denna vision varit en återkommande lösning för ett fredligt Europa sedan 1600-talet, där den hade tagit sin mest konkreta form i det statsförbund som existerade under första halvan av 1800-talet, som t ex Lars Johan Hierta och många andra lovprisade. Men tidpunkten verkade vara illa vald för en sådan lösning t.o.m. bland professorerna och studenterna på Zürich Universitet. Likväl, som den europeiska civilisationens främste försvarare under andra världskriget börjar han talet med följande ord: ”Jag vill tala till er idag om Europas tragedi.” Därefter följer en beskrivning av Europas storhet i form av kultur, de mångfacetterade landskapen, naturvetenskaperna, etiken och konsterna m.m. För att vinna åhörarnas intresse och gunst, därefter återvänder han till inledningen för att beskriva ”Europas tragedi” i form av de ”fasansfulla nationalistiska striderna” som har slitit kontinenten isär, ”hur de vållat fredens skeppsbrott och fördärvat hela mänsklighetens hopp inför framtiden”. Och det är just detta Churchill vill frambringa med sitt tal, att inge hopp genom sin lösning med ett Europas Förenta Stater. Där han beskriver detta på följande sätt: ”Ändå finns det ett botemedel som skulle förändra hela scenen som genom ett mirakel, om alla ville tillgripa det av sin fria vilja. Ja, det skulle på några få år göra hela Europa, eller större delen av det, lika fritt och lyckligt som Schweiz är i dag.”

Talet är ett mästerverk på alla sätt, även om det inledningsvis bemöttes med skepsis runt om Europa och ansågs som en krigsförklaring i Sovjetunionen. På sitt sätt var det också en krigsförklaring mot kommunismen, men som ganska snart fick övriga Europa att vända blicken bort från historiens oförrätter med riktning till en hoppfull framtid. Marshallhjälp, kol- och stålunion som utvecklades till EU, och som nu står i begrepp att uppfylla Churchills vision om en europeisk federation. Men i hans hemland, Storbritannien, tog ingen vältalare upp hans fallna mantel när denna högre stående civilisation sattes på spel, trots att man hade facit till hands. Både i form av Europasamarbetets fullständiga framgång i att producera ”aldrig mera krig” bland dess medlemsstater, liksom alla övriga bonusar sådan integration ger för människor, samtidigt som varför detta en gång kom till glömdes bort. Istället fick Putins trollfabrik, oetiska analysföretag, och simpel nationalism fälla avgörandet där en vältalare likt Goebbels höll i taktpinnen. Var finns hoppet i det?