Konsten att använda litteraturhistorien som drivkraft i ett nutida drama

Dante Alighieris visar vägen genom skärselden, helvetet och paradiset i La Divina Comedia, Den Gudomliga Komedin, är en av litteraturhistoriens mest framstående verk och har varit en betydande inspiration till mängder av författare och läsare. Exempelvis den sista novellen i Gränsfarare med titeln Fyrtornet har hämtat inspiration från Dante. Ett av de mest citerade styckena i Dantes gudomliga komedi lyder enligt följande:

”Helvetets mörkaste platser är reserverade för dem som förbehåller sig neutrala i tider av moralisk kris.”

Detta kan betyda yttre samhälliga så väl som inre personliga kriser, men ofta en kombination. I denna anda använder Dan Brown, författaren till bland annat Da Vinci-koden, Dantes mästerverk som drivkraft i sin bok Inferno, där filmen utifrån boken nu finns på Netflix. Man kan likväl konstatera den eviga sanningen att trots Tom Hanks enastående rolltolkning av huvudpersonen Robert Langdon, så är boken bättre än filmen. För bokformatet har alltid ett försprång eftersom utifrån det bygger man sina egna bilder utifrån författarens ord, medan filmen har en mer passiviserande natur. Den digitala tekniken har vid sidan av detta alla förutsättningar att vara en betydande drivkraft för en renässans för bokformatet, läs mer om nästa generations eBöcker här.

Novellen Fyrtornet i Gränsfarare som nämndes ovan har en mer filosofisk koppling till La Divina Comedia, vilket kan skönjas i följande ord:

”Snäckskal krasar under fötterna. Blodspår i sanden, är dock inte säker på var de kommer ifrån, blickar åter upp mot fyren på toppen av klippan, där finns lä att få. Illamåendet saktar stegen. För mindre än en timme sedan varför gjorde den inte sitt jobb då?”

Dantes vandring från 1300-talet var banbrytande på flera sätt. Det var det första längre verket som skrevs på italienska, inte latin som brukligt var. Vissa tider har boken varit helt bortglömd, men som alla mästerverk har den under andra tider fortsatt sätta sin prägel och inspiration.

Lärdomar från Europas Historia och Nutid förmedlat av ögonvittnen

På 1840-talet grundade Lars Johan Hierta Liljeholmens Stearinljusfabrik som idag är marknadsledande inom sin bransch. Han blev den förste som tillverkade och sålde stearinljus i Sverige med kommersiell framgång. Inspirationen till denna satsning hade han fått under sina resor på den europeiska kontinenten där en resa till England 1837 sådde det första fröet till det som skulle bli Liljeholmens Stearinljusfabrik. Det blev likväl ingen omedelbar succé, utan snarare en mycket kostsam historia under lång tid. Något som hans antagonister i tidningsvärlden och politiken livligt kommenterade och som man ingående kan läsa om i hans självbiografi som nu finns i nyutgåva. Det var först efter nya resor i Europa som han fann de senaste innovationerna inom stearinljusproduktion och verksamheten fick ordentlig fart. Detta skedde först på 1860-talet, då Hierta hade sålt sitt älskade Aftonbladet, och ägnade sig åt diverse företagsprojekt och politik i den högsta församlingens kammare.

En annan som hämtade inspiration och visdomar från Europa samtida med Hierta var författaren Karl Kullberg, en av Sveriges mest lästa författare vid denna tid. Han passerade många gränser under sin stora Europaresa 1842, inte minst då Tyskland ännu inte hade enats, så inte heller Italien. Schweiz ägnade Kullberg mycken tid och tanke åt under sin resa. Som föregångsland i Europa visade landet vägen inom ett flertal områden in i det industriella samhället.

Han beskriver fascinerat Schweiz med följande ord: ”Man spårar dem ännu i Schweiz fornlämningar, i dess historiska minnesmärken, dess ståtliga riddarborgar, i ruiner eller bibehållna beklädda tinnar av de berg, i vars nejder herdar tillkämpade sig seger över Europas mest krigsvana furstar. Feodalism råder på höjderna, demokrati nere i dalen.” (En reseskildring från Europa 1842 av Karl Kullberg). Det han finner är ett land fyllt med kontraster, vilket är kännetecknande för föregångsländer i uppbrottstider, är hästdragna vagnar utan fjädring som förutom passagerartrafik också transporterar gods från en gryende industri. Detta är bara ett exempel av en mångfald av iakttagelserna på vägen mellan München till Lausanne. I vilken läsaren i den sistnämnda staden får ta del av en inträngande gestaltning av religionens illdåd och makt, i sann kullbergsk berättarstil.

Vägleder vi dessa observationer till vår egen tid så kan man dra sig till minnes från tidigare inlägg, här på gränsfararebloggen, Hiertas kamp för folklig representation och demokratiska val till styrande församlingar. De frön som såddes under Hiertas levnad slog slutligen ut i full blom 1921. Samtidigt äger Kullbergs beskrivning från Schweiz med demokrati i dalen och feodalism på höjderna sin giltighet Sveriges politiska liv idag. Eftersom det fungerar som en sinnebild över representationens brister på inre demokrati. Då fria och demokratiska val äger rum i dalen var fjärde år, men medborgarna som lägger sin röst representeras sedan från höjderna av politiska partier inom vilken en feodal ordning råder med mycket liten påverkansmöjlighet för det stora flertalet. Detta i en tid när digital teknik skulle kunna ge verklig demokrati även till denna representation. Likväl så är det nog så att troligtvis varken kan eller vill dessa organisationer reformeras än mindre genomgå den nödvändiga transformeringen. För på den feodala hierarkins höjder finns herrar och damer som håller sin karriär alltför kär. Istället visar Emmanuel Macrons En Marche- och liknande rörelser vägen till den digitala tidsålderns politiska liv: Gränsöverskridande och empatisk och öppen för framtidens och nutidens utmaningar och problemlösning.

Kullberg om författarskapets vedermödor på vift i Europa

Den debuterande författaren träffar sin litteraturälskande vän som starkt ifrågasätter den förstnämndes val av sysselsättning, den senare förklarar: ”Min bror!” yttrade han med mycken värdighet, ”betänk väl, att det är en törnbeströdd bana, du står beredd att beträda. Skalden skänker den ädlaste delen av sitt väsen åt sin samtid och eftervärld, och behåller för sig själv endast uppoffringarna och lidandet.” Detta är upptakten till novellen ”En debuterande författare och han vittre vän” av Karl Kullberg som publicerades i tidskriften Bore 1850. Och fortsättningen utvecklas till en tvekamp där den vittre ”vännen” som också är litteraturkritiker lovar att hugga den debuterande författarens vidare produktion i stycken. ”Man skall tro mig vara allmänna opinionen,” framhäver han. Kullberg var då sedan länge en firad författare, men flera av hans verk hade han gett ut anonymt eller under pseudonym.

I dessa rader finner vi även flera andra intressanta aspekter från Karl Kullbergs bakgrund. Det är i hög grad en reflektion av livsval, där han från början av 1840-talet valde bort sin framgångsrika karriär inom juridiken med juridiko-filosofisk kandidatexamen 1832 och hovrättsexamen 1838 i bagaget och diverse tjänster som erfarenhet. Och istället valde han att bli författare och att arbeta på flera tidningsredaktioner. Det var orättvisorna han ville komma åt och i en tid där det fria ordet fick alltmer inflytande så blev valet slutligen tämligen enkelt. Inte minst med den omvittnade författartalang Kullberg besatt.

I samma anda återkom han ofta till det meningslösa med litteraturkritiker (liksom teaterkritiker), och skriver i novellen ovan: ”Den vittre vännen är vanligen någon så kallad ”känd signatur”, som åt sig lyckats upp bygga ett litet hönshus på litteraturens utmarker, varifrån han gal förfärligt och gör anspråk på den bildade allmänhetens uppmärksamhet.” Detta är en utan tvivel en tidlös beskrivning av en av avarterna i samhällslivet.

Längs sin väg genom Europa i ”En reseskildring från Europa 1842” träffar Kullberg flera talangfulla offer för detta ”tuppvälde”. De som försöker driva den allmänna opinionens tycke och smak, och förväntar sig att bli upphöjda av författare och teaterfolk till kungligheter för varje litet förfluget ord i positiv anda som de förmedlar. Bland annat på resan genom Alperna kommer han i samspråk med en aktris som flytt sin gamla scen och tvingas söka lyckan i Paris och läsaren får en ingående beskrivning av umbärandena. I Milano får så läsaren ett annat perspektiv på teaterlivets tillkortakommanden.

Förebilden för demokrati och frihet i industrisamhällets barndom– Ögonvittnen berättar

Författares sökande efter frihet och förebilder för mänsklig utveckling är tidlös. I mitten av 1800-talet under industrisamhällets pionjärår var Schweiz en sådan plats som författare och andra resande vallfärdade till. En av dem var Karl Kullberg vars resa genom Schweiz började vid den franska gränsen och avslutades med en längre vistelse i Lausanne. Allt finns beskrivet i boken ”En reseskildring från Europa 1842”. Fjorton år senare besökte Fredrika Bremer landet och hon inleder sin betraktelse på följande sätt:

”Det är ett litet land, beläget — så där i hjärtat av Europa; dess omkrets är ringa, och ringa är dess folkmängd i förhållande till de mäktiga staters som omge det, Frankrike, Tyskland, Italien; men dess berg är högst av alla Europas, och väldiga floder ha där sitt ursprung. Dess folk, ett herdefolk, har gått främst i kampen för folkens högsta skatter: politisk frihet och samvetsfrihet. Genom berg och dalar, genom olikhet i folkstammar, tungomål och religionsbekännelser åtskilt i flera folkfamiljer och stater, är detta folk av många folkslag dock ett i kärlek för friheten och för det gemensamma fosterlandet — det lilla Schweiz. Och över de i seder, språk och kyrka skilda staterna råder, med magiskt förenande, förbindande makt, ett ord, ett namn, lika gällande för dem alla; — de kalla sig Edsförbundna. När stridande element söndra dem för en tid, återförenas de uti detta. ”Sönderbunden” upplösas av de eviga — förbunden.

Jag befann mig i det lilla landet i början av sommaren 1856. — Liksom drömmande om våren, låg Djurgårdens sköna ekparker vid Stockholms fjärd, när jag lämnade dem, i slutet av maj. En grågrön slöja låg över den nordiska jorden. Två dagar senare, i Tyskland, fann jag sommar och hö på slag; men mycket regn och oändliga järnvägar tröttade mig så, att jag mer än en gång måste fråga mig: ”Månne jag icke är för gammal att företaga en längre resa? Vid en viss ålder torde man dock göra bäst i att bli stilla hemmavid!

Vid Neckars strand återsåg jag chevalier Bunsen; det var för mig en solstråle. Jag hade sett honom för få år sedan, såsom preussisk minister i London, och då nedtryckt av de politiska förvecklingar som inträtt, det blodiga, stora krig som han såg komma — det orientaliska, — lidande även till hälsan, så att jag med oro tänkte: ”han lever visst icke länge!” Bland vingårdarna vid Heidelberg återfann jag honom nu, men frisk, glad, ungdomlig, full av liv och arbetslust. Han syntes mig ha blivit tjugo år yngre. Han hade övergivit den diplomatiska banan och med full energi inträtt på den vetenskapliga litteraturens såsom kämpe för tankens och samvetets frihet i kyrka och stat. Han hade begynt stora och viktiga arbeten. Måtte han få tid och kraft att fullborda dem! — Allt hos honom, anlete, sinnesstämning, omgivning, ja, själva hans arbetsrum hade ett uttryck, och detta var — ljust.”

Historiska ögonvittnesskildringar som Karl Kullbergs och Fredrika Bremers med flera, i synnerhet med deras skarpa författarögon och överlägsna förmåga att berätta, är den ädlaste och intressantaste sättet för att dyka ner i historien. För historien handlar inte bara om händelser, årtal och dokument, den handlar atmosfär, samhällsmiljöer, känslor och människor. Det är just det som utgör det främsta medvärdet i dessa reseskildringar vid sidan av berättarkraften.

 

Gränsfarare i demagogernas tid

gransfararelogoDemagog betyder folkuppviglare eller folkförförare, deras affärsmodell syftar till personliga vinster i form av makt och rikedom genom att bygga fysiska och psykologiska murar för vanliga människor. Murar som splittrar och fungerar som klottervägg för alla möjliga fördomar. Samtidigt sprider de en känsla av trygghet hos vissa människor, en “trygghet” vars konsekvenser ekar från historien och visar sig vara fullständigt falsk. För demagog har nämligen ytterligare en synonym och det är narr.

Detta fenomen är alltmer vanligt förekommande i vår omvandlingstid med narrar och demagoger som Trump, Farage, Åkesson, Le Pen och många andra. Detta är också något som författaren Karl Kullberg ingående beskriver i både sin bok om sin Europaresa och sin betraktelse av ett missväxtår i Småland som är nyutgiven av B-InteraQtive Publishing. Så här beskriver Karl Kullberg en affärsmodell som användes på hans tid för att berika både sin maktställning och sin ekonomi med hjälp av religionen:

”Adjunkt i församlingen och bondson från en av byarna här i grannskapet. Hans ungdom skall ha varit tämligen stormig, och man berättar om honom ganska tvetydiga historier från hans studentår. Han har efter vad man påstår tillgripit läseriet som en födkrok, och du såg nyss på kollekten in natura, att detta ”vitæ genus” har sina ej obetydliga världsliga fördelar. Visserligen faller då och då någon stråle ur hans helgongloria när han hotas med stämning för motsträvighet att han inte ekonomiskt gottgör sina förseelser mot sjätte budet. Då läsbarnen klagar över besynnerliga framställningar från lärarens sida, men enligt läseriets grundsatser är för den rene allting rent, och alltså överser man med hans smutsigheter, förlåter dem och fortsätter att beundra hans fanfarer i konventikeln och på predikstolen.” Karl Kullberg, romanen ”En sommar i Småland”

Känns beskrivningen igen från demagogerna som nämndes ovan? Hur de med retorisk talang bygger murar mot det som är relevant för att istället rikta alla blickar på sig själv och demagogens egen domedagspredikan.

Historikern och entreprenören, Tobias Stone, beskriver detta i essäform om en hotande världsbild med starka historiska cykliska band som i demagogernas tid inte förefaller alltför avlägsen. Läs hela essän här. 

“My point is that this is a cycle. It happens again and again, but as most people only have a 50– 100-year historical perspective they don’t see that it’s happening again. As the events that led to the First World War unfolded, there were a few brilliant minds who started to warn that something big was wrong, that the web of treaties across Europe could lead to a war, but they were dismissed as hysterical, mad, or fools, as is always the way, and as people who worry about Putin, Brexit, and Trump are dismissed now.” Tobias Stone

De Tobias Stone i slutet av citatet beskriver “the hysterical, mads or fools” de är demagogernas opponenter, de är gränsfarare. Likväl, detta blogginlägg är ingen domedagspredikan, mycket hopp går att finna i förbundskansler Angela Merkels hälsning till Donald Trump efter att han blivit vald till president:

“Germany and America are connected by values of democracy, freedom and respect for the law and the dignity of man, independent of origin, skin colour, religion, gender, sexual orientation or political views. I offer the next President of the United States close cooperation on the basis of these values.” Angela Merkel

En ljusnande horisont griper också igenom Karl Kullbergs betraktelser från en uppbrottstid med många likheter med vår egen i hans synnerligen läsvärda böcker.

En berättelse om två städer

»Det var den bästa av tider, det var den sämsta av tider.» Så inleds Charles Dickens roman: ”A Tale of two Cities” från 1859. Detta mästerverk kom ut samma år som den filosofiska betraktelsen ”On Liberty” (”Om friheten” svensk översättn.) av John Stuart Mill som fick en sådan genomgripande inverkan på den fortsatta samhällsutvecklingen. Där Mill beskriver en vision för en godartad humanistisk samhällsutveckling som utgår från individen, fokuserar Dickens på problemet att där många ser möjligheter, ser andra enbart risker. I så motto är graden av välmående väldigt ojämlikt fördelad. För när rädslan är drivkraften vänder man gärna ryggen åt framtiden och alltför ofta söker sig tillbaka till nostalgins skenbara trygghet. En strävan som alltför ofta har en tendens att hamna i något av historiens mörkaste rum.

Charles Dickens inledningsstycke av ”A Tale of two Cities” är verkligen ett tidlöst mästerverk, och kunde vara en betraktelse från vår egen tid:

»It was the best of times,
it was the worst of times,

it was the age of wisdom,
it was the age of foolishness,

it was the epoch of belief,
it was the epoch of incredulity,

it was the season of Light,
it was the season of Darkness,

it was the spring of hope,
it was the winter of despair,

we had everything before us,
we had nothing before us,

we were all going direct to Heaven,
we were all going direct the other way—

in short, the period was so far like the present period, that some of its noisiest authorities insisted on its being received, for good or for evil, in the superlative degree of comparison only.»

Detta i en värld där all forskning visar att jordens befolkning generellt får det allt bättre, och att utvecklingen verkligen har tagit betydande språng framåt. Samtidigt finns det de som i högt tonläge vill driva på teknik-, miljö-, social- och annan utveckling utan att sätta människan i centrum för utvecklingen. Författaren Karl Kullberg beskriver samma fenomen från sitt 1800-talsperspektiv med följande ord i sin reseskildring från Europa 1842:

»Den allmänna jäsningsanda, som i detta ögonblick genomgår Europa, skaffar sig allt mera och mera luft, ty det ligger i sakens natur, att en hel tidsandas strävande framåt icke skall kunna motarbetas varken av dem, som står i portgången och ropa över tidens murkenhet, eller av ett ”tiers parti”, dessa amfibier, som vilja allt och kunna intet.» Karl Kullberg

Dickens, Mill och Kullberg identifierade problemen i en progressiv omvandling och fann även utgångspunkten till lösningen. Idag kallas managementmetoden Design Thinking. Mer om denna metod kan läsas i boken ”Learning Design in Practice for Everybody”.

 

 

Ett stort hjärta i ett hjärtlöst samhällssystem

Lars Johan Hierta skriver i sin självbiografi »Till det livliga intresse som den nyfödda pressen väckte, bidrog också synnerligen några ryktbara rättegångsmål. Dessa spelade vid denna tid en stor roll i det offentliga livet.»

Det s.k. Wermdömålet räknas enligt Hierta till det som fick mest uppmärksamhet och det handlade om att en kronobetjänt genom övertalning och misshandel hade försökt tvinga en fattig torpare och hans fru att erkänna ett mord som de var oskyldiga till. Historien slutade likväl inte med att torparparet frikändes och att kronobetjänten efter flera turer tvingades inställa sig i rätten. Hierta kom senare själv i sin tjänsteutövning hos justiekanslern Bergenschöld 1824 att träffa på den fattige torparen på ett besök i ett fängelse. Han hade åter omhändertagits och det skulle visa sig, av ingen orsak alls. Det var statsmaktens hämnd för att man inte lyckats göra den oskyldige skyldig och den uppmärksamhet man fått utstå i pressen på grund av detta.

Hierta fick likväl ut den fattige torparen ur häktet, men repressalierna kom nu att riktas mot Hierta själv, hela historiens turer tar läsaren del av i ”Lars Johan Hierta – Med egna ord – Självbiografi & utvalda texter”, liksom flera andra liknande mål där ”brottet” som ofta var helt ovidkommande, inte alls stod i proportion till straffet. Och alla var inte lika lyckligt lottade som den fattige torparen som mer av slump räddades två gånger från orättvisan. Med tanke på att pressen vid denna tid ändå var kraftigt kringskuren, så kan man undra hur många regelrätta justitiemord som gjordes mot människor i det fattiga torparparets situation?

Denna typ av skenrättegångar och justitiemord på 1820- och 30-talen var likväl bara en av de metoder som den svenska statsmakten försökte skydda sig själv mot den allmänna samhällsutvecklingen. En anda som det finns paralleller till i vår egen tid. Vi kommer att återkomma till detta på gränsfararebloggen.

Öland genom författaren Karl Kullbergs ögon

”Näppeligen torde man inom Sverige finna någon ruin mer naturskön, mer ädel i sitt förfall, än Borgholms slott. Från en klippa, som störtar lodrätt i havet, speglar den sina, ännu i deras förstöring sköna, arkitektoniska former i Kalmar sunds djupblåa vatten. För seglaren är denna ruin redan i fjärran ett sjömärke och även för vallfärdaren på kalmarstranden skymtar, där ekskogen glesnar och sundet glänser fram, den gamla borgen, tronade på sin vördnadsbjudande höjd.”

Så börjar Karl Kullbergs essä om Borgholms slott och Ölands historia, precis som i hans roman ”En sommar i Småland” blir det en inträngande skildring där historiens intressantaste detaljer och perspektiv framställs. Kärleken till denna landsända som Kullberg låter skina igenom precis som i smålandsromanen tar många riktningar. Umbärandena för ölänningarna när pålaga läggs på pålaga och hur de idogt överkommer hindren, hur hans ord ger landskapsvyerna liv och de historiska tillbakablickarna berättas utifrån lokalbefolkningens perspektiv. Som ögonvittne är Kullberg likväl allra intressantast, han skriver följande:

”Den 2 juli 1845 besökte jag senast Borgholm. Den gamla borgen erbjöd då, för första gången kanske på årtionden, en livlig, glad och leende anblick. Ett par hundra ynglingar, alla i vita mössor, alla glada och upprymda, rörde sig i muntra flockar kring borggården eller låg, i brokiga grupper, på dess mjuka gräsmatta. (…) Talrika åskådare och åskådarinnor från staden och den närliggande bygden hade grupperat sig i slottsfönstren och såg därifrån ner på det livliga vimlet nedanom dem. (…) Det var Uppsala studenter, som, på deras sjötåg från Köpenhamn, gjort holmgång vid Borgholm. Det var hoppet, som gästade minnets salar.”

Denna bildrika beskrivning skulle likaväl kunna vara hämtad från nutid, då den gamla ruinen på det öländska Alvaret är skådeplats för mängder av konserter under sommartid. Likväl alla hade inte samma entusiasm för denna öppenhet, exempelvis Arvid Ahnfelt, redaktören till boken som essän om Borgholms slott finns med i, skriver i en fotnot:

”Den karaktär av allmänning för både människor och boskap, som på Karl Kullbergs tid synes ha rått inom den minnesrika borgruinen, är numera dess bättre upphävd, efter det nämligen prins Oskar (senare kung Oskar II), vid ett besök i Borgholms slott drog försorg om slottsportarnas tillstängande samt annan tillsyn.”

Det ovan sagda är ett lysande exempel på de attityder och handlande som Karl Kullberg ägnade en stor del av sitt liv åt att bekämpa.

En sommar i Småland – ädel berättarkonst från ett ögonvittne

”Det är inte varje dag man träffar en frände, ibland kan det ta månader och år innan man finner någon som gör verklig skillnad. Och så händer det, i detta fall var det en genial men helt bortglömd 200-åring, en gränsfarare som stod upp för de svaga i samhället och samtidigt gick i tvekamp med pompösa skribenter och andra auktoriteter, och ändå var välsedd i de finaste kretsarna i Stockholm. Han var en man med tillträde till alla salonger, vilket väckte både beundran och avund. Likväl, efter hans första stora resa genom Europa 1842, 29 år gammal, verkar han inte bara kommit hem mera världsvan och belevad, han verkar också ha tröttnat på sällskapslivet i societeten, och flyttade kort efter hemkomsten till Kalmar. Han hade redan i slutet av 1830-talet tjänstgjort som häradshövding på den småländska landsbygden och hans kärlek till den småländska myllan och smålänningarna skiner gång på gång igenom i hans författarskap.”

Utdrag från förordet till romanen ”En sommar i Småland” av Karl Kullberg

I romanen ”En sommar i Småland” vandrar författarens penna genom alla tänkbara miljöer på den småländska landsbygden i missväxtens år 1846. In i fattigdomens fördjupade armod och alla orättvisor som följer i dess fotspår till överflödet som de som profiterar på olyckan vältrar sig i. Vid sidan av djupgående samhällsanalys, inspirerande berättarkonst var Kullberg också en estetisk ordkonstnär, vilket inte minst ges utryck när han beskriver de vackra sidorna i livet på den småländska landsbygden. Låt oss därför avsluta med ett utdrag från romanen ”En sommar i Småland” för att få ett smakprov från nyutgåvan, detta av en av den svenska litteraturhistoriens främsta författare Karl Kullberg. Så här beskriver han huvudpersonens bakgrund, där läsaren inte bara får en inblick i hans historia utan även psykologi:

“Segerstjerna hade redan varit några år i tjänst och förvärvat ryktet av en ej oskicklig officer och en högst besynnerlig människa, då han för första gången såg fröken Strålkrona. Mannen har ofta svårt att inom sig bestämma huruvida hans känsla för en kvinna är tycke eller verklig passion. Misstagen har därav varit mångfaldiga. Segerstjerna bedömde den känsla han snart upplevde för fröken Cecilia Strålkrona såsom ett tycke. Han tog den till att börja med ganska lätt. Han såg i den en rosensky som purpurfärgade den enformiga tunga himlen i hans liv, ett flyktigt skimmer och ingenting annat. Men han fann snart att han bedragit sig. Den ljuva bilden av »henne» lekte ständigt i hans fantasi. Den lämnade honom inte ens då han förde paraden och tränade rekryter. Hon var hans Valkyria i krigslekarna, hans Egeria då han vid sina böcker drack ur vishetens källa. Han friade.
En rik arvtagare och vacker karl får i allmänhet inte gärna avslag. Men här mötte kärleken kärlek. De hade växlat hjärtan innan de växlade ringar. Nu öppnade sig för den stackars enslingen en tid av ljuva drömmar och ännu ljuvare verklighet. Bilden av hans fästmö fyllde all den tomhet han förut känt i livet. Glädjen blomstrade åter upp på hans läppar, tändes åter i hans blickar. Den tyste slutne misantropen blev vältalig då han talade om eller inför sin brud. Men denna sällsamma period blev inte långvarig. En våldsam feber slet efter några få dagars kamp bruden ur brudgummens armar.
Man väntade förtvivlade utbrott från denne senares sida. Man fruktade självmord, och följde honom vakande i spåren. Men han reste sig snarare än någon kunde förmoda ur sin sorg. I stället för att begrava sig i sina minnen närmade han sig mera än någonsin sina kamrater. Han började ta plats i deras muntra gillen. Den djupt sårade behövde bedövande medel. Han reste utomlands, genomströvade halva Europa, jagade från rike till rike, från stad till stad. Han försökte att genom de yttre intryckens ständiga växling bringa kvalen i sitt inre till tystnad. Han vann även ett slags lugn, konstlat eller verkligt, är svårt att avgöra, kanske lite av varje. Han hade till och med ögonblick då han var blixtrande glad. Men i denna glädje låg något krampaktigt, en ansträngning som gjorde dess naturlighet tvivelaktig. Han omfattade med en slags begärlighet att vid alla tillfällen anslås och hänryckas av den bildande konstens mästerstycken, av teaterns fängslande illusioner. I glansen av dem ljusnade åtminstone ögonblickligt hans mörka grubblerier, och de tjugofem åren, det glada oberoendet, ungdomen och rikedomen tog ut sin rätt.”

Romanen som både andas tidlöshet och historia finns nu tillgänglig i nyutgåva både i tryckt version och ebok, och är synnerligen läsvärd inte minst så här i sommartid.

Mark Twains essä om konsten att berätta en historia

Mark Twains författarskap är till stora delar tidlöst, orden äger tyngd och finner ny näring genom decennier och sekler. Exempelvis inleds novellsamlingen Gränsfarare som är utgångspunkten för denna blogg med ord från hans flyhänta penna. Nedan följer Mark Twains essä “How to tell a story” i sin helhet som här är översatt till svenska under titeln ”Konsten att berätta en historia”.

Konsten att berätta en historia

Den humoristiska berättelsen en amerikansk utveckling.
— Dess skillnad från komiska och vitsiga berättelser.

av Mark Twain

Jag hävdar inte att jag kan berätta en historia som den borde berättas. Jag bara hävdar att jag vet hur en historia borde berättas, för jag har nästan dagligen varit i sällskap med de främsta experterna inom berättarkonsten i många år.

Det finns flera sorters berättelser, men bara en svår typ – den humoristiska. Jag kommer att tala huvudsakligen om den. Den humoristiska berättelsen är amerikansk, den komiska berättelsen är engelsk, den vitsiga historien är fransk. Den humoristiska berättelsen är beroende av dess effekter, alltså av sättet att berätta; den komiska berättelsen och den vitsiga historien är beroende av innehållet och frågorna den tar upp.

Den humoristiska berättelsen kan spinnas ut i stor längd och kan vandra runt så långt som det behagar, och har ingen särskild destination; medan komiska och vitsiga historier måste vara korta och avslutas med en punkt. Den humoristiska berättelsen bubblar försiktigt runt, de andra briserar.

Den humoristiska historien är helt och hållet ett konstverk – hög och känslig konst – och bara en konstnär kan berätta den; men ingen konst är nödvändig för att berätta komiskt eller vitsigt; vem som helst kan göra det. Konsten att berätta en humoristisk berättelse kräver förståelse, jag menar av det muntliga ordets kraft, inte det tryckta och det skapades i Amerika, och har blivit kvar hemmavid.

Den humoristiska berättelsen berättas allvarligt; berättaren gör sitt bästa för att dölja det faktum att han överhuvudtaget misstänker att det är något roligt med den. Men berättaren av den komiska historien berättar i förväg att detta är en av de roligaste sakerna han någonsin har hört, och berättar ivrigt glädjefyllt och är den första personen att skratta när han kommer igenom. Ibland, om han har haft god framgång så är han så glad att han kommer att upprepa “kärnpunkten” och låta sin blick svepa från ansikte mot ansikte i publiken samlandes applåder, och sedan upprepa den igen. Det är patetisk att se.

Mycket ofta, naturligtvis, slutar den vandrande och osammanhängande humoristiska berättelsen ändå med en kärnpunkt, en punkt, en skräll eller vad du än vill kalla det. Då måste lyssnaren vara uppmärksam, för i många fall kommer berättaren att avleda uppmärksamhet från kärnpunkten genom att lägga fram den på ett noggrant avslappnat och likgiltigt sätt, med förevändning att han inte vet att det är en kärnpunkt.

Artemus Ward använde det där tricket en hel del; då när publiken slutligen förstod skämtet såg han upp oskyldigt överraskad, som om han undrade vad de hade funnit att skratta åt. Dan Setchell använde det före honom, Nye och Riley och andra använder det idag.

Men berättaren av den komiska berättelsen försöker inte dölja kärnpunkten; han snarare ropar det till dig – varje gång Och när han trycker det, i England, Frankrike, Tyskland och Italien, kursiverar han det, sätter några skrikiga utropstecken efter det, och ibland förklarar det inom parentes. Allt detta är mycket deprimerande och gör att man vill avstå från skämt och härleda till ett bättre liv.