Gränsfararnas främsta vapen till framtidens lov och villospår

”Qui plume á, guerre á.” (”Den som skriver, krigar.”) skrev Voltaire. I denna anda har ordets makt, i skrift såväl som i tal, alltid haft förmågan att få orättfärdiga gränser och vanföreställningar att vittra sönder eller snabbt raseras. Efter att åter tagit professor Kurt Johannessons mästerverk ”Retorik eller Konsten att övertyga”  från bokhyllan och läst den i ett gränsfarareperspektiv som utgångspunkt. Så blir exemplen med Goebbels tal om det totala kriget 1943 och Churchills tal om nödvändigheten av ett Europas Förenta Stater 1946 i Zürich ett tidlöst dokument som olyckligtvis är alltjämt närvarande i Europa och i andra delar av världen. I det följande kommer fokus att ligga på Churchills tal och mindre på nationalismens inre krigarmentalitet.

Men låt oss först vända oss till det en av en av de äldsta och samtidigt mest omvälvande konstarters inre väsen, nämligen den klassiska retoriken. Som vi har sett ovan har använts och fortfarande används av krigshetsare och fredsduvor, murbyggare och gränsfarare, kort sagt i alla möjliga sammanhang. Dess ursprung finns att finna i det antika Grekland, dess grundläggande struktur fungerar än idag som utgångspunkt för både skrift t ex i akademiska uppsatser som i bländande tal.

Retorikens konstart kan indelas i tre olika genrer där genus judiciale efter rättegångsspråket fokuserar på att anklaga eller försvara. Det andra är rådslagen och debatternas genus deliberativum med fokus på att tillråda eller avråda. Så fanns också lovtalet genus demonstrativum med fokus på att påvisa, utpeka och åskådliggöra för att prisa eller klandra. Författaren Karl Kullberg beskriver lovtalet på följande sätt: ”Ett inom fäderneslandet mycket anlitat sätt att göra sig känd är att hålla tal vid alla möjliga tillfällen, passande, så väl som opassande, rimliga, så väl som orimliga. (…) Flera införlivar sig med vanan att på enkla ämnen spilla stora högtravande ord, så att bombasten till slut blir deras vardagsspråk och att de hela sin livstid talar som de talade på riksdagen. En före detta riksdagsman, vilken gjort sig känd som vältalare och gärna ville vid alla tillfällen hävda detta rykte, utbrast vid underrättelsen om en av sina oxars frånfälle: Han har gått att skörda lönen för sina mödor. Hans medbröders aktning följer honom; en ensam bliven kamrats saknad klagar vid hans urna.”

Likväl, lovtalet kan användas i betydligt allvarligare sammanhang som t ex det ovan nämnda talet av Goebbels som hölls strax efter nazisternas totala förlust i Stalingrad. Men istället för att fokusera på förlusten gjorde han de stupade och tillfångatagna soldaterna till hjältar i sitt heroiska fäderneslands tjänst för att vinna massans gunst. Detta för att ”sälja in” att det pågående kriget skulle övergå i det totala kriget d.v.s. ännu större eller ”total” uppoffring för gemene man.

Även Winston Churchills ovan nämnda tal i Zürich strax efter andra världskriget kan ses som ett lovtal, för Europa och för evig fred, och mot det nya hotet i öst, Sovjetunionen. Detta i en atmosfär av segeryra i ruinerna av ett fruktansvärt krig där likväl splittring fortfarande råder, hämndbegär växer bland segrarna och Nürnbergrättegångarna ännu ej är avslutade. Där talar Churchill om nödvändigheten av ett Europas Förenta Stater. Visserligen har denna vision varit en återkommande lösning för ett fredligt Europa sedan 1600-talet, där den hade tagit sin mest konkreta form i det statsförbund som existerade under första halvan av 1800-talet, som t ex Lars Johan Hierta och många andra lovprisade. Men tidpunkten verkade vara illa vald för en sådan lösning t.o.m. bland professorerna och studenterna på Zürich Universitet. Likväl, som den europeiska civilisationens främste försvarare under andra världskriget börjar han talet med följande ord: ”Jag vill tala till er idag om Europas tragedi.” Därefter följer en beskrivning av Europas storhet i form av kultur, de mångfacetterade landskapen, naturvetenskaperna, etiken och konsterna m.m. För att vinna åhörarnas intresse och gunst, därefter återvänder han till inledningen för att beskriva ”Europas tragedi” i form av de ”fasansfulla nationalistiska striderna” som har slitit kontinenten isär, ”hur de vållat fredens skeppsbrott och fördärvat hela mänsklighetens hopp inför framtiden”. Och det är just detta Churchill vill frambringa med sitt tal, att inge hopp genom sin lösning med ett Europas Förenta Stater. Där han beskriver detta på följande sätt: ”Ändå finns det ett botemedel som skulle förändra hela scenen som genom ett mirakel, om alla ville tillgripa det av sin fria vilja. Ja, det skulle på några få år göra hela Europa, eller större delen av det, lika fritt och lyckligt som Schweiz är i dag.”

Talet är ett mästerverk på alla sätt, även om det inledningsvis bemöttes med skepsis runt om Europa och ansågs som en krigsförklaring i Sovjetunionen. På sitt sätt var det också en krigsförklaring mot kommunismen, men som ganska snart fick övriga Europa att vända blicken bort från historiens oförrätter med riktning till en hoppfull framtid. Marshallhjälp, kol- och stålunion som utvecklades till EU, och som nu står i begrepp att uppfylla Churchills vision om en europeisk federation. Men i hans hemland, Storbritannien, tog ingen vältalare upp hans fallna mantel när denna högre stående civilisation sattes på spel, trots att man hade facit till hands. Både i form av Europasamarbetets fullständiga framgång i att producera ”aldrig mera krig” bland dess medlemsstater, liksom alla övriga bonusar sådan integration ger för människor, samtidigt som varför detta en gång kom till glömdes bort. Istället fick Putins trollfabrik, oetiska analysföretag, och simpel nationalism fälla avgörandet där en vältalare likt Goebbels höll i taktpinnen. Var finns hoppet i det?

Gränsfarare i demagogernas tid

gransfararelogoDemagog betyder folkuppviglare eller folkförförare, deras affärsmodell syftar till personliga vinster i form av makt och rikedom genom att bygga fysiska och psykologiska murar för vanliga människor. Murar som splittrar och fungerar som klottervägg för alla möjliga fördomar. Samtidigt sprider de en känsla av trygghet hos vissa människor, en “trygghet” vars konsekvenser ekar från historien och visar sig vara fullständigt falsk. För demagog har nämligen ytterligare en synonym och det är narr.

Detta fenomen är alltmer vanligt förekommande i vår omvandlingstid med narrar och demagoger som Trump, Farage, Åkesson, Le Pen och många andra. Detta är också något som författaren Karl Kullberg ingående beskriver i både sin bok om sin Europaresa och sin betraktelse av ett missväxtår i Småland som nu ges ut av B-InteraQtive Publishing. Så här beskriver Karl Kullberg en affärsmodell som användes på hans tid för att berika både sin maktställning och sin ekonomi med hjälp av religionen:

ensommarismaland

Klicka på bilden för att läsa mer om romanen.

”Adjunkt i församlingen och bondson från en av byarna här i grannskapet. Hans ungdom skall ha varit tämligen stormig, och man berättar om honom ganska tvetydiga historier från hans studentår. Han har efter vad man påstår tillgripit läseriet som en födkrok, och du såg nyss på kollekten in natura, att detta ”vitæ genus” har sina ej obetydliga världsliga fördelar. Visserligen faller då och då någon stråle ur hans helgongloria när han hotas med stämning för motsträvighet att han inte ekonomiskt gottgör sina förseelser mot sjätte budet. Då läsbarnen klagar över besynnerliga framställningar från lärarens sida, men enligt läseriets grundsatser är för den rene allting rent, och alltså överser man med hans smutsigheter, förlåter dem och fortsätter att beundra hans fanfarer i konventikeln och på predikstolen.” Karl Kullberg, romanen ”En sommar i Småland”

Känns beskrivningen igen från demagogerna som nämndes ovan? Hur de med retorisk talang bygger murar mot det som är relevant för att istället rikta alla blickar på sig själv och demagogens egen domedagspredikan.

Historikern och entreprenören, Tobias Stone, beskriver detta i essäform om en hotande världsbild med starka historiska cykliska band som i demagogernas tid inte förefaller alltför avlägsen. Läs hela essän här. 

“My point is that this is a cycle. It happens again and again, but as most people only have a 50–100 year historical perspective they don’t see that it’s happening again. As the events that led to the First World War unfolded, there were a few brilliant minds who started to warn that something big was wrong, that the web of treaties across Europe could lead to a war, but they were dismissed as hysterical, mad, or fools, as is always the way, and as people who worry about Putin, Brexit, and Trump are dismissed now.” Tobias Stone

De Tobias Stone i slutet av citatet beskriver “the hysterical, mads or fools” de är demagogernas opponenter, de är gränsfarare. Likväl, detta blogginlägg är ingen domedagspredikan, mycket hopp går att finna i förbundskansler Angela Merkels hälsning till Donald Trump efter att han blivit vald till president:

“Germany and America are connected by values of democracy, freedom and respect for the law and the dignity of man, independent of origin, skin colour, religion, gender, sexual orientation or political views. I offer the next President of the United States close cooperation on the basis of these values.” Angela Merkel

En ljusnande horisont griper också igenom Karl Kullbergs betraktelser från en uppbrottstid med många likheter med vår egen i hans synnerligen läsvärda böcker.