Europeisk gemenskap nu och då: Humanism och hot

Förra året firade Europeiska Unionen 60-årsjubileum, nästa år är det 30 år sedan Berlinmuren föll. Stödet för den Europeiska Unionen ökar bland européerna, vilket i hög grad beror på at den till stor del har infriat sina löften om fred, utveckling och försvar av det öppna samhället över hela kontinenten. Samtidigt som vissa europeiska regeringar sätter sina egna maktanspråk före samtliga ovan nämnda tre delar som utgör grunden för demokratin.

På Lars Johan Hiertas och Karl Kullbergs tid var även då Europa relativt fredligt och präglat av utveckling och framtidstro. Ett statsförbund, en förlaga till EU, fungerade som medlare mellan nationerna, och frihandel eller åtminstone kraftigt minskade tullar förhandlades mellan europeiska nationer. På liknande sätt som idag EU förhandlar fram frihandelsavtal med nationer runt om i världen. Samtidigt var hotbilden mot de fria europeiska nationerna liknande som i vår tid, Lars Johan Hierta skriver i sin självbiografi:

”…att göra motarbetandet av Rysslands erövringspolitik till sitt förnämsta ögnamärke och högsta politiska uppgift, emedan vara eller icke vara därmed är sammanbunden.” Och han menar att Sverige ska använda sin röst och inflytande i det europeiska statsförbundet, och ”oavlåtligt arbeta på ett anti-ryskt system i Europa.” Det europeiska statsförbundet bröt senare istället samman och nationalismen började slå slag på slag med sin splittrande blodiga hand och förde Europa in i förödelsen av krig på krig.

I Karl Kullbergs reseskildring från Europa 1842 (som i sin första upplaga kom ut på Hiertas förlag) beskrivs detta ingående utifrån ett europeiskt perspektiv, både genom det författaren finner längs sin väg, men också genom ingående politiska och ekonomiska analyser av de platser han besöker och ledande personligheter och händelser.

Exempelvis skriver han med stor beundran om den parisiska teaterscenens främsta aktriser, Rachel, som var uppväxt på gatan och hade fått klara sig själv från unga år. När Kullberg besöker Paris är hon Frankrikes mest lysande och bäst betalda stjärna, han skriver: ”Hon hade trätt in som drottning för att berömmas som aktris. Hon var alltför van vid allmänhetens entusiasm för att därav bringas ur sin roll. Hon avbröt själv bifallsropen i det hon började dialogen.” Detta är även en bild av hur humanisten Karl Kullberg träder fram, människorna är alltid drivkraften i hans framställning, det är där källan till utveckling ligger, på gott och ibland på ont, för inspirationens och lärdomens skull.

Ur Hiertas självbiografi – Om falska nyheter på 1800-talet

Ur Hiertas självbiografi - Om falska nyheter på 1800-talet

Första numret av Aftonbladet 1830

Falska nyheter var även ett problem vid det fria ordets födelse i Sverige. Här följer en beskrivning ur Lars Johan Hiertas självbiografi, mannen som mer än andra bidrog till det fria ordets förverkligande, liksom från den biografi som senare utgavs som författades av Harald Wieselgren.

Genom idogt arbete och publicistisk glöd och med väl avvägda inlägg i riksdagen började Lars Johan Hiertas självpåtagna mission att ge avtryck i det svenska samhället. Både inrikes på vägen mot folklig representation i styrande församlingar, liksom ekonomisk liberalisering i form av ökad näringsfrihet och frihandel eller åtminstone lägre tullar. De ärkekonservativas reaktion lät inte vänta på sig och deras främsta hatobjekt var Aftonbladet men även Hierta som person. Försöken till indragningar av Aftonbladet under framförallt 1830-talet, som bland annat kan läsa om i Lars Johan Hiertas självbiografi som nu finns i nyutgåva, skapade huvudbry för grundaren, men stoppade aldrig dess utgivning. Senare när denna fortsatt betydande ansamling av försvarare av det gamla insåg att deras krumbukter inte fick avsedd verkan, började man istället använda sig av det fria ordet som vapen ofta med hotbilder och smädelser mot motståndaren liksom rena falska nyheter.

I Harald Wieselgrens biografi om Lars Johan Hierta ges följande beskrivning av angreppen, där övertonerna och desperationen och osakligheten påminner starkt om det obskyra politiska parti som äntrade Sveriges riksdag för åtta år sedan. Temat för de ärkekonservativa som Wieselgren citerade var framtiden och liberaliseringen av samhället, idag har vi facit på vad som verkligen hände i kontrast till deras vision.

»…i åtta tavlor visas Sveriges framtid, ”sådan radikalismen, ohejdad, skulle densamma bereda”. Första tavlan företer en ministär Anckarsvärd, Sprengtporten, Petré, Hans Johansson, Frölich med flera (Hierta hör till ”med flera”). ”Prästerna anbefallas att övertyga nationen om dess lycksalighet genom aftonbladsartiklar, som skall uppläsas från predikstolarna i stället för evangelium . . . Karolinska institutet förklaras för medicinsk fakultet”(!!)”och Barnängen blir rikets tredje högskola” (!) . . . . Påbud utfärdas, att Aftonbladet och Läsebibilioteket skall hållas i varje folkskola och i varje politisk klubb, av vilka en skall upprättas i varje by. Aftonbladet får därigenom 300 000 prenumeranter . . . . 1845 års tavla visar oss finansminister Lars Johan Hierta inför en ”folkvald” riksdag av sämsta beskaffenhet. De radikalas (läs liberalas) regering har gjort nöden i landet förfärlig. För att lindra den föreslår Hierta upprättande av offentliga spelhus och försäljning till England av Gotland, Karlskrona, Göteborg, Marstrand, Dannemora och Persbergs gruvor. Fastän med motvilja, så antager riksdagen förslaget . . . . 1846 är äktenskapet upplöst, kvinnor talar i riksförsamlingen . . . 1847, 48 härskar en fullkomlig skräckregering – Hierta lever nu med sina rikedomar i London . . . 1849 kommer ryssen. Hierta skickar en not på £50 till understöd för försvaret, men det hjälper inte . . . 1850 allmän restauration, sedan utländskt biträde hjälpt Sverige på egna ben igen och det gräsligt sargade landet grundligt lärt sig avsky rabulismen (revolutionära läror eller upproriska läror).»

De ärkekonservativas desperata förhoppning om en utländsk invasion som lösning på samhällsutvecklingens, enligt deras synsätt, illdåd, ekar än idag mellan raderna. Liksom, att samma gamla skåpmat även gäller för deras hat mot fria medier, jämställdhet och personer som står upp för ett öppnare samhälle. Denna ansamling försvarare av historiens inhumanism drivs nu som då av vanföreställningar i dubbel bemärkelse, alltså både utifrån vanans maktfullkomlighet och dess sjukliga viljelöshet till utveckling. Detta var vad Lars Johan Hierta kämpade emot, med sitt Aftonblad, övriga företagsverksamhet och i sitt riksdagsarbete. Läs hans självbiografi i nyutgåva om dessa hektiska år, och hur de genljuder in i vår tid.

Lars Johan Hierta Med egna ord – SjälvbiografiLars Johan Hierta Med egna ord – Självbiografi

Kvinnligt entreprenörskap och dess omvandlingskraft i Paris

Kvinnligt entreprenörskap och dess omvandlingskraft i ParisArtonhundratalet var en upprorisk omvandlingstid i Europa, som förutom Napoleons expansionslusta under dess inledning, till stor del var förskonade från krig. Tidigare seklers omvandling hade till stor del bestått i att flytta gränser fram och tillbaka genom krigskonst, så var artonhundratalets omvandling social, politisk, ekonomisk och demografisk. Detta gör reseskildringar från denna tid extra intressanta där de gamla imperierna fortfarande kämpar för att behålla sin position och på vars ruiner den moderna national staten föddes. När författaren Karl Kullberg reste genom Europa 1842 var denna utveckling fortfarande ojämnt fördelad och han beskriver ingående kontrasterna. Exempelvis i det av Österrike-Ungerska imperiet annekterade Prag lever människor i ofrihet och armod, till ett Schweiz med en gryende demokrati i antågande och sedan det fattiga Berlin där Kullberg förutspår stordåd. Det var dock i Paris som han stannade längst tid på sin resa. En stad där författaren identifierar kvinnorna som den främsta drivkraften och entreprenörerna bakom utvecklingen och omvandlingen. Karl Kullberg gör bland annat följande iakttagelse i sin bok ”En reseskildring från Europa 1842” som nu finns i nyutgåva.

”Snillet är ingen ovanlig arvedel för parisiskan. Denna frukt på gott och ont har hos henne någon gång lutat åt det senare hållet. Man måste dock medge att inom de parisiska hushållen av medelståndet är kvinnan ordningens och välståndets genius. Det är hon som för köpmannens böcker och säljer hantverkarens varor. I Paris har kvinnan inkräktat både pulpeten och butiken. Hon tänker för hushållet och först när det gäller handling sätts maskinen, mannen, i rörelse. På de flesta hotell, hos en mängd restauranger är det till och med endast hustrun som syns, som leder och styr. Mannens bana ligger blygsamt förblandad med jargongernas och betjäningens. Önskar man på ett värdshus någon rättelse, någon upplysning, är det alltid på kvinnosidan den står att finna. Kvinnan uppehåller flertalet av välstånd inom den parisiska så kallade petite propriete.”

Artonhundratalets Europa var också ett labb för nya styrelseformer av samhället och lite senare i boken efter ytterligare ha upphöjt kvinnans förmåga och kompetens så föreslår författaren kvinnan som statsöverhuvud. En kontroversiell åsikt vid denna tid då hennes rättigheter var kraftigt kringskurna och ibland icke existerande. Då Kullberg alltid var framåtblickande i sitt skrivande kan man undra om han någonsin funderade över hur lång tid det skulle kunna ta innan detta blev verklighet i Sverige. Att det nu är 174 år sedan hans bok först publicerades och det fortfarande inte har skett är ett faktum som gömmer en betydande tragik. Men kanske är det dags nu.

Kullberg om berömmelse – hela essän i en interaktiv bok

Om de olika sätten att göra sig berömd – Studier på fåfängans marknadFörfattaren Karl Kullberg tillhörde på sin tid de litterära giganterna. Inte minst var han grundaren till det litterära magasinet Freja som på 1840-talet även kom att få en stark social- och politisk dimension. Innehållet i Freja bestod av noveller och senare då av essäer. Ofta förekommande i Freja vid denna tid var författare som GH Mellin och Auguste Blanche, men det var likväl Karl Kullberg som oftast hade den spetsigaste penna. Han hade en unik förmåga att skildra mänskliga- och samhälleliga tillkortakommanden på ett inträngande men samtidigt humoristiskt sätt. Precis som Strindberg och Moberg hade Kullberg förmågan att tränga igenom lagren av oegentligheter för att finna och beskriva kärnan i problematiken och dramatiken. Hans insiktsfulla inblickar i den omvälvande tid 1840-talet var, då det gamla bondesamhället gav vika för industrisamhället, ger goda insikter och inspiration till vår egen omvälvande tid. Nedan följer Karl Kullbergs essä: ”Om de olika sätten att göra sig berömd – Studier på fåfängans marknad” i sin helhet. Essän är illustrerad och språket är moderniserat, håll till godo …


Kreativitet som drivkraft på artonhundratalet och idag

”Kreativiteten skapar berg av vad dumheten och trögheten anser för småstenar.”
ur Karl Kullbergs bok ”En reseskildring från Europa 1842” som nu finns i nyutgåva

Karl Kullberg använde på sin artonhundratals svenska ordet ”inbillningskraft” för att beskriva kreativitet, vilket också är ett av hans genomgående teman i sina böcker. Om hur det gamla bondesamhällets överhuvuden försökte bygga murar mot det nya annalkande industrisamhället, och hur de inledningsvis var ganska framgångsrika i att bevara och kapsla in. Det var först när Lars Johan Hierta plockade upp pennan i sitt nygrundade Aftonbladet som kampen började på allvar. 26 gånger skulle tidningen komma att dras in, 26 gånger skulle den komma tillbaka nästkommande dag med ny ansvarig utgivare och en ständigt växande popularitet. I samma anda arbetade Karl Kullberg med sitt eget litterära magasin Freja som under 1840-talet kom att utvecklas till att mer fokusera på sociala orättvisor bland annat med skribenter som G.H. Mellin och Auguste Blanche.

Vid sidan av framgångarna med Aftonbladet och sin förlagsverksamhet var Lars Johan Hierta även politiker där han inledningsvis under starkt motstånd lade fram sina förslag med ständiga bakslag. Men hans beslutsamhet att verka till att verkligen avskaffa det gamla bondesamhällets orättvisor och maktstrukturer skulle fram på 1850-60-talen skörda stora framgångar. Exempelvis med avskaffande av ståndsriksdagen, uppgradering av kvinnans rättigheter liksom frihandel och en allmän liberalisering av ekonomin så var han en av de främsta motorerna för omvandlingen. På liknande sätt som exempelvis Emmanuel Macron och Alexis Tsipiras är idag i sina länder och Europa. För vid sidan av sin envisa strävan så skänker de något till samhället som gemene man inte kan producera själva, nämligen hopp. Ett hopp, som samtidigt är ett vapen mot rädslan och egensinnigt översitteri som är tidlösa kännetecken för försvararna av de gamla hierarkierna. För att använda August Strindbergs högaktuella ord från ”Det nya riket”:

”Somliga svepte in sig i svenska riksbanéret och föllo framstupa med 25 dolkstyng framför lantmarskalken, andra kastade sig på knä och gjorde bön vid Carl XII:s stövlar, men de allra mest patriotiska framröto sin passionerade kärlek till fosterlandet som älgar i brunsttid. Den som hörde allt detta kunde i sanning fråga sig den obesvarade frågan: tro de på vad de säga? Eller äro de besatta! De voro nog besatta, ty det blir människan då hennes heligaste intressen sättas på spel: De egna.”

I denna anda skall man också minnas Lars Johan Hiertas kamp för att Sverige skulle gå med i det europeiska statsförbund som inte bara skänkte fred och handel i 1800-talets Europa. Men som också fungerade som ett värn mot ett aggressivt Ryssland. Fast istället för att fortsätta bygga på den fred, stabilitet och gryende frihandel som präglade Europa på mitten av 1800-talet, skulle istället nationalistiska krafter leda Europa och senare hela världen in i krig med alla umbäranden och död detta innebar. Strindberg avslöjade redan 1882 i ”Det nya riket” dess inre väsen liksom i andra av hans böcker.

Man kan konstatera att idag handlar och skriver åtminstone politiska redaktioner på två av Sveriges största tidningar under falsk flagg. De som båda officiellt skall vara liberala, är idag nationalistiska krafters mest idoga försvarare. Det är en omsvängning bort från framtidstro och utvecklingsiver till bitter nostalgi. Detta är en samhällssyn, för att parafrasera Karl Kullberg, baserad på en retorik av fördummande småstenar helt utan helhetssyn. Som motkraft krävs här kreativitet för att sammanfoga bilder av att människan kan så mycket mer än så.

Leonardo Da Vincis femtusen sidor

In English Leonardo Da Vinci’s five thousand sides and pages

In English

Leonardo Da Vinci är allra mest känd för sin gärning som konstnär och det så kallade centralperspektivet i denna visuella konstart. Därtill är hans vetenskapliga experimenterande med för framtiden spännande upptäckter och beskrivningar likaledes vida känt. Vid sidan av detta var han en framstående musiker, vilket var ett område där han hämtade mycket inspiration, inte minst för att ge sitt skrivande en ny dimension. Sammanlagt finns femtusen skrivna sidor bevarade från hans hand. Det är femtusen sidor av visioner om framförallt konsten, vetenskapen och livet i allmänhet. Det är femtusen sidor som bekräftar Leonardos geniala och superkreativa sinnelag.

I boken Learning Design in Practice for Everybody har detta kokats ner till sexton designkoder för utveckling av utbildning och lärande. Men designkoderna fungerar som en utmärkt grund för alla former av projekt där kreativitet är drivkraften. Denna grund fungerar även som drivkraft för 6iModel som är en flexibel modern projekthanteringsmodell där syfte, utveckling och resultat utgör motorn, till skillnad från traditionella modeller som allt som oftast brukar utmynna i administration på bekostnad av kreativitet och innovation. Leonardos sexton designkoder utgör inte bara grunden för modellen utan de fungerar även som vägledning för läsaren eftersom design idag kan appliceras på snart sagt alla områden som berör livet, alltså i grunden konsten att designa sin egen verklighet.

Slutligen, då ett av många budskap i boken är att Learning Design är en fortgående process, så återfinns en femte del av boken, vilken består av en ny sektion på eLearningworld.eu om Learning Design. Här kommer interaktivt innehåll, stories och analyser som berör ämnesområdet fortgående att publiceras  för mer information klicka här.


Länk till var du kan köpa boken

Länk till var du kan köpa eboken

Samhällsnära berättande med spets och kraft

Litteraturens kraft är besynnerlig. För den kan verka på så många olika nivåer där själva budskapet förstärks av estetik både i form av bilder och skrivkonst, filosofi och engagerande berättelser. Minst lika viktigt är att den ger läsaren tid för reflektion i kontrast till de korta ofta rubrikbaserade budskapen i massmediernas och politikens värld. I gränsfarareserien inom vilken hittills fyra böcker har utgivits har vi tagit fasta på detta under mottot samhällsnära berättande. (Ytterligare en titel väntas komma ut under hösten, samt översättningen till engelska av novellsamlingen Gränsfarare under titeln Bordertraveller.) Böckerna i gränsfarareserien är ett utmärkt exempel på när författaren fungerar som vägledare och öppnar fältet för läsaren för egen eftertanke och reflektion. Nedan följer fem citat från Lars Johan Hierta, Karl Kullberg, Vilhelm Moberg och Per Ahlmark som manar till reflektion inför valet om samhället i stort.


”Den allmänna jäsningsanda, som i detta ögonblick genomgår Europa, skaffar sig allt mera och mera luft, ty det ligger i sakens natur, att en hel tidsandas strävande framåt icke skall kunna motarbetas varken av dem, som står i portgången och ropa över tidens murkenhet, eller av ett ”tiers parti”, dessa amfbier, som vilja allt och kunna intet.”
Karl Kullberg, i förordet till En reseskildring i Europa 1842


”Om vi icke kunna förneka, att en och annan icke oväsentlig förändring är önskvärd i den grundlag, enligt vilken vi är hitkomna , så är dock en stor sak redan vunnen däri, att ingen numera utövar riksdagsmannakallet på grund av börd eller särskilda privilegier, utan alla i följd av medborgarnas förtroende till insikter, förstånd och nit för det allmänna bästa.”
Lars Johan Hiertas ord efter att slutligen efter decennier av kamp lyckats avskaffa ståndsriksdagen till förmån för en representativ dito. Läs gärna självbiografin Lars Johan Hierta – Med egna ord.


”I en demokratur råder allmänna och fria val, åsiktsfrihet råder formellt men politiken och massmedia domineras av ett etablissemang som anser att bara vissa meningsyttringar skall släppas fram. Konsekvensen blir att medborgarna lever i en föreställning att de förmedlas en objektiv och allsidig bild av verkligheten. Åsiktsförtrycket är väl dolt, den fria debatten stryps. Dock skall tilläggas att det i definitionen för demokratur finns med det faktum att majoriteten av människorna i detta samhällstillstånd själva inte uppfattar att de lever i en demokratur.”
Vilhelm Moberg


”En enkel sanning är att allt nytt blir gammalt.”
Vilhelm Moberg, Sänkt sedebetyg


”Den som vägrar lära sig hur mycket som kommunism, fascism och nazism har slitit sönder står i regel rådvill inför konfrontationer i vår tid. Han tar stora steg tillbaka från de insikter som 1900-talet borde ha tvingat på oss alla.”
Per Ahlmark, Det öppna såret

Konsten att använda litteraturhistorien som drivkraft i ett nutida drama

Dante Alighieris väg genom skärselden, helvetet och paradiset i La Divina Comedia, Den Gudomliga Komedin, är en av litteraturhistoriens mest framstående verk och har varit en betydande inspiration till mängder av författare och läsare. Exempelvis den sista novellen i Gränsfarare med titeln Fyrtornet har hämtat inspiration från Dante. Ett av de mest citerade styckena i Dantes gudomliga komedi lyder enligt följande:

”Helvetets mörkaste platser är reserverade för dem som förbehåller sig neutrala i tider av moralisk kris.”

Detta kan betyda yttre samhälliga så väl som inre personliga kriser, men ofta en kombination. I denna anda använder Dan Brown, författaren till bland annat Da Vinci-koden, Dantes mästerverk som drivkraft i sin bok Inferno, där filmen utifrån boken nu finns på Netflix. Man kan likväl konstatera den eviga sanningen att trots Tom Hanks enastående rolltolkning av huvudpersonen Robert Langdon, så är boken bättre än filmen. För bokformatet har alltid ett försprång eftersom utifrån det bygger man sina egna bilder utifrån författarens ord, medan filmen har en mer passiviserande natur. Den digitala tekniken har vid sidan av detta alla förutsättningar att vara en betydande drivkraft för en renässans för bokformatet, läs mer om nästa generations eBöcker här.

Novellen Fyrtornet i Gränsfarare som nämndes ovan har en mer filosofisk koppling till La Divina Comedia, vilket kan skönjas i följande ord:

”Snäckskal krasar under fötterna. Blodspår i sanden, är dock inte säker på var de kommer ifrån, blickar åter upp mot fyren på toppen av klippan, där finns lä att få. Illamåendet saktar stegen. För mindre än en timme sedan varför gjorde den inte sitt jobb då?”

Dantes vandring från 1300-talet var banbrytande på flera sätt. Det var det första längre verket som skrevs på italienska, inte latin som brukligt var. Vissa tider har boken varit helt bortglömd, men som alla mästerverk har den under andra tider fortsatt sätta sin prägel och inspiration.

Förebilden för demokrati och frihet i industrisamhällets barndom– Ögonvittnen berättar

Författares sökande efter frihet och förebilder för mänsklig utveckling är tidlös. I mitten av 1800-talet under industrisamhällets pionjärår var Schweiz en sådan plats som författare och andra resande vallfärdade till. En av dem var Karl Kullberg vars resa genom Schweiz började vid den franska gränsen och avslutades med en längre vistelse i Lausanne. Allt finns beskrivet i boken ”En reseskildring från Europa 1842”. Fjorton år senare besökte Fredrika Bremer landet och hon inleder sin betraktelse på följande sätt:

”Det är ett litet land, beläget — så där i hjärtat av Europa; dess omkrets är ringa, och ringa är dess folkmängd i förhållande till de mäktiga staters som omge det, Frankrike, Tyskland, Italien; men dess berg är högst av alla Europas, och väldiga floder ha där sitt ursprung. Dess folk, ett herdefolk, har gått främst i kampen för folkens högsta skatter: politisk frihet och samvetsfrihet. Genom berg och dalar, genom olikhet i folkstammar, tungomål och religionsbekännelser åtskilt i flera folkfamiljer och stater, är detta folk av många folkslag dock ett i kärlek för friheten och för det gemensamma fosterlandet — det lilla Schweiz. Och över de i seder, språk och kyrka skilda staterna råder, med magiskt förenande, förbindande makt, ett ord, ett namn, lika gällande för dem alla; — de kalla sig Edsförbundna. När stridande element söndra dem för en tid, återförenas de uti detta. ”Sönderbunden” upplösas av de eviga — förbunden.

Jag befann mig i det lilla landet i början av sommaren 1856. — Liksom drömmande om våren, låg Djurgårdens sköna ekparker vid Stockholms fjärd, när jag lämnade dem, i slutet av maj. En grågrön slöja låg över den nordiska jorden. Två dagar senare, i Tyskland, fann jag sommar och hö på slag; men mycket regn och oändliga järnvägar tröttade mig så, att jag mer än en gång måste fråga mig: ”Månne jag icke är för gammal att företaga en längre resa? Vid en viss ålder torde man dock göra bäst i att bli stilla hemmavid!

Vid Neckars strand återsåg jag chevalier Bunsen; det var för mig en solstråle. Jag hade sett honom för få år sedan, såsom preussisk minister i London, och då nedtryckt av de politiska förvecklingar som inträtt, det blodiga, stora krig som han såg komma — det orientaliska, — lidande även till hälsan, så att jag med oro tänkte: ”han lever visst icke länge!” Bland vingårdarna vid Heidelberg återfann jag honom nu, men frisk, glad, ungdomlig, full av liv och arbetslust. Han syntes mig ha blivit tjugo år yngre. Han hade övergivit den diplomatiska banan och med full energi inträtt på den vetenskapliga litteraturens såsom kämpe för tankens och samvetets frihet i kyrka och stat. Han hade begynt stora och viktiga arbeten. Måtte han få tid och kraft att fullborda dem! — Allt hos honom, anlete, sinnesstämning, omgivning, ja, själva hans arbetsrum hade ett uttryck, och detta var — ljust.”

Historiska ögonvittnesskildringar som Karl Kullbergs och Fredrika Bremers med flera, i synnerhet med deras skarpa författarögon och överlägsna förmåga att berätta, är den ädlaste och intressantaste sättet för att dyka ner i historien. För historien handlar inte bara om händelser, årtal och dokument, den handlar atmosfär, samhällsmiljöer, känslor och människor. Det är just det som utgör det främsta medvärdet i dessa reseskildringar vid sidan av berättarkraften.

 

En berättelse om två städer

»Det var den bästa av tider, det var den sämsta av tider.» Så inleds Charles Dickens roman: ”A Tale of two Cities” från 1859. Detta mästerverk kom ut samma år som den filosofiska betraktelsen ”On Liberty” (”Om friheten” svensk översättn.) av John Stuart Mill som fick en sådan genomgripande inverkan på den fortsatta samhällsutvecklingen. Där Mill beskriver en vision för en godartad humanistisk samhällsutveckling som utgår från individen, fokuserar Dickens på problemet att där många ser möjligheter, ser andra enbart risker. I så motto är graden av välmående väldigt ojämlikt fördelad. För när rädslan är drivkraften vänder man gärna ryggen åt framtiden och alltför ofta söker sig tillbaka till nostalgins skenbara trygghet. En strävan som alltför ofta har en tendens att hamna i något av historiens mörkaste rum.

Charles Dickens inledningsstycke av ”A Tale of two Cities” är verkligen ett tidlöst mästerverk, och kunde vara en betraktelse från vår egen tid:

»It was the best of times,
it was the worst of times,

it was the age of wisdom,
it was the age of foolishness,

it was the epoch of belief,
it was the epoch of incredulity,

it was the season of Light,
it was the season of Darkness,

it was the spring of hope,
it was the winter of despair,

we had everything before us,
we had nothing before us,

we were all going direct to Heaven,
we were all going direct the other way—

in short, the period was so far like the present period, that some of its noisiest authorities insisted on its being received, for good or for evil, in the superlative degree of comparison only.»

Detta i en värld där all forskning visar att jordens befolkning generellt får det allt bättre, och att utvecklingen verkligen har tagit betydande språng framåt. Samtidigt finns det de som i högt tonläge vill driva på teknik-, miljö-, social- och annan utveckling utan att sätta människan i centrum för utvecklingen. Författaren Karl Kullberg beskriver samma fenomen från sitt 1800-talsperspektiv med följande ord i sin reseskildring från Europa 1842:

»Den allmänna jäsningsanda, som i detta ögonblick genomgår Europa, skaffar sig allt mera och mera luft, ty det ligger i sakens natur, att en hel tidsandas strävande framåt icke skall kunna motarbetas varken av dem, som står i portgången och ropa över tidens murkenhet, eller av ett ”tiers parti”, dessa amfibier, som vilja allt och kunna intet.» Karl Kullberg

Dickens, Mill och Kullberg identifierade problemen i en progressiv omvandling och fann även utgångspunkten till lösningen. Idag kallas managementmetoden Design Thinking. Mer om denna metod kan läsas i boken ”Learning Design in Practice for Everybody”.