Med ryggen mot det förflutna

De blev nio till antalet. Nio inträngande berättelser varav sju tar sig an tidlösa samhällsfenomen. Inom vilka orättvisan genom historien har varit så stark att när den väl slås ut antar ny skepnad och kommer tillbaka i all sin unkenhet. Därför framskrider dessa berättelser i de flesta fall ur minst två perspektiv för att avslöja farsotens inre väsen. Som i novellen Skärvan där fladdrande tungor så gärna talar om integration och humanism, men hänger sig åt inbilsk nationalism. Det är ett samhälle vars själva skepnad stänger ute de ”obehöriga” och sedan gärna skuldbelägger dessa individer för att de står utanför.

Eller som i novellen Gamarna som går på djupet i arbetslivets problematik, där rädslan för förändring, kan generera de mest märkliga förevändningar och aktiviteter för att cementera en uttjänt konfiguration. Detta är i synnerhet påtagligt i en tid som den vi nu lever i när digitalisering och globalisering med mera lägger grunden till en ny samhällsform bortom industrisamhällets sot.

Andra samhällsfenomen som göms i novellsamlingen Gränsfarare är gränslös kärlek och dess avarter. Eller hur man som Martin Luther kan påpeka oegentligheter och sedan bli sin egen berättelses fånge och vad detta får för konsekvenser i den samhällsomvandling som nu sker. Och så Grekland, den europeiska civilisationens vagga, vars mystik och skönhet, blev inspirationskällan till att skrivandet av novellsamlingen påbörjades.

Hela novellsamlingen inramas av en atmosfär av salt, då den börjar med Saltsmak en lugn dag på stranden och avslutas med ett skeppsbrott och Fyrtornet som leder tillbaka till land. Alla måste vi göra denna resa för det gamla industrisamhället utgör idag en förlorad värld.

Noveller i Gränsfarare 

Saltsmak
Skärvan
Gamarna
Nattfjärilen
Krigare
Hundarna i Ioannina
Vägvisaren
Andetag
Fyrtornet

(Översättning av Gränsfarare till engelska är på väg.)

Moberg sa ”vänskapskorruption” i sanningens namn

Orättvisor och rättsskandaler är ett återkommande tema här på gränsfararebloggen. Fenomenet som följer i dess spår och som ofta är den bärande orsaken till att det kan fortgå fick sin egen beteckning i mitten av 1900-talet, nämligen vänskapskorruption. Där den som först myntade begreppet var Vilhelm Moberg. Efter att ha tagit sig an kommunism, socialism, nazism och fascism på 1930-40-talen, ägnade han på 1950-talet mycket tid åt rättsrötan i det svenska samhället till de maktägandes förtret. Flera välkända rättsfall med ”politiska” domslut togs upp och fick ett annat perspektiv under Mobergs vassa pennspets.

Från USA hade Moberg sett rättsskandal efter rättsskandal rullas upp i Sverige, medan han själv samlade material till utvandrarsviten. Och 1950 fattade han själv pennan för en artikel i Dagens Nyheter som enligt författaren Göran Elgemyr kan ses som en programförklaring till den flod av artiklar och föredrag som skulle följa under 1950-talet. Han skriver: ”Vi måste vara övertygade om att polisen icke tar hänsyn till person, utan behandlar oss alla lika, alla utan undantag…” (citerat från Göran Elgemyrs bok ”Vilhelm Moberg och Radion – Dramatikern och den obekväme sanningsägaren”). Dessa för en demokrati och dess rättsstat självklara rader skulle visa sig vara helt eller delvis åsidosatta när en maktfullkomlig statsapparat i form av kungahus, byråkrati och det maktägande politiska partiet var inblandade.

Likväl, tillskillnad från de rättsskandaler som rullades upp under Lars Johan Hiertas tid på mitten av 1800-talet, då straffen för liknande opposition mot de maktägande hade renderat i straffarbete, landsförvisning och dödsstraff. Så hade statsmakten hundra år senare en annan metod att bestraffa misshagliga element, man satte dem helt sonika på sinnessjukhus. Med allt vad det innebar under tiden som intagen och förlorat socialt anseende när personen i fråga väl kom ut. För att använda Mobergs egna ord från hans skrift ”Komplotterna”: ”Låt oss försöka tänka oss in i denna ohyggliga situation: Att gå omkring med den osynliga stämpeln SINNESSJUK på sin panna.”

Vilhelm Moberg själv som vid denna tid var en lika känd som omtyckt författare och skribent vågade man sig inte på med denna brutala metod. Istället fick han som sanningens fanbärare löpa gatlopp i debatten med tillmälen som bråkmakare och rättshaverist. Och ganska ofta stängdes han helt ute från det offentliga rummet när rättsrötan skulle diskuteras. Bland hans främsta antagonister tillhörde Dagens Nyheters legendariske chefredaktör Herbert Tingsten. Om allt detta kan ingående läsas i Göran Elgemyrs bok ”Vilhelm Moberg och Radion – Dramatikern och den obekväme sanningsägaren” där även de rättsfall som Moberg engagerade sig i ges nyans, bland annat Lundqvist-Unmanaffären som Moberg skildrar i romanen ”Det gamla riket” och Haijbyaffären.

Nästa gång vi berör detta tema här på gränsfararebloggen kommer vi att flytta ett halvsekel framåt i tiden.

Upp lysning och upplysning – En grundkurs i entreprenörskap

Entreprenörskap har en tendens att dra till sig mycket spott och spe, i synnerhet när det går dåligt, går det däremot bra ligger avunden på lur. Detta är något en av Sveriges främsta entreprenörer, Lars Johan Hierta, fick erfara. Hans entreprenöriella bana inleddes år 1829 då han inköpte ett tryckeri för 10 000 riksdaler riksgälds, vilket i dagens penningvärde är cirka 900 000 SEK mätt med konsumentprisindex, och hans med svenska mått mätt framgångsrika förlagsverksamhet tog fart. Redan efter fyra år konkurrerade han med P.A Nordstedts och söner om första platsen att vara det största förlaget i Stockholm. Då hade han även grundat Aftonbladet.

Dessa framgångssagor hindrade likväl inte Hierta att söka sig till fler branscher. 1837 fann han i London, en uppfinning som skulle sprida bättre ljus i svenska hem, nämligen stearinljuset. Två år senare hade han kontrakterat f.d. kemie-adjunkten J. Michaelson som skulle ta hand om produktionen, medan Hierta själv skulle ta hand om allt annat i företaget som idag heter Liljeholmens Stearinfabrik. Det skulle likväl ta mer två decennier innan stearinljus var det mest allmänt använda upplysningsmedlet i de svenska hushållen. Ett faktum som inte Hiertas antagonister var sena att ironisera över.

Exempelvis pseudonymen ”Hamnbusiaden” skaldade helt i samklang med flera andra i konkurrerande tidningar följande lilla skaldestycke: ”Skvaller han stöper och ljus, han sopar gata och rännsten, samlande så över allt lekamlig och andlig näring.” En annan som 1843 skrev under pseudonymen Victor Eremita junior skickade följande skaldestycke som ”julklapp” till Hierta, under rubriken ses en person med aftonbladskorgen på ryggen och ljus i korg, fickor och händer, här följer det första stycket av texten:

”Jag är förvisso upplysningens man,
jag, Aftonbladet, och ingen ann’!
Jag sprider ljus i all landet ut,
Så i parti som i minut
á en och sexton marken!”

Hela detta skaldestycke finns med i Lars Johan Hiertas självbiografi som nu finns i nyutgåva, liksom en detaljerad beskrivning av hans entreprenöriella gärning med hans egna ord. Idag har satiren om hans verk tystnat sedan länge och bara hyllningarna finns kvar.

 

Samhällslivet i Småland några år innan den stora utvandringen

Samhällslivet i den lilla småländska köpingen med omnejd går sin gilla gång. Svältens sår i den gryende sommaren sätter likväl sina outplånliga spår. För aldrig är fattigdomen så påtaglig som då den sista potatisen från förra året visar sig vara genomrutten och omöjlig att äta och den sista brödbiten slits ur darrande fingrar. Och vidare hur människor reagerar och agerar väldigt olika på det som sker. Samtidigt beskriver författaren med sin skarpa penna och betraktande öga kontrasterna och den flockmentalitet som råder när självaste kungen kommer på besök, då är alla enade.

Året är 1846 och ännu har inte de stora migrationsströmmarna till Amerika börjat. Det ska dröja ytterligare ett fåtal år innan den första stora vågen tar sin början, vilket Vilhelm Moberg så briljant beskriver i utvandrarsviten. Likväl, i romanen “En sommar i Småland” av Karl Kullberg beskrivs samhällslivet i Småland innan denna omvälvning och den svält och annat förtryck som tillhör de huvudorsaker som snart skulle få människor att ge sig iväg. Detta av en författare som vid denna tid levde i Kalmar. Han såg eländet, men också glädjeämnena med egna ögon, inte minst då han vid denna tid arbetade för den relativt nystartade tidningen Barometern.

Karl Kullberg hade flyttat till Småland och Kalmar 1845, men han hade dessförinnan under sin barndom och även under andra halvan av 1830-talet bott i området. Kärleken till människorna och landskapet lyser mellan raderna i romanen, liksom förtvivlan över missförhållandena. Romanen är en unik betraktelse av samhällslivet som det verkligen var och vittnar om en djupgående människokännedom, och den växer även till synnerligen läsvärd betraktelse av upprinnelsen till de stora migrationsströmmarna med början på 1850-talet.     

Yttrandefrihetens seger signerat med ett Hierta

Mellan åren 1835 till 1838 indrogs Aftonbladet av statsmakten 17 gånger. Uppfinningsrikedomen att finna skäl till indragningarna kan med en byråkratis mått mätt ses som infallsrikt. Där allt skedde under överinseende av hovkansler August von Hartsmansdorff, som vid 1840 års riksdag, efter att ha tvingats lämna sitt ämbete, förklarade vilken den verkliga intentionen hade varit med de många indragningarna och också varför de 1838 tvingades avsluta sin kampanj. Likväl, under de tre åren, när tryckfrihetslagens praktiska utövning befann sig i skottlinjen, stod en entreprenör i ordets rätta bemärkelse i spetsen för dess försvar. Genom att ständigt finna nya vägar att ge ut sin tidning och med outtröttlig kamplust fortsatte Aftonbladet att komma ut till statsmaktens förtret.

Lars Johan Hiertas egen betraktelse av den envetna kamp går att läsa i hans självbiografi “Lars Johan Hierta – Med egna ord” som nu finns i nyutgåva. Men inte bara statsmakten hade en negativ inställning till Aftonbladet och dess ständigt ökande läsekrets, Hierta skriver: ”Såsom då biskop Tegnér en gång uti ett offentligt tal i Växjö domkyrka klagade däröver, “att Aftonbladet numera vore det svenska folkets bibel”. Det var alltså den berömde skalden Esaias Tegnér som Hierta åsyftade.

Den 14 augusti 1838 gavs det första numret med Per Jakob Rönqvist som ansvarig utgivare ut. Den fd sergeanten vid Upplands regemente kom sedan att bli kvar som utgivare fram till sin död 1847 utan vidare trakasserier från statsmakterna. Ytterligare fyra år senare sålde Lars Johan Hierta sitt älskade Aftonblad, hans konservativa motståndare deltog nu själva i debatten i tidningarna, och grunden till tryck- och yttrandefrihetens praktiska utövning var nu säkrad. De 20 år av kamp sedan Aftonbladets grundande 1831 är inte bara berättelsen om ett unikt entreprenörskap och ett viktigt steg för demokratins utveckling i Sverige, utan också två decennier av omvälvning som lade grunden till ett modernt industrisamhälle.

 

Berättelser från verkligheten – Om #metoo

När verkligheten blir till fablernas land i bokstavlig mening. När kränkning blir en subkultur under en välpolerad fasad. Där rovdjursnaturer får fritt spelrum och hyenor väntar på sin tur i näringskedjan. Allt efter en falsk förebild att så här har det alltid varit. Därtill i fablernas land är djungeltelegrafen alena rådande. Den är oredigerad och, den avskyr och flyr all faktakontroll. Pöbeln är den kollektiva chefredaktören, kamaraderi och taggtrådsbeklädda murar dess ideologi, hot om förvisning och andra repressalier göder en tystnadskultur. Sett ur detta perspektiv (och flera andra) är #MeToo-kampanjen en befrielse, en kraft som kan medföra verkliga framsteg. Detta var även en förhoppning som uttrycktes i novellsamlingen Gränsfarare som kom ut förra året. Där tre av novellerna tar läsaren in i ”fablernas” verklighet. I grunden bygger dessa noveller på autentiska berättelser från olika kvinnor där framförallt slutet sedan övergår i fiction och inspiration.

Där får läsaren i novellen ”Andetag” träffa Emmy som i unga år drabbades av en grov oförrätt och de normer som då rådde tvingade henne till lidande tystnad. Så en dag kommer hon tillbaks till där allt en gång började. Eller Zoe i novellen ”Skärvan” som trots unikt hög kompetens helt i enlighet med välfärdsstatens normer placeras att städa golv på deltid på grund av sitt ursprung, men bryter sig ur denna fångenskap. Men hennes nya livsplan kantas av grånande män som gör allt för att upprätthålla sina privilegier i sin vanföreställda värld, om hur de fortsätter att slåss under blodstänk som Don Quijote mot väderkvarn efter väderkvarn. Ett perspektiv som återkommer i novellen ”Gamarna”, men här ligger pennspetsen mer riktad mot de som kastar en tystnadens slöja över kränkningar och andra oförrätter, och sedan göder djungeltelegrafen med näring.

Fortsättningen på flera av novellerna i ”Gränsfarare” kommer nu att fortsätta att publiceras på Wattpad under titeln ”Gränsfarare Episoder” https://www.wattpad.com/user/bostrom där den första episoden beräknas publiceras i mitten av november.

Se och lyssna gärna även på Al Jazeeras Newsbroke med Francesca Fiorentina om ”male fragility” https://www.youtube.com/watch?v=3Nzk_EZOfs0 , som handlar om några av dessa Don Quijotes utifrån ett amerikanskt perspektiv.

Rapport från en rysk enklav i Sverige

I Sverige finns en rysk enklav, styrd av en ålderstigen sekt, men vi talar ej då i huvudsak om år utan om sinnelag. Deras högsta önskan är att återvända till ett förrädiskt nittonhundratal med målet att få kalla sig neutral. Neutral, i alla moraliska konflikter, till trots det Dante skrev redan under renässansen om denna typen av konflikt. Idag har denna enklav likväl tagit ställning med rubeltecken för ögonen, att öppna upp sin hamn för fiendeland.

Om denna ryska enklav i Sverige kan man också läsa i novellsamlingen Gränsfarare. I novellen Skärvan går ögonvittnet i nutid på djupet av hur den faktiskt styrs (novellen rör sig i två vitt skilda tidsepoker och geografi). Berättelsen i nutid är fiktiv men handlingarna till stor del upplevda. Läsaren får stifta bekantskap med enklavens ryskinspirerande styrelsemetod som ges i uttryck av vänskapskorruption, stöldbenägenhet, girighet och en illvillig uteslutningsmetod. Ett slutet socialistiskt parti som allsmäktigt styr med en eller flera vasaller som har växlat genom decenniernas gång, för att hålla illusionen levande, utgör själva kärnan i styrelseskicket. En annan ingrediens i denna illaluktande soppa är att fly ansvar från dess bittra eftersmak.

Nästa bok i gränsfarareserien som kommer att utges om 2-3 veckor skriver författaren om ryska medlöpare och Sveriges säkerhetspolitiska situation bland mycket annat. Han skriver i sitt älskade Aftonblad 1854:

»…att göra motarbetandet av Rysslands erövringspolitik till sitt förnämsta ögnamärke och högsta politiska uppgift, emedan frågan om vara eller icke vara därmed är sammanbunden. Vi förstå detta icke så, att en svensk konung skall göra sig eller nationen till enfant perdu (soldat positionerad på farlig plats) för en omogen hänförelse, men väl, så vitt dess röst och dess inflytelse kunna gälla i det europeiska statsförbundet, oavlåtligt arbeta på ett anti-ryskt system i Europa. Med ett ord, för allt, som med de övriga makternas medverkan kan förmå att använda och framtiden lämna verklig trygghet emot den hotande faran.»

Lars Johan Hierta från sin självbiografi och andra publicerade texter som ges ut under titeln Lars Johan Hierta – Med egna ord inom kort, där vi får följa hans kamp för liberaliseringen av Sverige, genom Aftonbladet och sitt riksdagsarbete och som entreprenör. Få människor om någon har gjort så mycket för att grundlagen om tryckfrihet- och yttrandefrihet skulle omsättas i praktiken, liksom att med en envishet som kan liknas vid besatthet slåss för jämlikhetsfrågor och de första fröna till demokrati bland mycket annat.

Efter den ålderstigna sektens beslut som nämndes inledningsvis känner vi som bor i enklaven oss som ”enfant perdu” alltså som soldater positionerade på farlig plats för att använda Hiertas ord. Med rubeltecknen i ögonen och en igenkännande attityd till det ryska styrelsesättet, så bryr sig dock de styrande föga. Hoppet står till att EU Kommissionen stoppar hela projektet med den ryska gasledningen. Läs mer här om turerna kring detta rättshaveri

Innanför gallret till ett mentalt fängelse – insikter nu och då

Under julhelgen läste jag Ingmar Karlssons mycket välskrivna och insiktsfulla bok om mellanösternkonflikten med titeln »Roten till det onda». Där 1900-talets koloniala välden med oljestinna inkomster för ögonen skapade artificiella nationer med penna och linjal. De var konstgjorda både vad det gäller inre upplevd gemenskap och yttre, med endast teoretisk handlingsfrihet, då den förstnämnda i mellanöstern ligger på ett annat plan och den andra inskränks av söndrande nationell gränsdragning och naturresurser vars avkastning inte kommer lokalbefolkningen till del. Den samhällsanda som följer av detta kan ta sig flera olika uttryck där motsatsen är inre och yttre öppenhet.

Samma mentala galler som Ingmar Karlsson beskriver i »Roten till det onda» finner även Karl Kullberg i synnerhet i en av de städer han besöker på sin resa genom Europa. Han skildrar hur människorna som lever under ockupation vänder sig inåt och söker tröst i religionen med följande illustrerande ord: »Biktstolarna är nästan alltid besatta, kapellen, helst om aftonen sedan de blivit upplysta, omgivna av knäfallande som där förrätta sin andakt. Få passerar här en helgonbild utan att med ett uttryck av vördnad som är intressant att studera, inte med vanans nästan omedvetna åtbörd, utan andaktsfullt lyfter på hatten. Man behöver inte ha rest många timmar i Böhmen för att göra den ständigt påtvungna anmärkningen, att den fattiga klassen ofta har sina plagg lappade på knäna. En omständighet som utan tvivel de täta knäfallen är orsak till.» (En reseskildring från Europa 1842 s63)

Detta mentala fängelse kan likväl också ta sig motsatta uttryck, nämligen upprorets. Det finner läsaren bland annat i novellen »Krigare» i novellsamlingen Gränsfarare. Där parallellerna mellan det småländska Dackeupprorets orsaker och Greklands frihetskamp mot det Osmanska rikets välde berörs. I båda fallen handlar det om bondeuppror mot främmande makters soldater (för man skall ej förglömma att Gustaf Vasas armé bestod i huvudsak av tyska- och danska legoknektar). Poeten Rigas Feraios ord som citeras i novellen och som var en av de som tände gnistan till det grekiska upproret beskriver på följande sätt upprorets psykologi: »En timmes tid att leva fri, är bättre än fyrtio år i fängsel och slaveri.»

Vi finner även detta i det gamla småländska bondesamhället, men från ett annat perspektiv och uttryck. Där tillsynes ytligt likartade förhållanden för torparna på angränsande gods visar sig på djupet gömma förnöjsamhetens rymder och i bjärt kontrast, hopplöshet. Karl Kullberg beskriver det bland annat på följande sätt: »Här ser du den andra sidan av medaljen. Vi är på general Stormsvärds ägor. Den sjungande är en av hans torpare. Denne med löjet kring och sången på läpparna lovprisar sitt öde. Den andre vid balklasset med förtvivlan i hjärtat och blicken förbannar sitt.» (En sommar i Småland s124)

Detta mentala fängelseperspektiv förekommer således som en av grundpelarna i samtliga av gränsfarareseriens böcker, vilket även gäller för den fjärde boken i serien som utkommer om cirka en månad. I vilken författaren bokstavligen och på flera olika sätt verkat till att få gamla genomrostade fängelsegaller att rämna genom sin egen i de flesta fall framgångsrika kamp för öppenhet och humanism.

Kullbergs enastående talang omskriven av Aftonbladet

gransfarareserien3Den 30 juni 1857 tillkännagav Aftonbladet den ledsamma nyheten om en av sina medarbetare:

”Vi har idag den sorgliga plikten att meddela våra läsare, att döden åter bortryckt en av vårt lands utmärktare talanger på det litterära fältet, nämligen kammarjunkaren Karl Kullberg, som igår avled här i Stockholm vid endast 43 års ålder. Denna underrättelse skall utan tvivel bli ett sorgebud icke blott för en vidsträckt krets av enskilda vänner, utan för den stora allmänheten, som högt uppskattade hans värde såsom vitter författare och som älskade hans lätta, livliga, även i skämtets och satirens tjänst alltid behagliga och humana penna.”

Bakgrunden till sin alltför tidiga död identifierar Karl Kullberg själv långt tidigare, han skriver:

”Ifrån min barndom har jag varit plågad av plötsliga bloduppstigningar åt huvudet, som dock icke förorsakade mig något lidande, utan gingo och kommo utan svårare följder. Vintern 1843 bebodde jag ett särdeles illa bevarat rum utan innanfönster och med en enkel dörr ledande utåt en kall förstuga, och torde jag härifrån i betydligare mån kunna räkna upprinnelsen till mitt onda.”

Vintern 1843 hade Kullberg precis återvänt från sin första Europaresa som året efter utmynnade i en reseskildring som nu ges ut i nyutgåva i tryck och som ebok. Troligen rådde brist på boendealternativ och han tvingades bosätta sig i det ovan beskrivna rummet. Kanske var detta också en av orsakerna till att han flyttade ifrån Stockholm något år senare och kom att bosätta sig i Kalmar. Likväl hade han från och till bott i Småland under 1830-talet och med den innerlighet han skriver om landskapet och människorna i bland annat romanen ”En sommar i Småland”, nu i nyutgåva i tryck och ebok, var det med all sannolikhet kärlek till området som var den främsta orsaken till att han flyttade dit. Han blev kvar på den småländska myllan i över tio år, bland annat som medarbetare på dagstidningen Barometern.

Ouzo, färsk bläckfisk och Greklands inspirerande kraft

20160518_114618Nu är jag återigen tillbaka där skrivandet av novellsamlingen tog fart på allvar och som samtidigt är platsen där berättelserna i flera av novellerna delvis eller helt äger rum. Nu är ett nytt projekt på gång och om några månader kommer resultatet, just nu säger jag inget mer om detta, mer än att det kommer att vara värt att vänta på.

Novellen Vägvisaren

Åter till Gränsfarare, och den miljö novellsamlingen tog form, här alldeles vid foten av berget Olympos, som är Greklands högsta, men det är ändå inte den främsta orsaken till bergets berömmelse, för det är här enligt grekisk mytologi som de tolv högsta gudarna har sin boning. Det är en plats med skimrande nyanser där det blickar ner mot Egeiska havet vars hela atmosfär skänker ren magi. Detta i samklang med den grekiska gästfriheten och ett kök som få andra kommer i närheten av. Allt detta och mycket annat stänger målaren i novellen Vägvisaren ute, i sitt högmod och paralyserade blindhet. Han är fast i en historia, utan nutid och framtid, fången i sin egen kreativitet. Känns detta psykotiska tillstånd igen? Det kan appliceras på mängder av situationer och miljöer, inte bara målarens mycket speciella atmosfär och strävan.

En bottenlös källa att väcka berättelser till liv

Med sin mytologi, historia och som moder till den europeiska civilisationen skänker Grekland en till synes bottenlös källa till att väcka berättelser till liv. Och att dessa sedan får vingar och beger sig ut över Europa, precis som civilisationen också gjorde, är bara en naturlig energi. Efter färsk bläckfisk och äkta sallad på grekiskt vis och nu en liten flaska Ouzo och ett aromatiskt grekiskt vin (man får ju passa på då grekiska viner inte finns i det ordinarie sortimentet på Systembolaget) tar nu ett nytt projekt form.

gransfarare-original2

Bloggat av
LarsGöran Boström

Författare till novellsamlingen Gränsfarare i vilken novellen Vägvisaren finns med

Ett smakprov i eboksformat (epub) finns på förlagets webbplats

Köp Gränsfarare som eBok: Bokus | Ord och Bok | Apple iTunes

Köp Gränsfarare som inbunden tryckt bok: Bokus | AdlibrisTanum | Ord och Bok | eLearningworld