Mark Twains essä om konsten att berätta en historia

Mark Twains författarskap är till stora delar tidlöst, orden äger tyngd och finner ny näring genom decennier och sekler. Exempelvis inleds novellsamlingen Gränsfarare som är utgångspunkten för denna blogg med ord från hans flyhänta penna. Nedan följer Mark Twains essä “How to tell a story” i sin helhet som här är översatt till svenska under titeln ”Konsten att berätta en historia”.

Konsten att berätta en historia

Den humoristiska berättelsen en amerikansk utveckling.
— Dess skillnad från komiska och vitsiga berättelser.

av Mark Twain

Jag hävdar inte att jag kan berätta en historia som den borde berättas. Jag bara hävdar att jag vet hur en historia borde berättas, för jag har nästan dagligen varit i sällskap med de främsta experterna inom berättarkonsten i många år.

Det finns flera sorters berättelser, men bara en svår typ – den humoristiska. Jag kommer att tala huvudsakligen om den. Den humoristiska berättelsen är amerikansk, den komiska berättelsen är engelsk, den vitsiga historien är fransk. Den humoristiska berättelsen är beroende av dess effekter, alltså av sättet att berätta; den komiska berättelsen och den vitsiga historien är beroende av innehållet och frågorna den tar upp.

Den humoristiska berättelsen kan spinnas ut i stor längd och kan vandra runt så långt som det behagar, och har ingen särskild destination; medan komiska och vitsiga historier måste vara korta och avslutas med en punkt. Den humoristiska berättelsen bubblar försiktigt runt, de andra briserar.

Den humoristiska historien är helt och hållet ett konstverk – hög och känslig konst – och bara en konstnär kan berätta den; men ingen konst är nödvändig för att berätta komiskt eller vitsigt; vem som helst kan göra det. Konsten att berätta en humoristisk berättelse kräver förståelse, jag menar av det muntliga ordets kraft, inte det tryckta och det skapades i Amerika, och har blivit kvar hemmavid.

Den humoristiska berättelsen berättas allvarligt; berättaren gör sitt bästa för att dölja det faktum att han överhuvudtaget misstänker att det är något roligt med den. Men berättaren av den komiska historien berättar i förväg att detta är en av de roligaste sakerna han någonsin har hört, och berättar ivrigt glädjefyllt och är den första personen att skratta när han kommer igenom. Ibland, om han har haft god framgång så är han så glad att han kommer att upprepa “kärnpunkten” och låta sin blick svepa från ansikte mot ansikte i publiken samlandes applåder, och sedan upprepa den igen. Det är patetisk att se.

Mycket ofta, naturligtvis, slutar den vandrande och osammanhängande humoristiska berättelsen ändå med en kärnpunkt, en punkt, en skräll eller vad du än vill kalla det. Då måste lyssnaren vara uppmärksam, för i många fall kommer berättaren att avleda uppmärksamhet från kärnpunkten genom att lägga fram den på ett noggrant avslappnat och likgiltigt sätt, med förevändning att han inte vet att det är en kärnpunkt.

Artemus Ward använde det där tricket en hel del; då när publiken slutligen förstod skämtet såg han upp oskyldigt överraskad, som om han undrade vad de hade funnit att skratta åt. Dan Setchell använde det före honom, Nye och Riley och andra använder det idag.

Men berättaren av den komiska berättelsen försöker inte dölja kärnpunkten; han snarare ropar det till dig – varje gång Och när han trycker det, i England, Frankrike, Tyskland och Italien, kursiverar han det, sätter några skrikiga utropstecken efter det, och ibland förklarar det inom parentes. Allt detta är mycket deprimerande och gör att man vill avstå från skämt och härleda till ett bättre liv.


 

En sedelärande betraktare och skälmaktig skämtare

kullbergplakatMönsterås, strax norr om Kalmar, blev i augusti 1841, skådeplats för ett spektakel. Det hade vid denna tid precis börjat bli modernt att ”gå på vattenskidor” och Karl Kullberg, väl i takt med alla nymodigheter och nyfiken på människors reaktion på desamma, lät utföra ett experiment. Husknutarna i Mönsterås bekläddes med plakat om en kommande föreställning. (Arvid Ahnfeldt, Karl Kullbergs levnadstecknare, fann ett exemplar av plakatet i samband med skrivandet av hans biografi och fick historien berättad för sig.) Plakatet hade följande ordagranna lydelse:

”Undertecknad har härigenom äran för Mönsterås vördade publik tillkännagifva, att han, som i flera Europas hufvudstäder, med bifall visat sig, äfven vid de respektive hofven, i morgon söndag den 8 augusti kommer att på viken vid Kuggås gifva en representation i den nyligen uppfunna vattenskidlöpnings-konsten, dervid särskildt följande svårare öfningar torde böra nämnas:

1:o går Eisfelt i kapp med en af sex personer rodd båt, och komma så väl Eisfelt, som roddare, att på det högsta anstränga sig till vinnande af den respektive publikens bevågenhet.

2:o kommer Eisfelt att med skidorna stupa kullebytta i vattnet.

3:o af- och påkläder sig Eisfelt stående på skidorna, utan att dock åskådarnes blygsamhet härigenom kommer att på något sätt såras. Stöfvel-aftagningen är icke förr än af Eisfelt inom Sverige verkstäld m.m.

Afgiften, som beror på åskådarnes egen godhet och välvilja, upptages i bleckdosor, hvilka mitt namn finnes åtecknadt.

Representationen börjas klockan precis Fem e. m. då jag direkte inträffar vid Kuggås.

Kalmar den 7 augusti 1841

I.Eisfelt från Thürigen

Annonsen kom att locka mängder av människor, så väl från herrskap som från bondebefolkningen, medan Kullberg med road nyfiken blick promenerade omkring i folkskockningen. Till en början var han höjd över all misstanke såsom tillförordnad domare på orten. Likväl efter ett par timmar och inget hade hänt började man ana vem skämtaren var, och Kullberg lämnade hastigt den annars fredliga köpingen.

Denna humoristiska skälmaktighet återkommer ständigt i Karl Kullbergs författarskap, och såsom socialt experiment fick han med all sannolikhet flera uppslag till sitt skrivande. Dessa återkommer bland annat i romanen ”En sommar i Småland” där allvar blandas med humor och satir i en mästerlig mix.

Kanske ville Kullberg även fästa vikt vid nödvändigheten av käll- och innehållsanalys, eller ville han bara väcka ortsbefolkningen lite i allmänhet. Något som är minst lika aktuellt nu som då. För det är också här vi finner en av de avgrundsdjupa skillnaderna mellan gränsfarare och dess motståndare. När de förra med kreativa metoder försöker visa vägen och få människor att tänka själva, så använder de senare skrikhalsens högljuddhet och våld för att spela ut människor emot varandra.

Arvid Ahnfeldt skriver som kommentar till händelsen som beskrivits ovan: ”Med denna obetvingliga skälmaktighet i lynnet förenade Karl Kullberg dess bättre även en om Frankrikes goda författares påminnande spiritualitet, som omsider ingav honom lust att med ett oskyldigt skämt dupera hela svenska allmänheten.” Om detta skämt, detta nya sociala experiment återkommer vi till här på Gränsfararebloggen.