Ett stort hjärta i ett hjärtlöst samhällssystem

Lars Johan Hierta skriver i sin självbiografi »Till det livliga intresse som den nyfödda pressen väckte, bidrog också synnerligen några ryktbara rättegångsmål. Dessa spelade vid denna tid en stor roll i det offentliga livet.»

Det s.k. Wermdömålet räknas enligt Hierta till det som fick mest uppmärksamhet och det handlade om att en kronobetjänt genom övertalning och misshandel hade försökt tvinga en fattig torpare och hans fru att erkänna ett mord som de var oskyldiga till. Historien slutade likväl inte med att torparparet frikändes och att kronobetjänten efter flera turer tvingades inställa sig i rätten. Hierta kom senare själv i sin tjänsteutövning hos justiekanslern Bergenschöld 1824 att träffa på den fattige torparen på ett besök i ett fängelse. Han hade åter omhändertagits och det skulle visa sig, av ingen orsak alls. Det var statsmaktens hämnd för att man inte lyckats göra den oskyldige skyldig och den uppmärksamhet man fått utstå i pressen på grund av detta.

Hierta fick likväl ut den fattige torparen ur häktet, men repressalierna kom nu att riktas mot Hierta själv, hela historiens turer tar läsaren del av i ”Lars Johan Hierta – Med egna ord – Självbiografi & utvalda texter”, liksom flera andra liknande mål där ”brottet” som ofta var helt ovidkommande, inte alls stod i proportion till straffet. Och alla var inte lika lyckligt lottade som den fattige torparen som mer av slump räddades två gånger från orättvisan. Med tanke på att pressen vid denna tid ändå var kraftigt kringskuren, så kan man undra hur många regelrätta justitiemord som gjordes mot människor i det fattiga torparparets situation?

Denna typ av skenrättegångar och justitiemord på 1820- och 30-talen var likväl bara en av de metoder som den svenska statsmakten försökte skydda sig själv mot den allmänna samhällsutvecklingen. En anda som det finns paralleller till i vår egen tid. Vi kommer att återkomma till detta på gränsfararebloggen.

Öland genom författaren Karl Kullbergs ögon

”Näppeligen torde man inom Sverige finna någon ruin mer naturskön, mer ädel i sitt förfall, än Borgholms slott. Från en klippa, som störtar lodrätt i havet, speglar den sina, ännu i deras förstöring sköna, arkitektoniska former i Kalmar sunds djupblåa vatten. För seglaren är denna ruin redan i fjärran ett sjömärke och även för vallfärdaren på kalmarstranden skymtar, där ekskogen glesnar och sundet glänser fram, den gamla borgen, tronade på sin vördnadsbjudande höjd.”

Så börjar Karl Kullbergs essä om Borgholms slott och Ölands historia, precis som i hans roman ”En sommar i Småland” blir det en inträngande skildring där historiens intressantaste detaljer och perspektiv framställs. Kärleken till denna landsända som Kullberg låter skina igenom precis som i smålandsromanen tar många riktningar. Umbärandena för ölänningarna när pålaga läggs på pålaga och hur de idogt överkommer hindren, hur hans ord ger landskapsvyerna liv och de historiska tillbakablickarna berättas utifrån lokalbefolkningens perspektiv. Som ögonvittne är Kullberg likväl allra intressantast, han skriver följande:

”Den 2 juli 1845 besökte jag senast Borgholm. Den gamla borgen erbjöd då, för första gången kanske på årtionden, en livlig, glad och leende anblick. Ett par hundra ynglingar, alla i vita mössor, alla glada och upprymda, rörde sig i muntra flockar kring borggården eller låg, i brokiga grupper, på dess mjuka gräsmatta. (…) Talrika åskådare och åskådarinnor från staden och den närliggande bygden hade grupperat sig i slottsfönstren och såg därifrån ner på det livliga vimlet nedanom dem. (…) Det var Uppsala studenter, som, på deras sjötåg från Köpenhamn, gjort holmgång vid Borgholm. Det var hoppet, som gästade minnets salar.”

Denna bildrika beskrivning skulle likaväl kunna vara hämtad från nutid, då den gamla ruinen på det öländska Alvaret är skådeplats för mängder av konserter under sommartid. Likväl alla hade inte samma entusiasm för denna öppenhet, exempelvis Arvid Ahnfelt, redaktören till boken som essän om Borgholms slott finns med i, skriver i en fotnot:

”Den karaktär av allmänning för både människor och boskap, som på Karl Kullbergs tid synes ha rått inom den minnesrika borgruinen, är numera dess bättre upphävd, efter det nämligen prins Oskar (senare kung Oskar II), vid ett besök i Borgholms slott drog försorg om slottsportarnas tillstängande samt annan tillsyn.”

Det ovan sagda är ett lysande exempel på de attityder och handlande som Karl Kullberg ägnade en stor del av sitt liv åt att bekämpa.

En betraktelse av en av dåtidens mest lästa författare

”Ovanför en vacker insjö av de många, vilka i Småland omgärdas av
vackra skogsdungar, vänligt grönskande kullar och frodiga ängar, där
änderna muntert plaska i vassen och fisken, skimrande, vänder sig vid vattenytan,
låg på en sakta sluttande höjd det gamla herresätet Segerstad. Förr i
tiden hade Segerstad, en stolt riddarborg, varit beläget alldeles invid sjön och
speglat sina skinande koppartäckta torn i dess lugna vatten. Men nu skymtade
endast några mossiga ruiner fram mellan ekskogens yppiga grönska och
skänkte genom avbrottet en förhöjd glans åt det lantligt vackra landskapet.
Korparna hade efterträtt feodalherrarna i de taklösa salarna.”

Så inleder Karl Kullberg sin roman ”En sommar i Småland” vars handling äger rum under det svältfyllda missväxtåret 1846. Som ögonvittne till misären och samhällslivet i övrigt skildrar Kullberg även det fortgående uppbrottet från det gamla feodala bondesamhällets inrutade liv mot det gnisslande ånglok som bar industrisamhällets namn. Om hur olika samhällsskikt påverkades och hur man försökte ta sig vidare. Denna tid har skildrats ingående av flera författare, inte minst med utgångspunkt från Småland, där det mest kända litterära verket är Vilhelm Mobergs ”Utvandrarna”. Likväl, Karl Kullberg bodde själv i Småland under tiden för handlingen i boken och beskriver med insiktsfull skärpa inte bara misären, utan även grymheten, inskränktheten som blandas med medmänsklighet och tvåsamhetens traditionsbundna begränsningar och möjligheter. Liksom en iver att finna lösningar som hör det småländska kynnet till.

Sällan har någon fångat inte bara händelseutvecklingen utan också själva känslan i samhällsandan i en omvälvande tid som Karl Kullberg. Då hade precis övergången från bondesamhällets inrutade värld till industrisamhällets rovdrift påbörjats. Boken sammanför det bästa en historisk roman kan erbjuda, det är en insiktsfull ögonvittnesskildring som beskriver händelseutvecklingen ur olika perspektiv och olika sinnesstämningar. Där människorna i boken med all sannolikhet hade verkliga förebilder som levde i Småland vid denna tid. Inte minst har en av personligheterna starka drag av författaren själv. Och som alla stora verk finns det även många tidlösa betraktelser som ger inspiration för vår egen omvälvande tid.



Boken finns ute hos alla välsorterade bokhandlare, klicka på omslagen för mer information om boken och var man kan köpa den. Förbered Er på en stor läsupplevelse!

Berättelser från verkligheten – Om #metoo

När verkligheten blir till fablernas land i bokstavlig mening. När kränkning blir en subkultur under en välpolerad fasad. Där rovdjursnaturer får fritt spelrum och hyenor väntar på sin tur i näringskedjan. Allt efter en falsk förebild att så här har det alltid varit. Därtill i fablernas land är djungeltelegrafen alena rådande. Den är oredigerad och, den avskyr och flyr all faktakontroll. Pöbeln är den kollektiva chefredaktören, kamaraderi och taggtrådsbeklädda murar dess ideologi, hot om förvisning och andra repressalier göder en tystnadskultur. Sett ur detta perspektiv (och flera andra) är #MeToo-kampanjen en befrielse, en kraft som kan medföra verkliga framsteg. Detta var även en förhoppning som uttrycktes i novellsamlingen Gränsfarare som kom ut förra året. Där tre av novellerna tar läsaren in i ”fablernas” verklighet. I grunden bygger dessa noveller på autentiska berättelser från olika kvinnor där framförallt slutet sedan övergår i fiction och inspiration.

Där får läsaren i novellen ”Andetag” träffa Emmy som i unga år drabbades av en grov oförrätt och de normer som då rådde tvingade henne till lidande tystnad. Så en dag kommer hon tillbaks till där allt en gång började. Eller Zoe i novellen ”Skärvan” som trots unikt hög kompetens helt i enlighet med välfärdsstatens normer placeras att städa golv på deltid på grund av sitt ursprung, men bryter sig ur denna fångenskap. Men hennes nya livsplan kantas av grånande män som gör allt för att upprätthålla sina privilegier i sin vanföreställda värld, om hur de fortsätter att slåss under blodstänk som Don Quijote mot väderkvarn efter väderkvarn. Ett perspektiv som återkommer i novellen ”Gamarna”, men här ligger pennspetsen mer riktad mot de som kastar en tystnadens slöja över kränkningar och andra oförrätter, och sedan göder djungeltelegrafen med näring.

Fortsättningen på flera av novellerna i ”Gränsfarare” kommer nu att fortsätta att publiceras på Wattpad under titeln ”Gränsfarare Episoder” https://www.wattpad.com/user/bostrom där den första episoden beräknas publiceras i mitten av november.

Se och lyssna gärna även på Al Jazeeras Newsbroke med Francesca Fiorentina om ”male fragility” https://www.youtube.com/watch?v=3Nzk_EZOfs0 , som handlar om några av dessa Don Quijotes utifrån ett amerikanskt perspektiv.

Grundaren till Sveriges moderna journalistik

Riddarhuset 1885

De flesta känner Lars Johan Hierta som Aftonbladets grundare. Med stolthet framhäver fortfarande både Aftonbladet och Liljeholmens Stearinljusfabrik som han också grundade sitt ursprung, och de har all anledning till att vara stolta. Färre känner likväl till Hiertas gärning vid sidan av att ha grundat två idag marknadsledande företag. För det finns mer allomfattande orsaker till hans ständiga aktualitet trots att det nu är 145 år sedan han avled.

Lars Johan Hierta var nämligen den främsta drivkraften för att göra yttrande- och tryckfrihetslag-stiftningen från 1809 till allmängods, och han bidrog även på ett betydande sätt till den allmänna moderniseringen av Sverige i den gryende industrialismens fotspår. Sanning är att de sakområden han drev frågor inom, skulle fungera väl även i dagens riksdag. Såsom social rättvisa, rättstrygghet, näringsfrihet, frihandel och jämställdhet. Liksom utrikes, med hotet från Ryssland lika aktuellt nu som då, och hans övertygelse att det gryende europeiska statsförbundet som under 1800-talet växte fram var lösningen för både handel och fred. Men vi vet nu att slutet av 1800-talet och större delen av 1900-talet istället kom att helt kontrolleras av hegemoniska nationalstater. Krigen följde i dess fotspår som en osalig ande och förtryck av hela folk var ej ovanlighet.

Den politiska scenen under Hiertas tid var minst sagt dynamisk och ofta vandrande den i gränslandet till våldsam. De ständigt hätska debatterna i Riddarhuset kunde urarta när som helst. Ett exempel på detta var under kampen för avskaffandet av ståndsrepresentationen. En spetsig artikel i Aftonbladet dagarna före debatten hade trissat upp stämningen ytterligare bland präster och adeln som verkade för att bevara sina privilegier och därmed också den traditionella representationen. Plenumet fortgick utan avbrott i tolv timmar där 28 talare uppträdde mot avskaffandet av ståndsrepresentationen och uttryckte avsky, hotelser och anklagelser om att förslaget gränsade till landsförräderi.

Så blev det Lars Johan Hiertas tur att få ordet och han började med att recensera tonläget i debatten med att säga: ”Består icke vår tids ridderlighet till stor del i humanitet och tolerans? Några har försökt uppvärma majoritetens känslor medelst antydningar på hotelser, som skulle ha skett utanför detta hus.” Harald Wieselgren som skrev en biografi om Hierta efter hans död skriver vidare: ”Som åska rullade stampningarna och vreda ljud över riddarhussalen vid dessa ord ur Hiertas mun. Häftiga skrik. ’Ut med honom!’ ropades från flera håll. Hierta stod upprätt i sin grevebänk, med orubbat lugn, under det att bullret pågick.” Därefter tog han åter till orda och började tala om framåtskridande och tidsanda, fenomen som egentligen inte fanns i hans antagonisters sinnevärld, nu när deras egen lilla maktbas stod under belägring och hotades att svepas bort.

Hiertas röst har tystnat, men mycket inspiration kan hittas i nyutgåvan av hans självbiografi, där också exempel på hans journalistiska och satiriska skrivande finns inbakat. Detta från mannen som grundlade inte bara det som ovan nämnts, utan också Sveriges moderna journalistik.

Europa innan nationalismens elände

När författaren Karl Kullberg 1842 reste genom ett tämligen fredligt Europa såg kartan betydligt annorlunda ut än idag. Tyskland hade exempelvis cirka trettio år kvar till sitt slutliga enande och Italien cirka tjugo år. Både före och efter omvälvningarna vid mitten av 1800-talet har Europas inre gränser varit i ständig rörelse, och nästan uteslutande på grund av segrar och förluster på slagfältet. Ett faktum som fick EU Kommissionens ordförande, Jean-Claude Juncker, att utnämna nationella gränser till den sämsta uppfinningen som någonsin har skapats av politiker. I synnerhet då inte bara på det sätt de oftast har kommit till, utan också att de födde en ideologi som har skapat och skapar så mycket elände i Europa, nämligen nationalismen. Denna ism som därutöver både nazism/fascism och kommunism grundas på i sitt praktiska genomförande.

En framstående filosof, Ernest Renan, beskrev 1882, alltså 40 år efter Kullbergs resa, nationen som en daglig folkomröstning, och skriver vidare i sin berömda essä ”Vad är en nation?”: “A province means to us its inhabitants; (…) The people’s wish is after all the only justifiable criterion, to which we must always come back.” Detta var nu i en tid när nationalismens murar byggdes allt högre inom vilka den moderna national staten föddes och samlade olika provinser till en enhet. De många brutala och allomfattande krigen under 1900-talet avslöjar dess brister. Dessa brister höll den forne franske presidenten Francois Mitterrand ett glödande tal emot i Europaparlamentet 1995, se gärna det här, talet är på franska och textat till engelska, och borde vara en naturlig del i skolans historieundervisning. Mitterrand själv var en av dem som överlevde de nazistiska koncentrationslägren, och han avslutar talet med orden; ”nationalism är krig”. Hans egen bevisföring i talet och 1900-talets hela historia ger handfasta bevis på att han talade sanning.

Likväl, 1842 ligger den europeiska kontinenten öppen för Karl Kullbergs insiktsfulla blick och talangfulla skrivande. Färden går genom den tyska gemenskapens stater, som exempelvis Sachsen, Preussen och Bayern, och vidare till Schweiz. En del av hans insikter överensstämmer väl med dagens forskning och föreställningar, medan andra går på tvärs mot desamma. En av orsakerna till detta är att Kullberg upplevde skeendet på plats och genom den tidens nyhetsförmedling, medan nutidens forskare och författare gör tolkningar på avstånd. En annan skillnad är att dagens historiker ofta medvetet eller omedvetet skriver utifrån ett nationellt perspektiv, så fanns inte detta perspektiv på Kullbergs tid, i synnerhet inte för honom, vars humanism lyser igenom i hela hans författargärning.

Gränsfarare och den allmänna meningen

Dess namn är den allmänna meningen. Den upprätthålls med vördnad. Den upplöser alla problem. Vissa anser att det är guds röst som talar, skriver Mark Twain med sin spetsiga penna. I denna samling noveller undersöker jag vilka uttryck dessa tidlösa ord kan ge. Så förbered Er på en svindlande resa genom tid och rum för att kasta ljus på en kamp som alltid är fast förankrad kring sitt eget nav. Den snurrar runt runt som en gigantisk karusell men kommer ingenstans någonsin. Det är således inte den allmänna meningen som här är ljuset, alltså det fyrtorn som vägleder och driver historierna vidare. Istället är det rebeller eller gränsfarare om man så vill, och deras envisa ofta bittra kamp för upprättelse och utveckling i frihetens namn. Detta är en ädel konstart för den inger hopp. Ett flertal kända historiska röster liksom okända människor påminner i dessa noveller om denna kraft och att historien ofta återkommer i nutid ges här slående bevis. Alla begränsande gränser finns till för att passeras. Det är gränsfararnas devis.

Detta är förordet till novellsamlingen Gränsfarare – noveller som rör sig genom tid och rum. Där dessa ord inte bara förkunnar upptakten till novellsamlingen utan också början på gränsfarareserien. I vilken det genomgripande temat berör människor som stått upp mot gamla ingrodda förtryckande samhällsstrukturer och kulturer, där deras kamp alltför ofta har medfört att de fått betala ett högt pris. Inte minst flera av de gränsfarande människor som läsaren får möta i novellsamlingen där psykiskt våld och ibland fysiskt våld är vardag från de som genomlever sina liv i nostalgi och avund mot utvecklingens otyg.

Till vänster ser vi två gränsfararedeviser författade av Karl Kullberg och Lars Johan Hierta, motton som förkunnar delar av gränsfararnas mentalitet, under hösten kommer vi att fylla på med fler.

I maktens slutna rum – Hiertas iakttagelser och dagens verklighet

Maktutövning är ett fascinerande ämne som engagerat och förfärat i alla tider. Machiavellis råd i ”Fursten” och Erasmus som i ”Dårskapens lov” ger råd till hur en kristen prins bör uppfostras med fokus på bildning i humanistisk inriktning är bara två av en ständig ström av exempel. I novellen ”Nattfjärilen” i novellsamlingen ”Gränsfarare” får vi följa Erasmus i slutet av hans levnad när renässansens humanistiska ideal eroderade till förmån för religiösa dogmer och en misstolkad munk. Erasmus såg hur renässansens ljus höll på att förbytas i mörker in i en ny tid.

I samma anda, fast i omvänd riktning och utgångspunkt, inträdde Lars Johan Hierta maktens salar på 1820-talet. Feodala gamla maktstrukturer låg som en missfärgad matta över det gryende industrisamhället, samtidigt som ett alternativt system var under framväxt som var bättre anpassat till den nya tiden. Hierta skriver i sin självbiografi, som nu finns tillgänglig i nyutgåva, om sin tid som Riddarhuskanslist i unga år. Om hur besluten fattades av ett lyckligt fåtal under slutna middagar på kvällstid på statens bekostnad i sann feodal anda för att nästa dag hålla en politisk teaterföreställning i Riddarhuset. Denna beskrivning utgör även en påminnelse om hur de politiska partierna fungerar än idag. Där de feodala herrarna och damerna i toppen, vilken politisk nivå det än handlar om, har betydligt närmare över partigränserna än till de egna vanliga partimedlemmarna.

Lars Johan Hierta var en av de som gick i spetsen för att driva fram den evolution där det politiska systemet och dess sammanslutningar anpassades till den ekonomiska evolution som industrialiseringen innebar. Idag ser vi samma sak hända igen i Frankrike med Emmanuel Macrons framtidsinriktade och hoppingivande politiska rörelse och program som främsta förebild, men det finns fler. Graden av öppenhet, medbestämmande och framtidsvision är tre av de ingredienser som kommer skilja mellan de politiska partier som överlever och får framgång, för den digitala tidsåldern kräver det.

Lärdomar från Europas Historia och Nutid förmedlat av ögonvittnen

På 1840-talet grundade Lars Johan Hierta Liljeholmens Stearinljusfabrik som idag är marknadsledande inom sin bransch. Han blev den förste som tillverkade och sålde stearinljus i Sverige med kommersiell framgång. Inspirationen till denna satsning hade han fått under sina resor på den europeiska kontinenten där en resa till England 1837 sådde det första fröet till det som skulle bli Liljeholmens Stearinljusfabrik. Det blev likväl ingen omedelbar succé, utan snarare en mycket kostsam historia under lång tid. Något som hans antagonister i tidningsvärlden och politiken livligt kommenterade och som man ingående kan läsa om i hans självbiografi som nu finns i nyutgåva. Det var först efter nya resor i Europa som han fann de senaste innovationerna inom stearinljusproduktion och verksamheten fick ordentlig fart. Detta skedde först på 1860-talet, då Hierta hade sålt sitt älskade Aftonbladet, och ägnade sig åt diverse företagsprojekt och politik i den högsta församlingens kammare.

En annan som hämtade inspiration och visdomar från Europa samtida med Hierta var författaren Karl Kullberg, en av Sveriges mest lästa författare vid denna tid. Han passerade många gränser under sin stora Europaresa 1842, inte minst då Tyskland ännu inte hade enats, så inte heller Italien. Schweiz ägnade Kullberg mycken tid och tanke åt under sin resa. Som föregångsland i Europa visade landet vägen inom ett flertal områden in i det industriella samhället. En annan författare som ett tjugotal år senare besökte Schweiz ger i jämförelse intressanta insikter om hur fort utveckling kan gå. Denne författares verk bearbetas i denna stund av B-InteraQtive Publishing och kommer om några månader vara klart för utgivning, mer information kommer.

Men åter till Karl Kullbergs iakttagelser i Schweiz, ett land som han fascinerat beskriver med följande ord: ”Man spårar dem ännu i Schweiz fornlämningar, i dess historiska minnesmärken, dess ståtliga riddarborgar, i ruiner eller bibehållna beklädda tinnar av de berg, i vars nejder herdar tillkämpade sig seger över Europas mest krigsvana furstar. Feodalism råder på höjderna, demokrati nere i dalen.” (En reseskildring från Europa 1842 av Karl Kullberg). Det han finner är ett land fyllt med kontraster, vilket är kännetecknande för uppbrottstiders föregångsländer. Med hästdragna vagnar utan fjädring som förutom passagerartrafik också transporterar gods från en gryende industri är bara ett exempel. Iakttagelserna är många på vägen mellan München och Lausanne, i vilken den sistnämnda staden får läsaren ta del av en inträngande gestaltning av religionens illdåd och makt, i sann kullbergsk berättarstil.

Vägleder vi dessa observationer till vår egen tid så kan man dra sig till minnes från tidigare inlägg, här på gränsfararebloggen, Hiertas kamp för folklig representation och demokratiska val till styrande församlingar. De frön som såddes under Hiertas levnad slog slutligen ut i full blom 1921. Samtidigt äger Kullbergs beskrivning från Schweiz med demokrati i dalen och feodalism på höjderna sin giltighet Sveriges politiska liv idag. Eftersom det fungerar som en sinnebild över representationens brister på inre demokrati. Då fria och demokratiska val äger rum i dalen var fjärde år, men medborgarna som lägger sin röst representeras sedan från höjderna av politiska partier inom vilken en feodal ordning råder med mycket liten påverkansmöjlighet för det stora flertalet. Detta i en tid när digital teknik skulle kunna ge verklig demokrati även till denna representation. Likväl så är det nog så att troligtvis varken kan eller vill dessa organisationer reformeras än mindre genomgå den nödvändiga transformeringen. För på den feodala hierarkins höjder finns herrar och damer som håller sin karriär alltför kär. Istället visar Emmanuel Macrons En Marche- och liknande rörelser vägen till den digitala tidsålderns politiska liv: Gränsöverskridande och empatisk och öppen för framtidens och nutidens utmaningar och problemlösning.

Opposition! Vanföreställningar och historiens återkomst

Genom idogt arbete och publicistisk glöd och med väl avvägda inlägg i riksdagen började Lars Johan Hiertas självpåtagna mission att ge avtryck i det svenska samhället. Både inrikes på vägen mot folklig representation i styrande församlingar, liksom ekonomisk liberalisering i form av ökad näringsfrihet och frihandel eller åtminstone lägre tullar. De ärkekonservativas reaktion lät inte vänta på sig och deras främsta hatobjekt var Aftonbladet men även Hierta som person. Försöken till indragningar av Aftonbladet under framförallt 1830-talet, som bland annat kan läsa om i Lars Johan Hiertas självbiografi som precis har kommit ut i nyutgåva, skapade huvudbry för grundaren, men stoppade aldrig dess utgivning. Senare när denna fortsatt betydande ansamling av försvarare av det gamla insåg att deras krumbukter inte fick avsedd verkan, började man istället använda sig av det fria ordet som vapen ofta med hotbilder och smädelser mot motståndaren.

I Harald Wieselgrens biografi om Lars Johan Hierta ges följande beskrivning av angreppen, där övertonerna och desperationen och osakligheten påminner starkt om det obskyra politiska parti som äntrade Sveriges riksdag för sju år sedan. Temat för de ärkekonservativa som Wieselgren citerade var framtiden och liberaliseringen av samhället, idag har vi facit på vad som verkligen hände i kontrast till deras vision.

»…i åtta tavlor visas Sveriges framtid, ”sådan radikalismen, ohejdad, skulle densamma bereda”. Första tavlan företer en ministär Anckarsvärd, Sprengtporten, Petré, Hans Johansson, Frölich med flera (Hierta hör till ”med flera”). ”Prästerna anbefallas att övertyga nationen om dess lycksalighet genom aftonbladsartiklar, som skall uppläsas från predikstolarna i stället för evangelium . . . Karolinska institutet förklaras för medicinsk fakultet”(!!)”och Barnängen blir rikets tredje högskola” (!) . . . . Påbud utfärdas, att Aftonbladet och Läsebibilioteket skall hållas i varje folkskola och i varje politisk klubb, av vilka en skall upprättas i varje by. Aftonbladet får därigenom 300 000 prenumeranter . . . . 1845 års tavla visar oss finansminister Lars Johan Hierta inför en ”folkvald” riksdag av sämsta beskaffenhet. De radikalas (läs liberalas) regering har gjort nöden i landet förfärlig. För att lindra den föreslår Hierta upprättande av offentliga spelhus och försäljning till England av Gotland, Karlskrona, Göteborg, Marstrand, Dannemora och Persbergs gruvor. Fastän med motvilja, så antager riksdagen förslaget . . . . 1846 är äktenskapet upplöst, kvinnor talar i riksförsamlingen . . . 1847, 48 härskar en fullkomlig skräckregering – Hierta lever nu med sina rikedomar i London . . . 1849 kommer ryssen. Hierta skickar en not på £50 till understöd för försvaret, men det hjälper inte . . . 1850 allmän restauration, sedan utländskt biträde hjälpt Sverige på egna ben igen och det gräsligt sargade landet grundligt lärt sig avsky rabulismen (revolutionära läror eller upproriska läror).»

De ärkekonservativas desperata förhoppning om en utländsk invasion som lösning på samhällsutvecklingens, enligt deras synsätt, illdåd, ekar än idag mellan raderna. Liksom, att samma gamla skåpmat även gäller för deras hat mot fria medier, jämställdhet och personer som står upp för ett öppnare samhälle. Denna ansamling försvarare av historiens inhumanism drivs nu som då av vanföreställningar i dubbel bemärkelse, alltså både utifrån vanans maktfullkomlighet och dess sjukliga viljelöshet till utveckling. Detta var vad Lars Johan Hierta kämpade emot, med sitt Aftonblad, övriga företagsverksamhet och i sitt riksdagsarbete. Läs hans självbiografi i nyutgåva om dessa hektiska år, och hur de genljuder in i vår tid.