Konsten att använda litteraturhistorien som drivkraft i ett nutida drama

Dante Alighieris visar vägen genom skärselden, helvetet och paradiset i La Divina Comedia, Den Gudomliga Komedin, är en av litteraturhistoriens mest framstående verk och har varit en betydande inspiration till mängder av författare och läsare. Exempelvis den sista novellen i Gränsfarare med titeln Fyrtornet har hämtat inspiration från Dante. Ett av de mest citerade styckena i Dantes gudomliga komedi lyder enligt följande:

”Helvetets mörkaste platser är reserverade för dem som förbehåller sig neutrala i tider av moralisk kris.”

Detta kan betyda yttre samhälliga så väl som inre personliga kriser, men ofta en kombination. I denna anda använder Dan Brown, författaren till bland annat Da Vinci-koden, Dantes mästerverk som drivkraft i sin bok Inferno, där filmen utifrån boken nu finns på Netflix. Man kan likväl konstatera den eviga sanningen att trots Tom Hanks enastående rolltolkning av huvudpersonen Robert Langdon, så är boken bättre än filmen. För bokformatet har alltid ett försprång eftersom utifrån det bygger man sina egna bilder utifrån författarens ord, medan filmen har en mer passiviserande natur. Den digitala tekniken har vid sidan av detta alla förutsättningar att vara en betydande drivkraft för en renässans för bokformatet, läs mer om nästa generations eBöcker här.

Novellen Fyrtornet i Gränsfarare som nämndes ovan har en mer filosofisk koppling till La Divina Comedia, vilket kan skönjas i följande ord:

”Snäckskal krasar under fötterna. Blodspår i sanden, är dock inte säker på var de kommer ifrån, blickar åter upp mot fyren på toppen av klippan, där finns lä att få. Illamåendet saktar stegen. För mindre än en timme sedan varför gjorde den inte sitt jobb då?”

Dantes vandring från 1300-talet var banbrytande på flera sätt. Det var det första längre verket som skrevs på italienska, inte latin som brukligt var. Vissa tider har boken varit helt bortglömd, men som alla mästerverk har den under andra tider fortsatt sätta sin prägel och inspiration.

Förebilden för demokrati och frihet i industrisamhällets barndom– Ögonvittnen berättar

Författares sökande efter frihet och förebilder för mänsklig utveckling är tidlös. I mitten av 1800-talet under industrisamhällets pionjärår var Schweiz en sådan plats som författare och andra resande vallfärdade till. En av dem var Karl Kullberg vars resa genom Schweiz började vid den franska gränsen och avslutades med en längre vistelse i Lausanne. Allt finns beskrivet i boken ”En reseskildring från Europa 1842”. Fjorton år senare besökte Fredrika Bremer landet och hon inleder sin betraktelse på följande sätt:

”Det är ett litet land, beläget — så där i hjärtat av Europa; dess omkrets är ringa, och ringa är dess folkmängd i förhållande till de mäktiga staters som omge det, Frankrike, Tyskland, Italien; men dess berg är högst av alla Europas, och väldiga floder ha där sitt ursprung. Dess folk, ett herdefolk, har gått främst i kampen för folkens högsta skatter: politisk frihet och samvetsfrihet. Genom berg och dalar, genom olikhet i folkstammar, tungomål och religionsbekännelser åtskilt i flera folkfamiljer och stater, är detta folk av många folkslag dock ett i kärlek för friheten och för det gemensamma fosterlandet — det lilla Schweiz. Och över de i seder, språk och kyrka skilda staterna råder, med magiskt förenande, förbindande makt, ett ord, ett namn, lika gällande för dem alla; — de kalla sig Edsförbundna. När stridande element söndra dem för en tid, återförenas de uti detta. ”Sönderbunden” upplösas av de eviga — förbunden.

Jag befann mig i det lilla landet i början av sommaren 1856. — Liksom drömmande om våren, låg Djurgårdens sköna ekparker vid Stockholms fjärd, när jag lämnade dem, i slutet av maj. En grågrön slöja låg över den nordiska jorden. Två dagar senare, i Tyskland, fann jag sommar och hö på slag; men mycket regn och oändliga järnvägar tröttade mig så, att jag mer än en gång måste fråga mig: ”Månne jag icke är för gammal att företaga en längre resa? Vid en viss ålder torde man dock göra bäst i att bli stilla hemmavid!

Vid Neckars strand återsåg jag chevalier Bunsen; det var för mig en solstråle. Jag hade sett honom för få år sedan, såsom preussisk minister i London, och då nedtryckt av de politiska förvecklingar som inträtt, det blodiga, stora krig som han såg komma — det orientaliska, — lidande även till hälsan, så att jag med oro tänkte: ”han lever visst icke länge!” Bland vingårdarna vid Heidelberg återfann jag honom nu, men frisk, glad, ungdomlig, full av liv och arbetslust. Han syntes mig ha blivit tjugo år yngre. Han hade övergivit den diplomatiska banan och med full energi inträtt på den vetenskapliga litteraturens såsom kämpe för tankens och samvetets frihet i kyrka och stat. Han hade begynt stora och viktiga arbeten. Måtte han få tid och kraft att fullborda dem! — Allt hos honom, anlete, sinnesstämning, omgivning, ja, själva hans arbetsrum hade ett uttryck, och detta var — ljust.”

Historiska ögonvittnesskildringar som Karl Kullbergs och Fredrika Bremers med flera, i synnerhet med deras skarpa författarögon och överlägsna förmåga att berätta, är den ädlaste och intressantaste sättet för att dyka ner i historien. För historien handlar inte bara om händelser, årtal och dokument, den handlar atmosfär, samhällsmiljöer, känslor och människor. Det är just det som utgör det främsta medvärdet i dessa reseskildringar vid sidan av berättarkraften.

 

En berättelse om två städer

»Det var den bästa av tider, det var den sämsta av tider.» Så inleds Charles Dickens roman: ”A Tale of two Cities” från 1859. Detta mästerverk kom ut samma år som den filosofiska betraktelsen ”On Liberty” (”Om friheten” svensk översättn.) av John Stuart Mill som fick en sådan genomgripande inverkan på den fortsatta samhällsutvecklingen. Där Mill beskriver en vision för en godartad humanistisk samhällsutveckling som utgår från individen, fokuserar Dickens på problemet att där många ser möjligheter, ser andra enbart risker. I så motto är graden av välmående väldigt ojämlikt fördelad. För när rädslan är drivkraften vänder man gärna ryggen åt framtiden och alltför ofta söker sig tillbaka till nostalgins skenbara trygghet. En strävan som alltför ofta har en tendens att hamna i något av historiens mörkaste rum.

Charles Dickens inledningsstycke av ”A Tale of two Cities” är verkligen ett tidlöst mästerverk, och kunde vara en betraktelse från vår egen tid:

»It was the best of times,
it was the worst of times,

it was the age of wisdom,
it was the age of foolishness,

it was the epoch of belief,
it was the epoch of incredulity,

it was the season of Light,
it was the season of Darkness,

it was the spring of hope,
it was the winter of despair,

we had everything before us,
we had nothing before us,

we were all going direct to Heaven,
we were all going direct the other way—

in short, the period was so far like the present period, that some of its noisiest authorities insisted on its being received, for good or for evil, in the superlative degree of comparison only.»

Detta i en värld där all forskning visar att jordens befolkning generellt får det allt bättre, och att utvecklingen verkligen har tagit betydande språng framåt. Samtidigt finns det de som i högt tonläge vill driva på teknik-, miljö-, social- och annan utveckling utan att sätta människan i centrum för utvecklingen. Författaren Karl Kullberg beskriver samma fenomen från sitt 1800-talsperspektiv med följande ord i sin reseskildring från Europa 1842:

»Den allmänna jäsningsanda, som i detta ögonblick genomgår Europa, skaffar sig allt mera och mera luft, ty det ligger i sakens natur, att en hel tidsandas strävande framåt icke skall kunna motarbetas varken av dem, som står i portgången och ropa över tidens murkenhet, eller av ett ”tiers parti”, dessa amfibier, som vilja allt och kunna intet.» Karl Kullberg

Dickens, Mill och Kullberg identifierade problemen i en progressiv omvandling och fann även utgångspunkten till lösningen. Idag kallas managementmetoden Design Thinking. Mer om denna metod kan läsas i boken ”Learning Design in Practice for Everybody”.

 

 

En sommar i Småland – ädel berättarkonst från ett ögonvittne

”Det är inte varje dag man träffar en frände, ibland kan det ta månader och år innan man finner någon som gör verklig skillnad. Och så händer det, i detta fall var det en genial men helt bortglömd 200-åring, en gränsfarare som stod upp för de svaga i samhället och samtidigt gick i tvekamp med pompösa skribenter och andra auktoriteter, och ändå var välsedd i de finaste kretsarna i Stockholm. Han var en man med tillträde till alla salonger, vilket väckte både beundran och avund. Likväl, efter hans första stora resa genom Europa 1842, 29 år gammal, verkar han inte bara kommit hem mera världsvan och belevad, han verkar också ha tröttnat på sällskapslivet i societeten, och flyttade kort efter hemkomsten till Kalmar. Han hade redan i slutet av 1830-talet tjänstgjort som häradshövding på den småländska landsbygden och hans kärlek till den småländska myllan och smålänningarna skiner gång på gång igenom i hans författarskap.”

Utdrag från förordet till romanen ”En sommar i Småland” av Karl Kullberg

I romanen ”En sommar i Småland” vandrar författarens penna genom alla tänkbara miljöer på den småländska landsbygden i missväxtens år 1846. In i fattigdomens fördjupade armod och alla orättvisor som följer i dess fotspår till överflödet som de som profiterar på olyckan vältrar sig i. Vid sidan av djupgående samhällsanalys, inspirerande berättarkonst var Kullberg också en estetisk ordkonstnär, vilket inte minst ges utryck när han beskriver de vackra sidorna i livet på den småländska landsbygden. Låt oss därför avsluta med ett utdrag från romanen ”En sommar i Småland” för att få ett smakprov från nyutgåvan, detta av en av den svenska litteraturhistoriens främsta författare Karl Kullberg. Så här beskriver han huvudpersonens bakgrund, där läsaren inte bara får en inblick i hans historia utan även psykologi:

“Segerstjerna hade redan varit några år i tjänst och förvärvat ryktet av en ej oskicklig officer och en högst besynnerlig människa, då han för första gången såg fröken Strålkrona. Mannen har ofta svårt att inom sig bestämma huruvida hans känsla för en kvinna är tycke eller verklig passion. Misstagen har därav varit mångfaldiga. Segerstjerna bedömde den känsla han snart upplevde för fröken Cecilia Strålkrona såsom ett tycke. Han tog den till att börja med ganska lätt. Han såg i den en rosensky som purpurfärgade den enformiga tunga himlen i hans liv, ett flyktigt skimmer och ingenting annat. Men han fann snart att han bedragit sig. Den ljuva bilden av »henne» lekte ständigt i hans fantasi. Den lämnade honom inte ens då han förde paraden och tränade rekryter. Hon var hans Valkyria i krigslekarna, hans Egeria då han vid sina böcker drack ur vishetens källa. Han friade.
En rik arvtagare och vacker karl får i allmänhet inte gärna avslag. Men här mötte kärleken kärlek. De hade växlat hjärtan innan de växlade ringar. Nu öppnade sig för den stackars enslingen en tid av ljuva drömmar och ännu ljuvare verklighet. Bilden av hans fästmö fyllde all den tomhet han förut känt i livet. Glädjen blomstrade åter upp på hans läppar, tändes åter i hans blickar. Den tyste slutne misantropen blev vältalig då han talade om eller inför sin brud. Men denna sällsamma period blev inte långvarig. En våldsam feber slet efter några få dagars kamp bruden ur brudgummens armar.
Man väntade förtvivlade utbrott från denne senares sida. Man fruktade självmord, och följde honom vakande i spåren. Men han reste sig snarare än någon kunde förmoda ur sin sorg. I stället för att begrava sig i sina minnen närmade han sig mera än någonsin sina kamrater. Han började ta plats i deras muntra gillen. Den djupt sårade behövde bedövande medel. Han reste utomlands, genomströvade halva Europa, jagade från rike till rike, från stad till stad. Han försökte att genom de yttre intryckens ständiga växling bringa kvalen i sitt inre till tystnad. Han vann även ett slags lugn, konstlat eller verkligt, är svårt att avgöra, kanske lite av varje. Han hade till och med ögonblick då han var blixtrande glad. Men i denna glädje låg något krampaktigt, en ansträngning som gjorde dess naturlighet tvivelaktig. Han omfattade med en slags begärlighet att vid alla tillfällen anslås och hänryckas av den bildande konstens mästerstycken, av teaterns fängslande illusioner. I glansen av dem ljusnade åtminstone ögonblickligt hans mörka grubblerier, och de tjugofem åren, det glada oberoendet, ungdomen och rikedomen tog ut sin rätt.”

Romanen som både andas tidlöshet och historia finns nu tillgänglig i nyutgåva både i tryckt version och ebok, och är synnerligen läsvärd inte minst så här i sommartid.

Mark Twains essä om konsten att berätta en historia

Mark Twains författarskap är till stora delar tidlöst, orden äger tyngd och finner ny näring genom decennier och sekler. Exempelvis inleds novellsamlingen Gränsfarare som är utgångspunkten för denna blogg med ord från hans flyhänta penna. Nedan följer Mark Twains essä “How to tell a story” i sin helhet som här är översatt till svenska under titeln ”Konsten att berätta en historia”.

Konsten att berätta en historia

Den humoristiska berättelsen en amerikansk utveckling.
— Dess skillnad från komiska och vitsiga berättelser.

av Mark Twain

Jag hävdar inte att jag kan berätta en historia som den borde berättas. Jag bara hävdar att jag vet hur en historia borde berättas, för jag har nästan dagligen varit i sällskap med de främsta experterna inom berättarkonsten i många år.

Det finns flera sorters berättelser, men bara en svår typ – den humoristiska. Jag kommer att tala huvudsakligen om den. Den humoristiska berättelsen är amerikansk, den komiska berättelsen är engelsk, den vitsiga historien är fransk. Den humoristiska berättelsen är beroende av dess effekter, alltså av sättet att berätta; den komiska berättelsen och den vitsiga historien är beroende av innehållet och frågorna den tar upp.

Den humoristiska berättelsen kan spinnas ut i stor längd och kan vandra runt så långt som det behagar, och har ingen särskild destination; medan komiska och vitsiga historier måste vara korta och avslutas med en punkt. Den humoristiska berättelsen bubblar försiktigt runt, de andra briserar.

Den humoristiska historien är helt och hållet ett konstverk – hög och känslig konst – och bara en konstnär kan berätta den; men ingen konst är nödvändig för att berätta komiskt eller vitsigt; vem som helst kan göra det. Konsten att berätta en humoristisk berättelse kräver förståelse, jag menar av det muntliga ordets kraft, inte det tryckta och det skapades i Amerika, och har blivit kvar hemmavid.

Den humoristiska berättelsen berättas allvarligt; berättaren gör sitt bästa för att dölja det faktum att han överhuvudtaget misstänker att det är något roligt med den. Men berättaren av den komiska historien berättar i förväg att detta är en av de roligaste sakerna han någonsin har hört, och berättar ivrigt glädjefyllt och är den första personen att skratta när han kommer igenom. Ibland, om han har haft god framgång så är han så glad att han kommer att upprepa “kärnpunkten” och låta sin blick svepa från ansikte mot ansikte i publiken samlandes applåder, och sedan upprepa den igen. Det är patetisk att se.

Mycket ofta, naturligtvis, slutar den vandrande och osammanhängande humoristiska berättelsen ändå med en kärnpunkt, en punkt, en skräll eller vad du än vill kalla det. Då måste lyssnaren vara uppmärksam, för i många fall kommer berättaren att avleda uppmärksamhet från kärnpunkten genom att lägga fram den på ett noggrant avslappnat och likgiltigt sätt, med förevändning att han inte vet att det är en kärnpunkt.

Artemus Ward använde det där tricket en hel del; då när publiken slutligen förstod skämtet såg han upp oskyldigt överraskad, som om han undrade vad de hade funnit att skratta åt. Dan Setchell använde det före honom, Nye och Riley och andra använder det idag.

Men berättaren av den komiska berättelsen försöker inte dölja kärnpunkten; han snarare ropar det till dig – varje gång Och när han trycker det, i England, Frankrike, Tyskland och Italien, kursiverar han det, sätter några skrikiga utropstecken efter det, och ibland förklarar det inom parentes. Allt detta är mycket deprimerande och gör att man vill avstå från skämt och härleda till ett bättre liv.


 

Amos Oz om konsten att skriva och en kur för fanatiker

Författaren Amos Oz beskriver sin barndom som i en atmosfär av Tolstojs filosofi och en daglig konflikt, och ur detta föddes hans skrivande. Staden han växte upp i var då en av de mest kosmopolitiska städerna i världen med tyska, armeniska och judiska kvarter, en grekisk och en amerikansk koloni, och så arabiska stadsdelar. Oz beskriver det som löst sammansatta grannskap under hans barndoms 1940-tal där spänningar förekom men inget våld. Staden där författaren växte upp var Jerusalem till vilken hans föräldrar under 1930-talet lyckats fly från det av nazism och andra judeförföljelser härjade Europa. I den ständigt aktuella boken ”Hur man botar en fanatiker och om att skriva”  levererar Amos Oz ett recept för att lyckas med titelns antydan.

Han skriver: ”Likriktning och konformism, längtan efter att höra hemma någonstans och lusten att få alla andra att också göra det, kan mycket väl vara den mest spridda om än inte den farligaste formen av fanatism.” Adderar man sedan personkult, totalitär ideologi, och/eller religiös fundamentalism till denna stinkande bruna soppa då har man några av fanatismens främsta ingredienser.

Oz har här som sagt en kur för att vaccinera mot fanatismen fast det är likväl en långsamt verkande medicin som består i att använda humor och fantasi. Eftersom det har egenskaper som öppnar upp gränser och sinnen, och verkar på flera nivåer i direkt kontrast till fanatismen. Litteraturen kan här vara en källa, även om den också i bjärt kontrast kan användas som propagandaskrift för nationalistiskt självförhärligande och annan extremism, Amos Oz skriver:

”Shakespeare kan vara till stor hjälp. Varje form av extremism och fanatism, varje kompromisslöst korståg slutar hos Shakespeare antingen i tragedi eller komedi. Fanatikern är aldrig lyckligare eller mer tillfredsställd i slutet, han är antingen död eller också har han blivit ett skämt. Det är en bra vaccination.”

I novellen ”Krigare” i novellsamlingen ”Gränsfarare” finner läsaren nya perspektiv på Amos Oz kur mot fanatismen. Den innehåller för att citera från novellen: ”Livets alla vackra nyanser ackompanjerat med krigets svarta natt.”

Bokutgivning som en källa till framgång Del 3 – Dagens utveckling

De två föregående delarna om bokutgivning hämtade mestadels inspiration från bokbranschens omvandling vid industrisamhällets födelse där en av förgrundsgestalterna var Lars Johan Hierta. En annan, men som idag är mindre känd var Karl Kullberg, som bland mycket annat förfasades över det nya massmedielandskapets snuttifiering och menade att litteraturen var den kraft som skulle fungera som motpol. Hans böcker under 1840-talet och hans eget litterära magasin Freja är hans bidrag i denna kamp. Idag i den digitala tidsåldern är det lätt att le lite åt hans kritik när man läser artiklar från denna tiden och jämför med dagens alster. Där idag alltför ofta vikten ligger på rubriken och innehållet är ett bihang i en aldrig sinande medieflod. Precis som på Kullbergs tid är bokens format en möjlig motpol i denna utveckling, men hur utvecklas detta i grunden uråldriga format i den digitala tidsåldern?

Den tryckta boken är på intet sätt död, men utvecklingen av boken idag sker i digitala format. Där den första generationen kan ses som bestående av ljudböcker och enklare interaktiva lärmaterial först på kassett senare på CD. Den andra generationen utvecklades i samband med webbens framväxt där distributionen av böcker förbättrades radikalt. Både ljudböcker och textbaserade eböcker var likväl till största delen fortfarande digitala kopior av dess mer fysiska föregångare. Detta trots att tekniken erbjöd så mycket mer möjligheter och kan vara betydligt mer aktiverande. Läsa och lyssna kan nämligen kompletteras med integrerade handfasta aktiviteter med möjlighet till avancerad feedback. Med andra ord, fungerar den nya tredje generationens digitala böcker inte bara som en källa för inspiration och kunskapsutveckling, utan innebär även möjlighet att handfast utveckla färdigheter och kreativitet.

Det var i denna anda vi började utveckla plattformen Storyteller On eLearningworld (SOE) för att producera interaQtive books. SOE innehåller bland annat möjligheten att inkludera mekanismer för gamification. Därutöver finns interaktiva moduler där direkt feedback som tidigare inte enbart kan appliceras på svar på flervalsfrågor utan även på löpande text bland mycket annat. Interaktiva videos, muntliga svar till muntliga frågor från boken med feedback, och bildcentrerade aktiviteter finns också tillgängliga bland mycket annat. Den nya generationens digitala böcker är med denna mycket korta introduktion ett format för att direkt utveckla olika kompetenser och kreativitet. Där dess interaktiva dialogiserande och diagnosticerande approach skapar ett betydande mervärde i jämförelse med tidigare generationer digitala böcker.

Relaterad bok i ämnet:

Bokutgivning som en källa till framgång Del 2

Författaren Karl Kullberg skrev 1844 följande om hur Lars Johan Hierta förändrade förlagsbranschen:

”Han (Hierta) är, i bredd härmed, Sveriges störste bokförläggare, och Svenska Litteraturen står i verklig tacksamhet till honom för den höjning han givit åt de förut ytterligt låga författararvodena. Nu betalas de bättre och mera omtyckta svenska originalförfattarnas arbeten med 100 franker för tryckt ark; Balzac t. ex. har, för de flesta av sina skrifter, fått nöja sig med denna summa fördubblad. Således, då folkmängden förhåller sig, som ett till tio, förhålla sig författararvodena, som ett till två – ett ganska hedrande resultat för den mindre, men mera läsande nationen.” Karl Kullberg (1844)

En annan innovation som Hierta genomförde vid sidan av de tekniska som beskrevs i första delen av detta blogginlägg var de framgångsrika satsningarna på att översätta utländsk litteratur och sedan bidra till att öka läsandet genom att sätta priset lågt. Detta i ett land där folkskolereformen var två år gammal när Karl Kullberg skrev ovanstående, och tidigare läsandet bland gemene man hade bestått av studier av bibeln inför de återkommande husförhören, och på grund av kyrkans i allmänhet starka ställning vid denna tid. Med denna bakgrund kan man säga att Lars Johan Hierta starkt bidrog till att sätta omvärldens perspektiv i händerna på kunskapstörstande medborgare, vars land vid början av Hiertas verksamhet tillhörde de fattigaste i Europa. Men som genom industrialismen kom att resa sig ur fattigdomen och bli en av de mest välmående och öppna nationer, och detta baserades på bejaka innovation för effektiv produktion, handelsutbyte och senare också invandring.

Hierta beskriver i sin självbiografi framgången med denna satsning på utländska författare med följande ord:

”De första arbeten som utskickades i världen var av Washington Irving, Walter Scott, Edvard Lytton Bulwer, och amerikanen Fenimore Cooper, och de första måste omtryckas och det hela gav god förtjänst i flera år.”

Likväl förlagsverksamheten skapade även mycket huvudbry och hot, vid flera tillfällen mot Hiertas person, i kampen mellan de bakåtblickande och de framåtsträvande. I sanning kunde hans verksamhet ha blivit mycket kort, vilket man bland mycket annat kan läsa i hans självbiografi.

Idag stöps åter bokutgivningen om i sina grundvalar, för att återknyta till Kullbergs ord om hur Hierta bidrog till höjda författararvoden så rapporterade bokbranschens främsta magasin i Sverige, Boktugg, för några dagar sedan om ett nytt brittiskt förlag, DML, som betalar romanförfattare per månad under arbetet med sina verk. Därtill erbjuder förlaget kurser under arbetet för bästa möjliga utfall.  Ersättningen ligger på cirka 20 000 kronor (£2000). När alla kostnader har betalts får sedan författaren 50% av vinsten. Likväl, testerna för att bli antagen är omfattande och inledningsvis omfattar denna möjlighet att förverkliga sina författardrömmar tio platser.

Bokutgivning som en källa till framgång

År 1829 köpte Lars Johan Hierta ett boktryckeri, vilket kan ses som starten på hans entreprenöriella bana, och samtidigt startade han sin förlagsverksamhet (något år efter det grundades även Aftonbladet). Redan fyra år senare konkurrerade han om första platsen i förlagsvärlden i Stockholm med P.A. Nordstedts & Söner. Hemligheten till framgångarna kan spåras i följande ord från en av hans levnadstecknare:

”Han förstod den svåra konsten, att för litet ge mycket och ändå vinna därpå.”

Detta gjordes möjligt tack vare Hiertas ständiga vision om att förändra och förbättra, och innovationerna vid denna tid fanns ofta att finna i Europa. Under sina sommarresor spanade han ständigt efter intryck och teknik som kunde förbättra hans förlagsaffär. Som 1833 när han importerade den första maskinpressen i Sverige från England, och 1838 när han köpte en stereotyperingsuppfinning från Frankrike, och böckerna liksom Aftonbladet fick en ny unik stil. Även med trycksvärtan kom Hierta att starta produktion i Sverige efter nya spaningar nere på kontinenten. På så sätt tog förlagsverksamheten ett stort språng in i den nya tiden med ny hårdvara i form av tryckpressen, ”mjukvara” med trycksvärtan, och unika designmöjligheter. Detta är tre hörnstenar för omvandlingen av bokutgivning även i den digitala tidsåldern.

Likväl är det nu precis som då innehållet som är grunden för framgången. Ett av koncepten Hierta arbetade efter var att översätta utländska författare och sedan sälja böckerna till överkomligt pris. Bland de författare som efter några år ingick i Hiertas utgivning var Walter Scott, Charles Dickens och dansken Bernhard Severin Ingemann. Svenska författare som gavs ut var bland annat Karl Kullberg och då hans reseskildring från Europa 1842 som nu finns i nyutgåva, Carl Johan Love Almqvist om vilken Hierta berättar i sin självbiografi hur han hjälpte fly från landet, och ytterligare en av svenska litteraturhistoriens förgrundsgestalter som enligt hans egna ord var hans personliga favorit, och många andra. När han sålde sin förlagsverksamhet året innan han avled 1872 fanns 750 skrifter från hans förlag.

 

Konsten att göra vetenskap till ett litterärt äventyr

I läsandets stund av Dan Browns senaste roman ”Begynnelse” eller ”Origins” på engelska som är en bättre titel, men svåröversatt till svenska, så är det lätt att förstå varför böckerna om Robert Langdon har blivit så populära. Handlingen tilldrar sig åter i Europa, närmare bestämt i Spanien, och återigen består intrigen av den eviga konflikten mellan vetenskap och religion. Författarens research bakom även denna bok är massiv och äger rum på verkliga ofta kända platser med start i Bilbaos Guggenheim Museum för modern konst. En plats religions- och symbolforskaren Langdon inte känner sig helt hemmastadd i. Och där tar äventyret vid tillsammans med en underskön kvinna vid namn Ambra Vidal och en AI (artificiell intelligens), som Brown beskriver som ”Siri på steroider”.

Dan Browns storhet ligger förutom att få det djuplodade vetenskaps- och kunskapsinnehållet intresseväckande och drivande, även hans enkla men samtidigt gripande skrivkonst. Han vägrar släppa läsaren utan ”tvingar” denne vidare i handlingen. På liknande sätt och med samma glöd i pennan finner man i Karl Kullbergs briljanta författarskap. Inte minst i hans reseskildring på sin väg genom Europa som tilldrar sig 1842. I denna får läsaren ta del av observationer på plats om olika städers folkliga kynnen, storpolitikens förgrundsgestalter vid denna tid, museibesök liksom vandringssägner från olika destinationer. Det sistnämnda blir som Dan Browns berättande fast i kortformat där Kullberg på liknande sätt fängslar läsaren med sin estetiska prosa och unika lättillgängliga berättarkonst.

Ett exempel är från besöket i Milano där titeln på berättelsen eller skizzen, som Kullberg kallar sina litterära utvikningar, är ”La Dame Noire”. Där intrigen kretsar kring en ung kvinnas väg till position och makt. I vanlig ordning anlägger Kullberg gränsfarareperspektiv där kampen mellan det gamla utnötta livsförnekande får ge plats för framtiden som ser helt annorlunda ut.

Denna kamp eller intrig är också en bärande del i Dan Browns böcker om Robert Langdon och där vetenskap, på platsen observationer, och historia vid sidan av stor berättarkonst leder vägen läsaren framåt.