Förebilden för demokrati och frihet i industrisamhällets barndom– Ögonvittnen berättar

Författares sökande efter frihet och förebilder för mänsklig utveckling är tidlös. I mitten av 1800-talet under industrisamhällets pionjärår var Schweiz en sådan plats som författare och andra resande vallfärdade till. En av dem var Karl Kullberg vars resa genom Schweiz började vid den franska gränsen och avslutades med en längre vistelse i Lausanne. Allt finns beskrivet i boken ”En reseskildring från Europa 1842”. Fjorton år senare besökte Fredrika Bremer landet och hon inleder sin betraktelse på följande sätt:

”Det är ett litet land, beläget — så där i hjärtat av Europa; dess omkrets är ringa, och ringa är dess folkmängd i förhållande till de mäktiga staters som omge det, Frankrike, Tyskland, Italien; men dess berg är högst av alla Europas, och väldiga floder ha där sitt ursprung. Dess folk, ett herdefolk, har gått främst i kampen för folkens högsta skatter: politisk frihet och samvetsfrihet. Genom berg och dalar, genom olikhet i folkstammar, tungomål och religionsbekännelser åtskilt i flera folkfamiljer och stater, är detta folk av många folkslag dock ett i kärlek för friheten och för det gemensamma fosterlandet — det lilla Schweiz. Och över de i seder, språk och kyrka skilda staterna råder, med magiskt förenande, förbindande makt, ett ord, ett namn, lika gällande för dem alla; — de kalla sig Edsförbundna. När stridande element söndra dem för en tid, återförenas de uti detta. ”Sönderbunden” upplösas av de eviga — förbunden.

Jag befann mig i det lilla landet i början av sommaren 1856. — Liksom drömmande om våren, låg Djurgårdens sköna ekparker vid Stockholms fjärd, när jag lämnade dem, i slutet av maj. En grågrön slöja låg över den nordiska jorden. Två dagar senare, i Tyskland, fann jag sommar och hö på slag; men mycket regn och oändliga järnvägar tröttade mig så, att jag mer än en gång måste fråga mig: ”Månne jag icke är för gammal att företaga en längre resa? Vid en viss ålder torde man dock göra bäst i att bli stilla hemmavid!

Vid Neckars strand återsåg jag chevalier Bunsen; det var för mig en solstråle. Jag hade sett honom för få år sedan, såsom preussisk minister i London, och då nedtryckt av de politiska förvecklingar som inträtt, det blodiga, stora krig som han såg komma — det orientaliska, — lidande även till hälsan, så att jag med oro tänkte: ”han lever visst icke länge!” Bland vingårdarna vid Heidelberg återfann jag honom nu, men frisk, glad, ungdomlig, full av liv och arbetslust. Han syntes mig ha blivit tjugo år yngre. Han hade övergivit den diplomatiska banan och med full energi inträtt på den vetenskapliga litteraturens såsom kämpe för tankens och samvetets frihet i kyrka och stat. Han hade begynt stora och viktiga arbeten. Måtte han få tid och kraft att fullborda dem! — Allt hos honom, anlete, sinnesstämning, omgivning, ja, själva hans arbetsrum hade ett uttryck, och detta var — ljust.”

Historiska ögonvittnesskildringar som Karl Kullbergs och Fredrika Bremers med flera, i synnerhet med deras skarpa författarögon och överlägsna förmåga att berätta, är den ädlaste och intressantaste sättet för att dyka ner i historien. För historien handlar inte bara om händelser, årtal och dokument, den handlar atmosfär, samhällsmiljöer, känslor och människor. Det är just det som utgör det främsta medvärdet i dessa reseskildringar vid sidan av berättarkraften.

 

Bookmark the permalink.

Comments are closed.