Öland genom författaren Karl Kullbergs ögon

”Näppeligen torde man inom Sverige finna någon ruin mer naturskön, mer ädel i sitt förfall, än Borgholms slott. Från en klippa, som störtar lodrätt i havet, speglar den sina, ännu i deras förstöring sköna, arkitektoniska former i Kalmar sunds djupblåa vatten. För seglaren är denna ruin redan i fjärran ett sjömärke och även för vallfärdaren på kalmarstranden skymtar, där ekskogen glesnar och sundet glänser fram, den gamla borgen, tronade på sin vördnadsbjudande höjd.”

Så börjar Karl Kullbergs essä om Borgholms slott och Ölands historia, precis som i hans roman ”En sommar i Småland” blir det en inträngande skildring där historiens intressantaste detaljer och perspektiv framställs. Kärleken till denna landsända som Kullberg låter skina igenom precis som i smålandsromanen tar många riktningar. Umbärandena för ölänningarna när pålaga läggs på pålaga och hur de idogt överkommer hindren, hur hans ord ger landskapsvyerna liv och de historiska tillbakablickarna berättas utifrån lokalbefolkningens perspektiv. Som ögonvittne är Kullberg likväl allra intressantast, han skriver följande:

”Den 2 juli 1845 besökte jag senast Borgholm. Den gamla borgen erbjöd då, för första gången kanske på årtionden, en livlig, glad och leende anblick. Ett par hundra ynglingar, alla i vita mössor, alla glada och upprymda, rörde sig i muntra flockar kring borggården eller låg, i brokiga grupper, på dess mjuka gräsmatta. (…) Talrika åskådare och åskådarinnor från staden och den närliggande bygden hade grupperat sig i slottsfönstren och såg därifrån ner på det livliga vimlet nedanom dem. (…) Det var Uppsala studenter, som, på deras sjötåg från Köpenhamn, gjort holmgång vid Borgholm. Det var hoppet, som gästade minnets salar.”

Denna bildrika beskrivning skulle likaväl kunna vara hämtad från nutid, då den gamla ruinen på det öländska Alvaret är skådeplats för mängder av konserter under sommartid. Likväl alla hade inte samma entusiasm för denna öppenhet, exempelvis Arvid Ahnfelt, redaktören till boken som essän om Borgholms slott finns med i, skriver i en fotnot:

”Den karaktär av allmänning för både människor och boskap, som på Karl Kullbergs tid synes ha rått inom den minnesrika borgruinen, är numera dess bättre upphävd, efter det nämligen prins Oskar (senare kung Oskar II), vid ett besök i Borgholms slott drog försorg om slottsportarnas tillstängande samt annan tillsyn.”

Det ovan sagda är ett lysande exempel på de attityder och handlande som Karl Kullberg ägnade en stor del av sitt liv åt att bekämpa.

Samhällslivet i Småland några år innan den stora utvandringen

Samhällslivet i den lilla småländska köpingen med omnejd går sin gilla gång. Svältens sår i den gryende sommaren sätter likväl sina outplånliga spår. För aldrig är fattigdomen så påtaglig som då den sista potatisen från förra året visar sig vara genomrutten och omöjlig att äta och den sista brödbiten slits ur darrande fingrar. Och vidare hur människor reagerar och agerar väldigt olika på det som sker. Samtidigt beskriver författaren med sin skarpa penna och betraktande öga kontrasterna och den flockmentalitet som råder när självaste kungen kommer på besök, då är alla enade.

Året är 1846 och ännu har inte de stora migrationsströmmarna till Amerika börjat. Det ska dröja ytterligare ett fåtal år innan den första stora vågen tar sin början, vilket Vilhelm Moberg så briljant beskriver i utvandrarsviten. Likväl, i romanen “En sommar i Småland” av Karl Kullberg beskrivs samhällslivet i Småland innan denna omvälvning och den svält och annat förtryck som tillhör de huvudorsaker som snart skulle få människor att ge sig iväg. Detta av en författare som vid denna tid levde i Kalmar. Han såg eländet, men också glädjeämnena med egna ögon, inte minst då han vid denna tid arbetade för den relativt nystartade tidningen Barometern.

Karl Kullberg hade flyttat till Småland och Kalmar 1845, men han hade dessförinnan under sin barndom och även under andra halvan av 1830-talet bott i området. Kärleken till människorna och landskapet lyser mellan raderna i romanen, liksom förtvivlan över missförhållandena. Romanen är en unik betraktelse av samhällslivet som det verkligen var och vittnar om en djupgående människokännedom, och den växer även till synnerligen läsvärd betraktelse av upprinnelsen till de stora migrationsströmmarna med början på 1850-talet.     

En sedelärande betraktare och skälmaktig skämtare

kullbergplakatMönsterås, strax norr om Kalmar, blev i augusti 1841, skådeplats för ett spektakel. Det hade vid denna tid precis börjat bli modernt att ”gå på vattenskidor” och Karl Kullberg, väl i takt med alla nymodigheter och nyfiken på människors reaktion på desamma, lät utföra ett experiment. Husknutarna i Mönsterås bekläddes med plakat om en kommande föreställning. (Arvid Ahnfeldt, Karl Kullbergs levnadstecknare, fann ett exemplar av plakatet i samband med skrivandet av hans biografi och fick historien berättad för sig.) Plakatet hade följande ordagranna lydelse:

”Undertecknad har härigenom äran för Mönsterås vördade publik tillkännagifva, att han, som i flera Europas hufvudstäder, med bifall visat sig, äfven vid de respektive hofven, i morgon söndag den 8 augusti kommer att på viken vid Kuggås gifva en representation i den nyligen uppfunna vattenskidlöpnings-konsten, dervid särskildt följande svårare öfningar torde böra nämnas:

1:o går Eisfelt i kapp med en af sex personer rodd båt, och komma så väl Eisfelt, som roddare, att på det högsta anstränga sig till vinnande af den respektive publikens bevågenhet.

2:o kommer Eisfelt att med skidorna stupa kullebytta i vattnet.

3:o af- och påkläder sig Eisfelt stående på skidorna, utan att dock åskådarnes blygsamhet härigenom kommer att på något sätt såras. Stöfvel-aftagningen är icke förr än af Eisfelt inom Sverige verkstäld m.m.

Afgiften, som beror på åskådarnes egen godhet och välvilja, upptages i bleckdosor, hvilka mitt namn finnes åtecknadt.

Representationen börjas klockan precis Fem e. m. då jag direkte inträffar vid Kuggås.

Kalmar den 7 augusti 1841

I.Eisfelt från Thürigen

Annonsen kom att locka mängder av människor, så väl från herrskap som från bondebefolkningen, medan Kullberg med road nyfiken blick promenerade omkring i folkskockningen. Till en början var han höjd över all misstanke såsom tillförordnad domare på orten. Likväl efter ett par timmar och inget hade hänt började man ana vem skämtaren var, och Kullberg lämnade hastigt den annars fredliga köpingen.

Denna humoristiska skälmaktighet återkommer ständigt i Karl Kullbergs författarskap, och såsom socialt experiment fick han med all sannolikhet flera uppslag till sitt skrivande. Dessa återkommer bland annat i romanen ”En sommar i Småland” där allvar blandas med humor och satir i en mästerlig mix.

Kanske ville Kullberg även fästa vikt vid nödvändigheten av käll- och innehållsanalys, eller ville han bara väcka ortsbefolkningen lite i allmänhet. Något som är minst lika aktuellt nu som då. För det är också här vi finner en av de avgrundsdjupa skillnaderna mellan gränsfarare och dess motståndare. När de förra med kreativa metoder försöker visa vägen och få människor att tänka själva, så använder de senare skrikhalsens högljuddhet och våld för att spela ut människor emot varandra.

Arvid Ahnfeldt skriver som kommentar till händelsen som beskrivits ovan: ”Med denna obetvingliga skälmaktighet i lynnet förenade Karl Kullberg dess bättre även en om Frankrikes goda författares påminnande spiritualitet, som omsider ingav honom lust att med ett oskyldigt skämt dupera hela svenska allmänheten.” Om detta skämt, detta nya sociala experiment återkommer vi till här på Gränsfararebloggen.